Anna-Karins ofullbordade

Läser om Örnsköldsviks kulturchef som blivit mordhotad för att hon är ytterst ansvarig för att utställningen Ecce homo av konstnären Elisabeth Olsson Wallin. Nej, det verkar inte vara några fundamentalistiska muslimer med huvudet fullt av terrordåd som är i farten. Kanske är det alldeles vanliga Ö-viksbor, som bara tycker de är lite tydligare än den lokala moderatledaren, som inte tycker att skattepengar ska läggas på konst som han ogillar.

Kulturchefen är modig och står upp för konsten. Tufft tycker jag. Om det är ett tecken på god konst att ett verk, eller en utställning, berör och engagerar måste rimligen Ecce homo anses vara bland de mer lyckade konsthändelserna de senaste åren. Jag har inte sett utställningen och har inga planer på att åka till Örnsköldsvik i sommar, så egentligen har jag ingen aning om ifall det är konst som jag gillar eller inte. Men det är inte poängen i det här inlägget. Poängen  är istället att konstnärer måste få uttrycka sig fritt och att skattepengar inte bara kan användas till sådan konst som alla tycker om. Och poängen är att man inte låter den som hotar sätta dagordningen.

Den lokale moderatledaren tar säkert avstånd å det bestämdaste från mordhot och trakasserier. Fast jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som gör att vanliga. hyggliga människor plötsligt kan hota, förtala och bete sig så illa. Tänker på mitt ganska stora nätverk av rektorer och andra chefer i skolans värld. Det är ganska vanligt att man utsätts för människors ilska och frustration på ett sätt som är svårt att förstå.

En rektor jag känner har just valt att kliva av uppdraget. Hon fick sin bil förstörd, brevlådan sprängd och stenar in genom fönstret hemma. Efter ett tiotal händelser av den karaktären var det inte längre värt priset att vara rektor. Trist, för det är en kvinna med ett okuvligt civilkurage och ett brinnande engagemang. Hon säger själv att hon fått allt stöd hon kan önska sig, men att det inte hjälper när man känner maktlösheten. Ingen vet vem som ligger bakom illdåden, men det antas allmänt att det är ungdomar, kanske elever.

En annan rektor, i en mindre by längre norrut, finner sig mitt i en förtalskampanj. Föräldrar som sprider rykten om vad som händer på skolan, ger sig på personal som inte vill delta i skitsnacket och anklagar dem för att inte våga. Den andra rektorn beskriver också maktlösheten - om hon försöker gå i svaromål vänds det genast emot henne. Hon kan inte heller gå i svaromål, många av svaren skulle lämna ut barn och familjer på ett sätt som är otänkbart. Ett tag kan man stå ut i en storm, men hur länge ska man stå ut med att bli hotad eller förtalad? 

En tredje rektor jag känner fick sin ytterdörr "dekorerad" med hakkors. Ändå säger alla tre att det är inte de direkta hoten eller glåporden som sliter, det är känslan av att vara motarbetad eller att inte ha stöd. Alla tre har det gemensamt att de tagit strid mot krafter som inte velat ha en skola för alla. Föräldrar som krävt att få välja klasskamrater  eller lärare till sina barn, ungdomar som inte accepterat att skolan är en arena för demokrati, dit både svenskar och invandrare, högpresterande och svagpresterande, flickor och pojkar är välkomna och har rätt till respekt.  

Jag funderar mycket över vad det är som händer med människor. Under ett ganska långt engagemang i kommunalpolitiken (jag blev invald i kommunfullmäktige första gången 1985) med olika sorters uppdrag, ibland i yttersta frontledet, ibland mer tillbakadraget, har jag slagits av en iakttagelse. Även om debatten är stentuff med de politiska motståndarna och även om även den debatten ibland sjunkit lågt och innehållit personangrepp har jag aldrig varit med om så obehagliga angrepp som de angrepp som kommer från "allmänheten". Är det så att politiska motståndare trots allt skärper till sig - de debatterar mot en annan människa, medan ett angepp på Politikern, Rektorn eller vem det nu är inte är ett angrepp på en mänsklig varelse? Kan man koppla bort den empatiska förmågan när man talar med en Representant? Själv har jag dåligt samvete när jag vänligt, men bestämt avvisar en telefonförsäljare som missat NIX-registret. Det är inte ovanligt att jag särskilt måste poängtera att det inte är personligt, men att jag av princip inte handlar per telefon.

En annan intressant iakttagelse är att om det är elever/ungdomar som hotar och trakasserar så är det självklart att den utsatte får hjälp och stöd, men om det är föräldrar så är det inte lika självklart. Det är til och med så att de föräldrar som förtalar får visst stöd från lokala politiker. Jag är säker på att de lokala politikerna inte gillar förtal som metod och att de nog skulle protestera mot beskrivningen, men ändå. Jag tror att de som hotar och trakasserar museipersonal och kulturchef i Örnsköldsvik tycker att de egentligen bara gör samma sak som den lokala moderatledaren, även om de går längre. Det är klart att lokala politiker inte vill stöta sig med de föräldrar som också är deras väljare. Det är ju också så att lokala politker ska lyssna på och ta intryck av de opinioner som finns. Men var går gränsen? Och varför är det mer självklart att ta avstånd från ungdomarnas illdåd än föräldrarnas? Är det kanske lättare att ge sig på ungdomar än vuxna? Eller är artikulerat förtal mindre allvarligt än grova könsord och svordomar? 

Hur som helst, trots att många utsätts för hot och trakasserier, ofta sliter många timmar varje vecka, sällan får elevernas blommor och kramar på avslutningen, så är det faktist kul att leda en skola. Det är ett fantastiskt jobb att få utveckla skolan, att få chans att förbättra och genomföra sina idéer. Vi får väl stödja varandra när det blåser och prata mer om vad som faktiskt händer. Det finns ju starka kvinnor, som Örnsköldsviks kulturchef, som goda förebilder. Och vi får ju faktiskt chansen i vårt jobb att göra något för att fler i nästa generations föräldrar och elever ska uttrycka sina åsikter med större respekt och empati för motståndaren. Till sist, de allra flesta ungdomar och föräldrar, lärare och politiker, rektorer och andra är empatiska och respekterar motståndarens lika värde, fast vi ibland tycker olika. Det är bra att komma ihåg det när man grubblar över meningen med saker och ting.