Anna-Karins ofullbordade

I går kväll såg jag om Schindlers list. Dottern och jag satt under varsin film och upptäckte av en ren slump att filmen visades på en av filmkanalerna vi har. Gripande film. Dottern satt alldeles tyst och stilla ända till midnatt (tur att det är sportlov) och lät eftertexterna rulla. Ingen av oss var riktigt sugna på att prata. Kanske var dottern uppmärksam på filmen därför att hon kände till den fantastiska filmmusiken av John Williams. Musiken ensam ger känslan av historien. Även om man inte ser filmen förstår man. Jo, jag gillar filmen. Men jag tror att filmmusiken är den vackraste filmmusik som finns.

Kulturklasseleverna på Ekillaskolan brukar dansa en ljusdans till Itzhak Perlmans vemodiga fioltoner. Effektfullt. Ungdomarna dansar in i en mörk salong. Det enda ljus som finns är ljuslyktorna de bär i händerna. Själva syns de knappt, de är svartklädda. Pärlbandet av små flämtande lågor rör sig långsamt och trevande, precis som fioltonerna. Och lika flämtande som godheten i filmhistorien.