Anna-Karins ofullbordade

Det är midsommardag och rätt soligt ute. Borde nog gå ut i trädgården och göra nyttiga saker. Men tycks inte komma mig för. Funderar på resultatet i Europaparlamentsvalet och på de olika analyserna och förklaringarna som duggat de senaste tre veckorna.

Först och främst: vi gjorde ett uselt valresultat om man bortser från alla omständigheter. Och det finns ingen anledning att låtsas som något annat. Men sedan måste man också fundera över vilka förutsättningar som fanns inför detta val. Hade vi gjort allt rätt? För att vara ett parti som tillåtit sig ett så ohejdat kritiserande av sin partiordförande tycker jag att vi har klarat oss bra. Trots flera månader av olika sorters "mosa-mona"-kampanjer fick vi faktiskt röster. Om inte vi själva internt har förtroende för vår partiordförande, varför skulle väljarna ha förtroende för vårt parti?

Jag tror inte att någon är  ofelbar. Mitt parti har inte alltid haft en partiordförande som har varit mitt förstaval. Fast visst är det märkligt att vi - som annars gärna framhåller lagarbetet, det kollektiva och gemensamma ansvaret - helt plötsligt är så personfixerade. Det är faktiskt det socialdemokratiska partiet, inte Mona Sahlin personligen, som ska vinna val och förbättra världen.

Om man kikar lite på våra motståndare kan man förundras över varför inte en del andra partiordföranden blir ifrågasatta. Maud Olofsson tillåts sälja Centerns själ utan att bli ifrågasatt av någon mer än Börje Hörnlund. Fredrik Reinfeldt tillåts låtsas som om han tycker att vi ska skattefinansiera gemensam välfärd utan att någon kräver hans avgång. Och Jan Björklund har under en lång följd av år (också innan han blev vald till partiordförande) förflyttat folkpartiet bort från det socialliberala till det betongliberala. Följd av beundrande blickar!

Här hemma är det dumt att vara stolt över valresultatet. Men samtidigt kan man känna ett litet hopp. När våra kompisar i Stockholms län tappade stort, så tappade vi nästan inget alls. Och när moderaterna gick framåt i landet så tappade sigtunamoderaterna stöd. Trots att de med nytt oppositionsråd uppträder med nytt självförtroende. Kan man ana en Kelfveeffekt?

Och så Piratpartiet. Kanske ska man glädjas åt att det var Piratpartiet och inte Sverigedemokraterna som kom in i Europaparlamentet, fast det är ju en klen tröst. Ett gäng unga killar som inte tar demokratin på större allvar än att man kan rösta på ett parti för att "knäppa etablissemanget på näsan". Jag tror att det krävs en ganska grundlig analys om varför unga män är benägna att rösta på ett parti som Piratpartiet. Man ska inte underskatta integritetsfrågornas sprängkraft, men jag tror att det är många som tror sig ha röstat för gratis nedladdning eller bara i största allmänhet mot vad de uppfattar som "överheten".

Om det ska komma något gott ur EU-valrörelsen är det vissheten om att vi måste stärka vår ställning i Stockholmsregionen. Annars kommer vi att för evigt vara förvisade till opposition. Och Stockholmsregionen vinner vi inte genom att ha den bästa arbetsmarknadspolitiken eller genom att placera EU-kritiker högt på listorna. Här vinner vi genom att ha den bästa näringslivspolitiken, ubildningspolitiken och miljöpolitiken. Vi måste övertyga medelklassväljarna om att deras barn tjänar på en jämlik skola för alla. Vi måste övertyga medelklassväljarna om att vår politik för jobb handlar om ett starkt näringsliv. Vi måste övertyga medelklassväljarna om att kulturupplevelserna inte blir bättre om det bara är de rikaste som kan ta del av dem.  Vi måste också visa att det är vi som har politiken som är skydd mot klimathot och trafikinfarkt. Att det är vår bostadspolitik som låter ungdomar flytta hemifrån och gamla att få äldreboende. Men då gäller det att spotta i nävarna. Och sluta skylla på att vi valt fel personer till att vara våra företrädare.