På vinst och förlust
Under sensommaren har en debatt om fristående skolor och deras vinst dykt upp. Man kan i och för sig tycka det är märkligt att vi ser det som ok att skattebetalarnas pengar kan delas ut till anonyma aktieägare och inte måste återinvesteras i skolverksamheten. Men det är ändå en debatt som förs utanför de flestas vardag.
Vad som är mer påtagligt i människors vardag är vad som händer med skolor som inte producerar vinst - utan förlust. I somras stod det klart att Doctrinagymnasiet i Uppsala begärts i konkurs. Elever som skulle ha börjat årskurs 2+3 stod utan skola inför skolstarten. Till råga på allt gick de program som inte är så vanliga i Stockholm-Uppsalatrakten. Elprogrammet och Energiprogrammet. Kommunens ungdomsuppföljande SYV fick ett styvt jobb att hitta gymnasieplatser.
Konkursen kostar eleverna mycket elände. Flera elever har fått byta program. Många har fått börja om och får längre gymnasieutbildning. Den positiva frihet som skolorna har att lägga kurser i olika ordning beroende på vilka pedagogiska och praktiska val man gör gör det svårare för eleverna att byta under pågående utbildning. Ur elevperspektiv gäller det alltså att välja en gymnasieskola som inte går i konkurs... Då blir frågan om vinstutdelning eller ej underordnad.
För kommunen och dess skattebetalare dyker en annan fråga upp. Varje år på gymnasiet kostar skattebetalarna pengar. Allt fler ungdomar går mer än tre år på gymnasiet. Dels har vi elever som först går ett år på IV för att bli behöriga (eller få tillräckligt höga poäng) att gå nationellt program. Dels har vi elever som börjar om efter att ha valt "fel" i nian. Och så finns elever som inte lyckas så bra och behöver gå om. Och nu tillkommer alltså elever som tvingas börja om och/eller byta program för att deras gymnasieskola gått i konkurs.
Doctrinagymnasiet var inte först och kommer inte att vara sist. De närmaste åren riskerar vi att konkurserna duggar tätt. Än är det rätt få som har drabbats, men när de stora skolkoncernernas skolor går omkull? När medelklassens barn inte får sin spännande naturvetarutbildning på engelska eller samhällsvetarprogram med it-profil? Vad händer då? Kommer kraven på att förstatliga eller rekommunalisera gymnasieskolan från frustrerade medelklassföräldrar? Kanske är det dags att fundera över en "gymnasieakut" som tar över konkursade gymnasieskolor och garanterar elevernas utbildning? Konkursade gymnasieskolor kommer att vara nästa stora fråga i debatten om fristående skolor. Var säkra på det.
Vad som är mer påtagligt i människors vardag är vad som händer med skolor som inte producerar vinst - utan förlust. I somras stod det klart att Doctrinagymnasiet i Uppsala begärts i konkurs. Elever som skulle ha börjat årskurs 2+3 stod utan skola inför skolstarten. Till råga på allt gick de program som inte är så vanliga i Stockholm-Uppsalatrakten. Elprogrammet och Energiprogrammet. Kommunens ungdomsuppföljande SYV fick ett styvt jobb att hitta gymnasieplatser.
Konkursen kostar eleverna mycket elände. Flera elever har fått byta program. Många har fått börja om och får längre gymnasieutbildning. Den positiva frihet som skolorna har att lägga kurser i olika ordning beroende på vilka pedagogiska och praktiska val man gör gör det svårare för eleverna att byta under pågående utbildning. Ur elevperspektiv gäller det alltså att välja en gymnasieskola som inte går i konkurs... Då blir frågan om vinstutdelning eller ej underordnad.
För kommunen och dess skattebetalare dyker en annan fråga upp. Varje år på gymnasiet kostar skattebetalarna pengar. Allt fler ungdomar går mer än tre år på gymnasiet. Dels har vi elever som först går ett år på IV för att bli behöriga (eller få tillräckligt höga poäng) att gå nationellt program. Dels har vi elever som börjar om efter att ha valt "fel" i nian. Och så finns elever som inte lyckas så bra och behöver gå om. Och nu tillkommer alltså elever som tvingas börja om och/eller byta program för att deras gymnasieskola gått i konkurs.
Doctrinagymnasiet var inte först och kommer inte att vara sist. De närmaste åren riskerar vi att konkurserna duggar tätt. Än är det rätt få som har drabbats, men när de stora skolkoncernernas skolor går omkull? När medelklassens barn inte får sin spännande naturvetarutbildning på engelska eller samhällsvetarprogram med it-profil? Vad händer då? Kommer kraven på att förstatliga eller rekommunalisera gymnasieskolan från frustrerade medelklassföräldrar? Kanske är det dags att fundera över en "gymnasieakut" som tar över konkursade gymnasieskolor och garanterar elevernas utbildning? Konkursade gymnasieskolor kommer att vara nästa stora fråga i debatten om fristående skolor. Var säkra på det.
Föräldramötestider
Var på föräldramöte i sonens klass häromdagen. Ett ganska bra möte med trygga lärare som vågade låta föräldrarnas frågor stå för kvällens dagordning. Trots det en känsla av att ännu en kväll fyllts med möten. Och funderingen som fanns där, behövdes föräldramötet? Vad är det bra för?
Jag tror ju på föräldraengagemang i skolan. Jag vet att eleverna når bättre resultat och mår bättre om deras föräldrar är med. Men måste vi ha föräldramöten?
Det traditionella föräldramötet besöks av föräldrar som känner att de "borde" gå dit. Det är kallat av lärare som vet att de "borde" ha föräldramöte och besöks ibland av skolledare och andra anställda som också "borde" gå på föräldramötet. Men handen på hjärtat - hur mycket av det som sägs på föräldramötet hade inte kunnat skickas hem på mail och skolans webb? Vore det inte bättre om föräldrarna tillbringade de timmarna med sina barn?
När jag gick i skolan fanns det inte möjligheter till chat och diskussionsforum på nätet. Inte heller hade skolorna information på hemsidor och inga veckomail skickades. Idag blir man dränkt av information om sina barns skolgång. Vi får veckomail långt upp på högstadiet, kan läsa skolans webb om vad som händer och vi går på utvecklingssamtal. Egentligen behöver jag inte mer. Kanske skulle vi våga säga det högt?
Om det nu är så att föräldramötets egentliga syfte är att föräldrarna ska ha träffat varandra innan ev problem dyker upp - vore det inte bättre med fika, mingel och föräldrapubar? Så slipper det bli så pinsamt för alla inblandade - lärare som känner krav att informera om sådant vi känner till och föräldrar som känner krav att ställa oroliga frågor.
Nä, lägg ner föräldramötena.
Jag tror ju på föräldraengagemang i skolan. Jag vet att eleverna når bättre resultat och mår bättre om deras föräldrar är med. Men måste vi ha föräldramöten?
Det traditionella föräldramötet besöks av föräldrar som känner att de "borde" gå dit. Det är kallat av lärare som vet att de "borde" ha föräldramöte och besöks ibland av skolledare och andra anställda som också "borde" gå på föräldramötet. Men handen på hjärtat - hur mycket av det som sägs på föräldramötet hade inte kunnat skickas hem på mail och skolans webb? Vore det inte bättre om föräldrarna tillbringade de timmarna med sina barn?
När jag gick i skolan fanns det inte möjligheter till chat och diskussionsforum på nätet. Inte heller hade skolorna information på hemsidor och inga veckomail skickades. Idag blir man dränkt av information om sina barns skolgång. Vi får veckomail långt upp på högstadiet, kan läsa skolans webb om vad som händer och vi går på utvecklingssamtal. Egentligen behöver jag inte mer. Kanske skulle vi våga säga det högt?
Om det nu är så att föräldramötets egentliga syfte är att föräldrarna ska ha träffat varandra innan ev problem dyker upp - vore det inte bättre med fika, mingel och föräldrapubar? Så slipper det bli så pinsamt för alla inblandade - lärare som känner krav att informera om sådant vi känner till och föräldrar som känner krav att ställa oroliga frågor.
Nä, lägg ner föräldramötena.