Anna-Karins ofullbordade

Tänk så man kan missuppfatta en skoldebatt om man vill det. Debatten om nationella prov på s-kongressen har nu förvrängts till oigenkännlighet. För mig är det viktigt att komplettera de nationella kursplanerna med nationella uppföljningar för att elevernas rättssäkerhet ska garanteras. Idag är eleverna utlämnade till lärarnas godtycke och även om det finns massor av bra lärare i skolorna så vet vi att just likvärdighet i bedömningarna är en av skolans akilleshälar. Det finns skäl för Elevorganisationen att kräva möjlighet att få betyg omprövade.

Vi vill dessutom att både kommunala och fristående skolor ska följa gemensamma kursplaner och läroplaner. Hur ska vi kunna ha en sjysst kontroll av om alla skolor t ex bedriver sex- och samlevnadsundervisning eller undervisar om olika religioner? Det har vi inte idag, utan litar på att någon ska anmäla en skola som brister till Skolverket.

Någon form av nationell uppföljning skulle dessutom kunna vara ett bra stöd när individuella studieplaner införs - hur ska elever och föräldrar kunna styra innehållet om det är läraren som ensam sitter inne med kunskaperna om hur elevens resultat stämmer överens med kursplanernas mål? Det är inte konstigt att många elever och föräldrar säger sig vilja ha fler betyg och gärna tidigare, eftersom de inte ser alternativen. Tydliga mål, renhårig och likvärdig uppföljning av kunskaperna, individuella utvecklingsplaner och bra utvecklingssamtal är bra alternativ. Men då måste lärarna ha tillgång till verktygen för den likvärdiga bedömningen, te x genom någon form av nationell uppföljning. Det är mycket bättre än betyg. Betyg har nämligen ett par små egenheter. För det första sätts de i efterskott och det är försent att ändra arbetssätt och inriktning. För det andra ger ett betyg, vare sig det innehåller siffror eller bokstäver eller andra symboler inte någon information i sig. För det tredje finns inga nyanser i ett betyg och det sant mänskliga får inte plats i rutan.

Det är klart att jag hade hoppats att vi skulle fatta ett radikalare beslut om föräldraförsäkringen på s-kongressen igår kväll. Men sådan är demokratin. En lån process där alla säger sin mening, där åsikterna bryts och där vi till sist bestämmer oss. Och vi bestämde trots allt att pröva fler vägar att nå målet - ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Debatten var spännande och engagerad. Kalle från Småland gjorde nog det bästa inlägget av alla där han förklarade våra argument. Småbarnspapporna från Stockholms län, Micke och Emil gjorde också bra inlägg. Men jag saknar faktiskt ett inlägg. Ett från de som stödde linjen att inte dela försäkrningen, men som sade att de vill ha ett jämställt uttag. Hur har de tänkt sig att nå dit. Vi kan väl ändå inte bara sitta och vänta på att attityderna ska förändras av sig själv. Det gör de inte. Sedan blev jag undrande över ett inlägg. Ett ombud argumenterade mot kvotering, för att hon inte ville tvinga ovilliga pappor att vara hemma. För det första undrar jag varför hon tror att de pappor som inte är hemma med barnen gör så därför att de inte vill. För det andra undrar jag varför föräldraskap är något självklart för kvinnor och valbart för män? Vad gör vi med de ovilliga kvinnorna?

Nej, allra viktigast är faktiskt att barnen har rätt till båda sina föräldrar. Det ska inte vara möjligt att välja bort kontakt och ansvar och att lägga över det på den andra föräldern. Barn har för det mesta två föräldra!