Mellan kränkningarna
I DN skriver Maciej Zaremba drivet och stundtals skruvat om hur Lärarhögskolan drabbas av den ena kränkningsanmälningen efter den andra. I hans artikelserie framstår det som närmast absurt. Finns det någon gräns mellan ledsen och kränkt?
Fast om man jobbar i skolans värld känner man lätt igen sig. Någon är taskig mot en kompis och far genast ut i anklagelsen "han mobbade mig". Någon annan får en högst motiverad tillrättavisning och rektor får ett samtal från en upprörd förälder.
Varför blir det så här? Trots allt är det alldeles för vanligt att elever blir mobbade, kränkta och illa behandlade. Problemet är att alla de som blir kränkta av att de inte tillåts komma försent eller känner sig mobbade vid varje konflikt med en klasskompis devalverar betydelsen för de som verkligen blir kränkta, mobbade och illa behandlade.
Jag tror inte Lärarhögskolan i Stockholm skiljer sig så mycket från resten av samhället. Jag tror det finns gott om ledsna och besvikna människor som låter sin frustration gå över i en anklagelse mot "den andre". Skillnaden är nu att det finns stöd för att inte bara anklaga, utan också för att anmäla. Och det ska göra det. Det är också rimligt att högskolan eller skolan alltid måste utreda vad anmälan står för. Men vi behöver en diskussion om vad som är besvikelse och vad som är kränkning.
Samtidigt som Zaremba skriver i DN om anmälningar in absurdum gör Aftonbladet pengar på "Här är värsta skolorna på din hemort" "Barnen som kränks i skolan" Och så presenteras Listan. Sedan kommer det en lång lista över skolor som blivit anmälda. Lägg märke till att "värsta skolorna" är inte de skolor som blivit kritiserade - det räcker med att ha blivit anmälda. I fotnoten står det med pyttebokstäver att bara 18% av anmälningarna ledde till kritik förra året.
Och sedan undrar vi över varför en arg fjortonåring som får en tillsägelse om att det ar förbjudet att störa de andras skolarbete väljer att skrika åt sin lärare att han minsann ska anmäla henne. Eller en tjugofemåring som inte blivit godkänd på momentet funderar över om det inte är diskriminering och inte de egna bristerna som är orsaken.
En sak som förändrats under de år jag tillbringat som vuxen i skolan är att allt fler förväntar sig att skoltiden ska vara konfliktfri. Vi får allt oftare kritik för att vi inte hindrat elever från att bli osams och arga på varandra. Jag tycker det är viktigt att vi i skolan klarar av att hjälpa elever att lösa konflikter och att ta sig ur dem med äran i behåll. Men jag tycker inte att det kan vara skolans uppgift att hålla barnen från konflikter.
Faktum är ju att det är en av poängerna med att barn måste vistas i skolan så stor del av sin barndom - i mötet med andra människor tränar man sig på att lösa och hantera såväl konflikter som samarbete. Osämja och vänskap. Kärlek och kanske till och med hat. Om vi vill undanhålla våra barn från allt det är det bättre med distansundervisning. Föräldrar i Sverige kan, med några få undantag, läsa och skriva tillräckligt bra för att ge sina barn hjälpliga kunskaper. Resten kan ordnas med distansundervisning. Om det bara handlar om faktakunskaper. Men det gör det ju inte - skolan handlar ju om livet. Och i verkliga livet är man inte alltid sams.
Kvartssamtal och bokstavsbetyg - det funkade inte då heller
Något nytt betygssystem får vi däremot inte - i alla fall låtsas regeringen inte om att det är det. Det är bara en ny betygsskala som tas fram. "lol" som barnen skulle ha sagt.
Antagligen behöver vi ta bort det nuvarande systemet - inte ens skolmajoren förstår det. Han säger att systemet ska vara detsamma, men att med fler steg ska flit löna sig. Hallå! Vi har fått ett målrelaterat betygssystem där det är kunskaper och inte beteende som ska bedömas! Om den nya betygsskalan ska premiera flit så har grunden för systemet ändrats.
Det nuvarande systemet skiljer mellan olika kunskapskvaliteter, inet kunskapskvantiteter. Det är förmodligen det som gör det så svårbegripligt för den som saknar pedogisk utbildning och erfarenhet. Det betyder att om du kan placera 10 eller 25 europeiska huvudstäder på kartan så spear det inte någon roll för betyget - det är bara mer eller mindre av samma sak. Om du däremot kan placera de 10 huvudstäderna och förklara varför de är placerade just där så visar det en annan kunskapskvalitet än om du kan placera 25 städer. Samtidigt är det inte otroligt att den som lärt sig 25 städer har arbetet både mer och hårdare för att lära sig allt utantill... Så vad ska premieras? Vad behöver man i livet utanför skolan?
Ett argument för fler betygssteg, även om man inte egentligen kan skilja ut fler olika kunskapskvaliteter, är att lärare brukar förtydliga sina betyg med att säga att eleven ligger på gränsen till ett högre eller lägre betyg. Om det bara fanns fler steg så skulle det lösa sig. För de elever som idag "ligger på gränsen". Men med fler gränser?
Sedan kan man också fundera över varför man behöver både betyget F och strecket för den som inte deltagit? På min skola, där det finns en del elever som inte når målen i alla ämnen är det mycket ovanligt att elever som både närvarar och deltar i alla lektioner inte klarar målen. Spelar det någon roll varför en elev inte har lärt sig tillräckligt? För någon annan än eleven?
Regeringen väcker också den fråga som den gamla betygsutredningen brottades med, fast i regeringens förslag andas man inte om att det är ett dilemma. Kan man tvinga en elev att gå i skolan i nio år och sedan stämpla "icke godkänd" i pannan på henne eller honom?
Man kan också stilla fråga sig varför man inför bokstavsbetyg när man samtidigt talar om hur de ska växlas om till siffror? Vore det inte enklare att säga från början att man har en betygsskala från 10-20 med 2,5 mellan stegen? Spelar det någon roll om man har B eller 17,5? Och varför går man från A till F och inte från F till A om man vill markera att det är en ny betygsskala och inte 50-talets?
Varför har man valt att bara ge nationella kriterer för vartannat betygssteg? En brist förra gången var ju att det blev godtyckliga betygskriterer för VG.
Och varför är regeringen så rädd för att diskutera sitt förslag? Förra gången betygssystemet ändrades tillsattes en parlamentarisk utredning. De arbetade länge och väl med olika expertgrupper knutna till sig. Därför fanns också en acceptans för det nya systemet. Vi kompromissade och systemet fick stöd från olika grupper. Nu börjar regeringen med att införa betyg för sjuåringar, trots att de vet att socialdemokraterna sagt sig beredda attt förhandla om tidigare betyg om de avstår. Sedan presenterar regeringen hur betygsskalan ska se ut och meddelar högdraget att socialdemokraterna kommer att inbjudas under remissomgången. Och arbetet som lett fram till betygsskalan har skötts av en arbetsgrupp inom departementet, så att ingen utomstående ska kunna ifrågasätta dumheterna. Så pekar man med hela handen.
Nej, förslagen är urdåliga och lagda mot bättre vetande och prociessen är kass. Det finns ingen anledning för oppositionen att ens försöka hitta en kompromiss. Betongregeringen kommer inte att kräva mindre än att få kliva över oppositionen som man gör med en dörrmatta. Det gynnar varken demokratin eller barnen.