Anna-Karins ofullbordade

Eftermiddagen och kvällen igår var riktigt bra. Känner mig fortfarande upplyft av den  entreprenör som pratade på rådslagsgruppen om jobben. Och det är ju alltid kul med fest. Tiden mellan rådslaget och festen tillbringade jag tillsammans med Jaana från Vallentuna, Anne-Marie från Huddinge, Katarina från Botkyrka och Lars från Värmdö på en mysig liten pub vid Mariatorget. Trevligt sällskap och tiden gick fort. Rätt som det var var det dags att gå tillbaka till Münchenbryggeriet och den stora festen. Där anslöt Jan-Olof från Vaxholm sig till vårt sällskap.  Kall medelhavsbuffé smakade mums och uppträdandena höll hög klass. Kanske var det fel tillfälle att engagera Södra Folkteatern med utdrag ur deras föreställning om hemlöshet? Bra var det, men det gick inte riktigt fram. Bättre lyckades Tomas Oredsson och de för mig okända musiker som ledde allsången. Allsång? Ja, glöm Brännö brygga. Vi sjöng Hoola Bandola, Vysotskij, Biermann och Blå tåget. Fullt ös! Och någon klok typ hade engagerat Stefan Ringbom från Fria Pro för Vysotskij. Efter mat och kaffe följde förstås dans och allmänt surrande med fler kloka, glada människor som Anna, Johanna och Krassman.

Det värsta med arrangemang som är så nära hem är att man har inget hotellrum med tio minuters gångavstånd, man får snällt sätta sig på pendeln - både hem och dit, så det fick vara nog strax före 23. Trots allt börjar programmet kl 9 idag.

Läser DN på morgonen och mina värsta farhågor besannas. Ingen har sett att det finns villkor för att kompromissa om tidigare betyg. De vill inte se och skriver det som passar andra dagordningar - vi vill ha tidigare betyg.

 Faktum är att jag känner mig fysiskt illamående av gårdagens debatt och beslut om skolpolitiken. En tung klump i magen. Det är tur att partiet har tid på sig till kongressen 2009 innan ett skolpolitiskt program ska fastställas, men det som togs igår är ingen bra start. Intressant är också att talare efter talare var uppe och berömde rådslagsgruppens dokument, men när man pratar med partikamraterna utanför salen är de beredda att såga både materialet och debatten. Det är faktiskt allvarligt och oroar mig. Hur ska vi, som är ett folkrörelseparti, kunna genomföra en ordentlig och grundlig omprövning av politiken om den offentliga debatten är så ytlig? Och om de som är kritiska inte är ombud och har rätt att yttra sig och delta? Det gäller att vi väljer modiga, kritiska ombud till kongressen 2009. Fast vill du ha ett annat perspektiv rekommenderar jag den här sidan. Eller den här.

Det känns konstigt att tänka bakåt. För 30 år sedan gick jag betygsmarschen till Kungliga Tennishallen. Vi dansade betygsjenka, skanderad nej till BU-73 (1973 års betygsutredning, som aldrig genomfördes) och vi ville ha en betygsfri skola. Man krokade arm med folkpartister och till och med en eller annan moderat i kampen mot de fördummande betygen. De argument vi hade då håller än. Men en betygsfri skola är inte en kravlös skola utan kunskapsutvärdering. Det var då vårt största problem och är fortfarande. Vi som inte tror på betyg måste faktiskt göra trovärdigt att man också utan betyg kan ge elever bekräftelse på gjorda insatser och hålla koll på att ingen lämnas efter.

Det tidiga åttiotalets kunskapsfientliga s k kunskapsrörelse triggade igång de progressiva krafterna. Föreningar som DAKS (föreningen för en Demokratiserande och Aktiverande Skola) bildades och verkade. Idag hoppas jag att den triangulering som föser ihop partierna i en ny kunskapsfientlig (och ofta elevfientlig) pakt triggar igång ett nytt motstånd. Trianguleringen i skolfrågorna lämnar stora grupper utan reella alternativ i valen. Om alla tycker lika - varför ska man alls rösta? Som det ser ut nu riskerar vi en situation där de enda som har en annorlunda skolpolitik är ett privatskolekramande miljöparti eller Vänsterpartiet, som har helt omöjlig politik på en massa andra områden. Tur att det är några år kvar till valet. Visserligen sade Mona Sahlin igår att vi är redo att ta över imorgon, men frågan är om vi vet vad vi skulle ha makten till?

Nu lämnar tåget just Karlberg och det börjar bli dags att mer aktivt leta efter Ibo och Gun. Undrar vilket tåg de tar? De svarar i alla fall inte på SMS.

Och så är det hög tid att sluta vältra sig i besvikelse och börja agera. Trots allt är det några år kvar till 2009 och allt i infallskatalogens 93 punkter är inte dåligt. Det finns en hel del bra också! Och jag tror fortfarande på att goda argument kan fungera. Trots allt är det socialdemokrater som ska utforma politiken och kanske är det så att den välfärdsgrupp som nu tar över skolfrågorna är lite mindre lamslagna av skolminister Björklund än vad skolgruppen var. Dessutom: ha inte någon övertro på att politiken förändrar allt i klassrummen. Tråkigt nog är den bistra sanningen den  att lärare och rektorer kommer att harva på med sitt eget oavsett vad som sägs i talarstolarna.

För någon timme sedan avslutades förtroenderådet och det var inte plattformen som fastställdes. Det måste så klart vara kongressen, med valda ombud som fattar sådana beslut. Dessutom var inte materialet klart. Förtroenderådet antog ett uttalande där partiledningens mandat fastslogs. Det dokumentet var betydligt bättre än den så kallade plattformen, men fortfarande tycker jag det är dumt att inte presentera vad vi vill, utan vad vi är beredda att gå med på.

Mycket riktigt; skolministern meddelar att det minsann inte är förhandlingsbart med betygsliknande omdömen från ettan. Nehej - men förutsättningen för att kompromissa om tiidgare betyg var ju att de skulle gå med på något också. Det föll innan förtroenderådet tagit fattat beslutet.

Sitter nu på Rådslagsgrupp om Jobben - om entreprenörskap och småföretagande. Elvy Söderström pratar om hur de arbetat i Örnskäldsvik för att bryta befolkningsminskning. Oj, så inspirerande. Den klassiska socialdemokratiska politiken för samarbete funkar här också.

Nu börjar Björn Söderberg, entreprenör, under rubriken "Det är så enkelt att starta företag i Sverige.". Mycket inspirerande.
 

Nej, jag är inte ombud på partiets förtroenderåd. Framtidsdagarna börjar med förtroenderåd och det är skolpolitiken som diskuteras. Rådslagsgruppens förslag kan du läsa här. Det återkommer jag till senare.

Debatten är mesig. Den ena talaren efter den andra går upp i talarstolen och  tackar för ett bra dokument. Men ärligt talat, som skolpolitisk plattform är det en katastrof. Det är en katalog över allsköns infall som kan gillas av många, men det finns ingen tydlig linje. Dessutom är språket rätt klent. Syftet var ju faktiskt att förtydliga socialdemokratisk skolpolitik, inte att ludda till det ännu mer.

Två inlägg hoppas jag ska påverka: Ilmar Reepalus inlägg om skolan som vårt viktigaste redskap för ett jämlikt samhälle och Jytte Gutelands brandtal för en skolpolitik som inte utgår från eleverna som skolans problem.

Trist är också att konstatera att också det uttalande som ska antas av förtroenderådet envisas med att peka ut på vilka områden vi är beredda att lägga oss i en förhandlingar. För att undvika missförstånd: Jag tror det är viktigt för elevernas skull att man ska söka kompromisser och att man ska vara ödmjuk inför skolans behov av långsiktiga överenskommelser. Men alla som har förhandlat vet väl att man inte slänger ut sitt slutbud i öppningen. Och en kompromiss måste rätteligen utgå ifrån vad vi egentligen vill, det är våra egna idéer som är utgångspunkt för kompromisserna, inte vad vi hoppas att motparten kan tänkas acceptera. Dessutom är det faktiskt vi som är i opposition - det måste rimligtvis vara riksdagsmajoritetens uppgift att bjuda in till kompromisser.

Nu ska vi strax inleda rådslagsarbetet och jag ska ta mig iväg till rådslaget om Jobben. Hoppas det blir mer sting i de diskussionerna.