Utan TV
För en månad sedan blev det ändå svart i rutan. Fredag kväll, familjen laddar och det blir...svart. Så är det att bygga om. Ganska snabbt konstaterar vi att det är nog ingen idé att göra något åt det hela förrän bygget är avslutat. Det är det. Nästan. En av de saker som återstår är stegpinnarna så att sotare och antennfixare ska kunna komma upp på taket. Men faktum är att ingen direkt har klagat. Konstigt nog. Man klarar sig rätt bra. Och nej, vi tittar inte via bredband, för vi har inget bredband. Vanligt hederligt modem via en alldeles äkta luftledning.
Vad som däremot orsakade viss förstämning var när DVD-spelaren också blev svart i rutan. Den dog lika plötsligt som TV-mottagningen. Men, bättre trådlös än rådlös, vi har ju sonens Playstation! Tada!
I helgen tog vi vår drygt ett år gamla DVD-spelare med till OnOff som vi köpt den av. Självklart hade garantin gått ut. Men visst kunde de ta emot den. Det kostar - oavsett vad man gör - minst 1200 kr! Efter att ha hissat upp hakorna till en anständig nivå tog vi vår DVD-spelare och marscherade ut. Aldrig i livet att vi lämnar in den till det minimipriset! Vi åkte till den lille lokale tv-reparatören på Stockholmsvägen i Märsta. Jo, där lämnade de först ett kostnadsförslag och ville vi inte göra något så kostade det jobbet 250 spänn. Betydligt humanare.
Detta har inneburit att jag har lyckats se färdigt på den DVD-box med sjätte säsongen av Vita Huset som jag fick i julklapp. Dessutom har jag goda vänner som har alla andra säsongerna. Efter en inre strid med mig själv bestämde jag mig för att vara karaktärsfast och inte låna sjunde säsongen först, utan börja från början. Så nu ser jag ett avsnitt varje kväll.
Förmodligen har det tredje världskriget nu brutit ut i en annan del av huset. Skrik och smällande i dörrar och dova dunsar hörs. Man kunde tro att det är Fatah och Hamas, men det är bara de älskvärda syskonen. Förmodligen löser de konflikten själva om de får hållas, men jag är inte säker på att jag står ut så länge. Ibland måste man faktiskt hindra syskonbråk för sin egen skull.
De e mycke nu
En del inlägg kräver mycket eftertanke. Jag tror att det finns läsare av den här bloggen som undrar över varför jag inte skriver något om de många ansökningarna om att driva skola och förskola i egen regi. Som aktiv socialdemokrat har jag förstås en massa åsikter om privatiseringsivern, men som anställd i en politiskt styrd organisation är det viktigt, av demokratiska skäl, att bidra till att den politik som kommuninvånarna röstat för får genomslag. Annars är det rätt meningslöst att ha val. Och vem ska stå till svars 2010 om inte politiken fått genomslag? Om jag ska kunna se mig själv i spegeln måste jag känna att jag åtminstone försöker leva som jag lär. Och till en av de lärosatserna hör den bestämda uppfattningen att offentliganställda, särskilt i skolans värld, är demokratiarbetare av stor betydelse och att sådana är lojala mot resultat i allmänna, demokratiska val. Samtidigt kan man inte vara okritisk.
Det är rätt förvirrat att arbeta i Upplands Väsby kommun just nu. För lite mindre än ett halvår sedan var det val. Socialdemokraterna, som styrt i princip sedan kommunen bildades 1952 (med en parentes 1991-94) förlorade makten. En lokal allians tog över kommunfullmäktige och kommunstyrelsen 1 november och de övriga nämnderna 1 januari. De har varit tydliga sedan dess: personal uppmuntras att ta över kommunal verksamhet och driva den i egen regi, privata företag är välkomna att ta över kommunala verksamheter. Under de senaste veckorna har ansökningar lämnats in av ett företag att driva åtta förskolor i Väsbys centrala delar, ett annat har velat ta över förskolor i Breddenområdet. En rektor gick ut och meddelade att hon nu går in till Skolverket och ansöker om att få göra om Södervikskolan till fristående skola och i förra veckan presenterade fyra skolledare i östra Väsby att de vill ta över skolorna och förskolorna i sitt område.
Den första ansökan som lämnades in, den som gäller Väsbys centrala delar berör oss direkt. Centrala Väsby skolor består av Väsby skola, Smedby skola, Smedby särskola, Språkcentret, tre familjedaghem och förskolorna Skrindan och Segelbåten. Skrindan och Segelbåten hör till de åtta förskolor som någon annan vill driva. Jag tror det kan bli bra för Skrindan och Segelbåten. De kvinnor som vill ta över är duktiga förskolechefer. Men förändringen rör inte bara dem. Förändringen rör i lika stor utsträckning oss som blir kvar. Under en lång följd av år har vi arbetat för att stärka sambandet mellan förskolan och skolan. Vi har gemensamma lärartjänster och förskolan är förstås med och bär våra gemensamma kostnader för vaktmästeri, administration och annat. Om jag fick önska något så hoppas jag att den politiska majoriteten har satt undan en slant för omställningen. Nu måste vi snabbt tänka om. Inlämning av helårsbudget skulle göras 20 februari och det blev förstås inte uppskjutet. Därför fanns just ingen tid att blogga eller roa sig på andra sätt. Det gällde att jobba snabbt.
Det här är villkoren och kan jag inte tänka mig att jobba efter dem får jag väl söka mig någon annanstans. Men jag vill inte jobba med något annat. Det är också lite av dynamiken och tjusningen i att jobba i offentlig sektor. Majoriteterna kan ändras och det krävs en stor portion professionalitet hos den chef vars högsta ledning präglas av oenighet, ifrågasättande och alternativa förslag. Ändå kan jag inte låta bli att förundras över turerna. Trots den massiva kampanjen för att uppmuntra anställda att ansöka om att få driva förskolor och annat i egen regi verkar de inte riktigt ha trott på sin idé. I alla fall inte att det skulle gå så fort. Före första mars står det klart att långt över hälften av alla förskolor kan drivas i enskild regi redan i höst.
Då går kommunstyrelsens ordförande ut i den lokala tidningen och säger att de nog inte kommer att släppa igenom riktigt allt. Det måste nog finnas minst tre kommunala förskolor kvar, en i Runby, en öster om motorvägen och en mellan motorvägen och järnvägen. Det är svårt att ha invändningar mot synpunkten att det behövs några kommunala förskolor, men det känns lite konstigt att det är något som politiken säger efter att människor bestämt sig för att ta steget och bilda företag och ansöka om att ta över driften av förskolor.
Jag tror att de kvinnor som nu tagit steget faktiskt har tänkt en hel del. Jag tror det finns en anledning till att man ansöker om att få driva många förskolor. Det handlar förstås om hur stor risk man vågar ta och hur man säkrar att verksamheten ska funka ekonomiskt hållbart. Små enheter är sårbara. Det känns konstigt att politiken ändrar spelreglerna mitt i matchen. Efter att under tjugo års kommunpolitiskt arbete träffat massor av företagare, både privat bland vänner och i det politiska arbetet vågar jag påstå att det finns ingenting som företagare tycker så illa om som ändrade spelregler. Det är värre än skatter och arbetsgivaravgifter. Och det är knappast företagsvänlig politik. Konstigt är det i alla fall.
Ett Sverige för alla barn?
Nyheter har en förmåga att vara obehagliga var för sig. Om man lägger ihop dem kan de bli rent eländiga. I dagens DN presenterar Rädda Barnen årets rapport om barnfattigdom i Sverige. Det är beklämmande och upprörande läsning. Och läsning som manar till eftertanke. Om några dagar är det sportlov. Ganska många barn åker till fjällen, Alperna, Kanarieöarna. Eller är hemma och går på bio, simhallen, åker skridskor. Om man har råd. Alla har inte det. Och särskilt stor är risken om man växer upp i en familj med rötterna utanför Sverige eller med ensamstående föräldrar. Värst är det förstås om man har båda delarna. Hälften av barnen med ensamstående, utländska föräldrar kommer inte att ha råd att ha något att berätta för kompisarna efter sportlovet. Visst finns det gratisaktiviteter, men att aldrig kunna unna sig något för att man vill det är nedbrytande.
Jag hoppas att många som jobbar i skola och förskola läser och begrundar. Under senare år har man skärpt till alla matsäckar, utflykter med liten avgift och annat. Ibland kan man höra några sucka över att det är så tråkigt nuförtiden. Jag hoppas att just de läser rapporten. Kanske är det tråkigare för en del. Men det är också en lättnad för andra. Man kan vara med. Tillsammans med de andra. På samma villkor.
I mitt ena barns klass har en diskussion förts mellan föräldrarna om hur våra barn ska få ihop pengar till klassresa. Några tycker att det tar för mycket tid om barnen ska jobba ihop pengarna. Det vore enklare att ”betala av” på en gång. Enklare för några. Visst. Men vet vi verkligen säkert hur alla andra har det. Man behöver inte vara särskilt lågavlönad för att tycka att det är mycket som ska betalas, speciellt om man har flera barn. Matsäckar, gympaskor, fritidsaktiviteter… Dessutom finns det allt för många barn som långt upp i åldrarna tror att det väl bara är att gå till Bankomaten om man vill ha något. Där finns ju ständigt nya pengar. Jag tror att det är bra för klassammanhållningen om de får åka iväg på en resa som barnen känner att de ansträngt sig för att få ihop. Och så kan kanske alla åka med.
Dagens Metro har som huvudnyhet att alla får sämre betyg i invandrartäta skolor. Egentligen hade de kunnat skriva att betyg kostar pengar. Nej, det är inte egentligen kronor och ören som är sambandet, men det är tydligare än sambandet mellan invandring och betyg. Det är samma elever som i Rädda Barnens statistik utgör barnen i de fattigaste familjerna som i SCB:s statistik visar upp de sämsta betygen. Har man många ur Rädda Barnens statistik på skolan så har man förmodligen också sämre betyg. Inte för att man är dummare, utan för att de kunskaper som några barn får utanför skolan är så viktiga för att få höga betyg. Men den som aldrig har råd att resa bort på semester, gå på teater, köpa hyllkilometer med böcker måste kanske skaffa alla de ”gratiskunskaperna” i skolan. Samtidigt som få i deras närhet har lyckats på grund av skolan. Ofta känner de sig främmande när skolan pratar om de mål de ska uppnå sedan, med ett språk som förutsätter akademisk bildning.
I kulturdelen i dagens DN får vi veta att museibesöken i januari minskat med 35 % jämfört med januari förra året. Avskaffandet av fri entré gör det besvärligt för museerna. De får svårt att få ekonomin att gå ihop med färre besökare. Och kanske ännu värre: de blir fegare när de planerar utställningar. En museiföreträdare konstaterar att de måste mycket mer än när museerna hade fri entré fundera över vilka utställningar som människor är beredda att betala för. Mer säkra kort och färre utmaningar. Fast det är utmaningar som kanske är kulturens viktigaste uppgift.
Kulturministern tröstar sig med att hon ju faktiskt har sett till att det är fri entré för barn. Jo, förvisso. Men tror kulturministern och andra högerföreträdare att de barn som lever i de fattigaste familjerna kommer att gå på museerna? Deras föräldrar har inte råd att följa med. Med en solidarisk politik kunde en tvåbarnsfamilj ta pendeltåget från Märsta, åka till Stockholm och besöka Nationalmuseum eller kanske Folkens Museum och åka tillbaka för 120 kr t o r. När högeralliansen i landstinget fått igenom zontaxan i SL-trafiken kostar biljetterna för familjen nästan 500 kr! Sedan måste mamma och pappa betala entréavgift på museet. Vilka familjer kommer att ha råd med ett sådant söndagsnöje? Och inte hjälper det att mamma och pappa kanske fick skattesänkning (om de har jobb). De fick samtidigt höjda avgifter till a-kassan. Och till råga på allt avgift på barnakuten.
Jag blev ledsen och arg över att läsa om Rädda Barnens rapport imorse. Bedrövligast av allt var att det tycks vara så att den positiva utveckling som funnits under några år inte längre var så positiv. Jag fasar för att läsa rapporten nästa år. Om den politik för ökade klyftor som nu förs lyckas kommer skillnaderna mellan barn som har och barn som inte har att öka.
Jag ger upp försöken
Dottern ska börja sjuan till hösten. Då kan hon inte längre gå i skolan här i Rosersberg, utan får resa. De flesta fortsätter till Ekillaskolan i Märsta. Ekillaskolan har sedan flera år tillbaka profilklasser och dessutom ett ambitiöst system för att lotsa eleverna från de olika skolorna till "högstadiet". Ikväll är det föräldramöte. Drabbad av bilden av "Den Goda Modern" fyllde jag glatt i att jag skulle gå på föräldramötet och skickade den noggrant avrivna talongen med dottern till skolan. Maken kunde inte gå, styrelsemöte i idrottsföreningen. Igår kom jag på vad jag hade gjort - försökt trycka in ännu en "Goda Modern"-aktivitet en tisdagskväll.
Hur dum får man bli? 19 föräldramöte, 19.25 leverans av dotter och cello vid Kulturskolan, 19.35 infångande av son med kompis i Valsta, 19.50 leverera kompis vid dörren, 20.00 leverera son och tillbaka till Kulturskolan för att hämta dottern 19.30. Vem tror att det funkar? Jag är visserligen en obotlig tidsoptimist, men det finns gränser...
Tittade därför stint på maken imorse och undrade om det var något särskilt han undrade över som jag borde fånga upp på föräldramötet. Nää, sade han, kliade sig lite i huvudet. Dottern vet ju vad hon vill och det räcker för mig, så länge det verkar vettigt. Och du vet väl mer än du behöver om sjuan och Ekilla, lade han till. Just det, tänkte jag. Varför ska jag gå på föräldramötet? Visserligen finns det en liten pliktmänniska i mig som tycker att jag borde visa solidaritet med skolan och andra föräldrar, men vem blir glad av en förvirrad tidsoptimist som rusar in på mötet och sedan reser sig och rusar ut innan någon fattat vad man gör där. Och varför riskera att dottern kommer sent till lektionen och att sonen och hans kompis får vänta i all evighet? Lagom är bäst.
Nu fryser det till. Dags att ta in den julmust vi just köpt (tokrea i februari tilltalar oss snåljåpar) innan flaskorna fryser sönder och vi får julmust över hela tillvaron. Sedan är det hög tid för "mammataxi"
Skilda världar
Jag har under den senaste tiden följt den skolpolitiska debatten med stigande förvirring och frustration. Regeringen kommer med det ena dumma förslaget efter det andra. Jag undrar när skolministern och hans rådgivare gjorde ett längre besök i skolan. Stannade kvar tillräckligt länge för att leva med i den verklighet som är komplicerad och inte låter sig dompteras med lite hårdare straff eller genom att flytta på elever som inte passar in. Jag tillbringar hela min vardag (och en del helger också) i skolans värld. Var regeringen tillbringar sin vardag vet jag inte, men de är inte i min värld i alla fall.
Flera dagar i rad har DN skrivit om mobbning. Ett viktigt ämne. Och som artiklarna visar så är det sällan de enkla lösningarna som är framgångsrika. En intressant upplysning som inte kommenterats i artiklarna eller på ledarsidan är att så många av de skolverksanmälningar som görs inte leder till att skolor faktiskt kritiseras. Jag tror inte att föräldrar okynnesanmäler skolor. Men jag tror att det finns en skillnad mellan vad föräldrar förväntar sig att skolan ska åstadkomma och vad skolan faktiskt kan göra och är skyldig att göra. Därför får skolor sällan den kritik som de anmälande föräldrarna antagligen väntat sig.
Jag har tillbringat en stor del av mitt vuxna liv i skolan. Den vuxne som inte dagligen är avsvimmad eller drogad ser och får veta om mobbning. Det förekommer på alla skolor, särskilt på de skolor där de vuxna säger att det inte finns. Jag har varit med om att reda ut massor av mobbningshärvor. Några har gått lätt, andra har krävt mycket jobb. Men aldrig har jag hört någon enda inblandad vuxen föreslå att mobbarna ska flyttas till en annan skola. Det är helt enkelt en icke-fråga. Eller som den elvaårige sonen sade med stor förvåning när det stod i tidningen att mobbare skulle flyttas: - Är det inte bättre att se till att de slutar mobba? Sedan är det lätt att hålla med om principen att det inte är den som är utsatt som ska behöva flytta. Men för den som är utsatt kanske en flytt är det som behövs för att man ska slippa påminnas om det hemska, även om allt är utrett och man fått allt stöd och all hjälp i världen. Faktum är ju att en lagändring förmodligen inte kommer att förändra något. Eftersom det så otroligt sällan är aktuellt att flytta en mobbare mot föräldrarnas vilja för att få stopp på mobbning så blir en lagstiftning som gör det möjligt knappast använd. Så, för all del. Skolministern behöver verka potent. Han lägger fram ett skarpt förslag – ett hårt slag mot mobbarna. Rakt ut i luften. En annan besvärlig sak för allianspolitikerna är frågan om valfrihet. På nationell nivå har de visserligen tonat ner valfrihetsprofilen, men lokalt är det valet av skola, förskola, hemtjänst mm som står i centrum. Fler utförare ska garantera att det finns olika alternativ att välja mellan. Kundval, köp- och sälj, avknoppningar och utmaningsrätt. Det är inte politiker eller byråkrater som ska fatta beslut, det är föräldrar som ska välja. Hur går det ihop med tvångsförflyttningar? Den som föreslår tvångsförflyttningar av barn som inte passar in kan inte bara ta ställning till att de ska bort. Barnen ska ju flyttas till något. Vem ska ta emot bråkstakarna? När jag ställde den frågan direkt till nuvarande skolministern i Kristianstad i våras fick jag ett rätt svävande svar. Det blir knappast frågan om något fritt val. Men de kommunala skolorna skulle ju inte få neka att ta emot en utsparkad elev. Privatdrivna skolor kunde man ju däremot inte tvinga. Så de kommunala skolorna skulle, samtidigt som vi skulle arbeta för att de skulle få högre kvalitet och status, bli någon sorts avtjälpningsplats för misslyckade elever. Är det någon som tror att fler elever blir bättre på att läsa, skriva och räkna på det sättet? Nej, det enda som händer när populisterna ropar på hårdare tag och fler befogenheter åt lärarna är att lärarnas auktoritet undergrävs. Alla "vet" ju att lärarna inte har någon makt, det har ju skolministern sagt. Så det är ingen idé att lärarna ingriper.Cynisk bostadspolitik
Det finns ett mönster i regeringens bostadspolitik. Det första de gör är att ta bort subventioner och stöd till byggandet av hyresrätter och att släppa fältet fritt för ombildningar av hyresrätter i allmännyttan till bostadsrätter. I de kommuner de fått makten efter valet i höstas gör de sitt bästa för att sälja allmännyttan till privata intressen. Hyrorna ska bli högre för de som inte köpt hus eller bostadsrätt. För den som äger ska fastighetsskatten ersättas med en kommunal avgift, som ska vara lägre än dagens fastighetsskatt. Fast finansministern börjar darra på rösten när han förstått att pengarna faktiskt används till att finansiera välfärd.
Igår var radionyheterna fyllda av regeringens engagemang för de hemlösa. Nu ska man ta krafttag för att hindra vräkningar och för att de som är hemlösa ska få någonstans att bo. Tak-över-huvud-garantier ska införas. Ja, det är ju inte regeringen som ska göra’t, det är kommunerna. Och nej, det är ingen lagstiftning som planeras, förklarar folkhälsominister Maria Larsson (kd). Istället ska nya ”strategier”tas fram. Kommunerna ska på frivillig väg införa garantier och göra andra insatser.
För oss som någon gång försökt få kommunal ekonomi att räcka till alla de viktiga och nödvändiga uppgifter en kommun har är det skrämmande att höra regeringens utspel. Eftersom ingen tvingande lag planeras så behöver staten inte bekymra sig över hur arbetet ska finansieras. Det är ju frivilligt för kommunerna och då gäller inte den finansieringsprincip som kommuner och landsting varit överens med staten om. Alltså, om staten beslutar att kommuner eller landsting ska ta på sig nya uppgifter så ska staten också finansiera det hela. Så resonemanget om det frivilliga är särskilt fiffigt. Regeringen framstår som handlingskraftig och empatisk och kan fortsätta med skattesänkningar för de rika. Kommunerna får vara de kallhamrade nejsägarna eller prioritera om från äldreomsorg och fritidsgårdar för unga.
I morse läste jag i DN att ”bostadsministern” Mats Odell – också han från kd – nu planerade en proposition som skulle göra det möjligt för den som bor i en hyresrätt i ett område som inte omvandlas att köpa sin lägenhet direkt av hyresvärden. Värden fortsätter att äga själva huset, men lägenheten är såld. Odell räknar med att det är billigare att köpa lägenheter i områden där hyresgästerna inte är starka nog att bilda bostadsrättsförening.
Det kan verka ologiskt att å ena sidan vilja göra något för de hemlösa, som knappast lär köpa en lägenhet för att få någonstans att bo, och å andra sidan göra allt man kan för att krympa allmännyttan. För oss som tror på en generell välfärdspolitik som bygger på vård, skola, omsorg och bostäder för alla går det inte ihop. Men om man vill ha ett annat samhälle. Ett samhälle som bygger på att var och en klarar sig själv och att de svagaste får leva på välgörenhet. Då är politiken logisk. Människor ska äga sin bostad, antingen direkt eller genom sin bostadsrättsförening. Hyresrätten, speciellt i de allmännyttiga bolagen, ska vara ett undantag bara för de som, trots sänkt a-kassa och försämrad sjukförsäkring, inte har råd att köpa sin bostad. Regeringens politik driver hyresrätten från en allmännytta för alla till ett system med ”social housing”. På så sätt behöver ”vi” inte bo i samma kvarter som ”dom”. ”Våra” barn behöver inte leka på samma gård som ”deras”.
Det är skillnad på välgörenhet och rättvisa.