Anna-Karins ofullbordade

Jag lovade ju att jag ska återkomma till vad jag tycker om förslaget att införa fler nationella prov som presenterades av Svenska Dagbladet i förra veckan. Det är i sin tur nära sammankopplat till vad jag tycker om betyg och därför ska jag nu utmana mångas uppfattningar om vilka åsikter som följer med åsikter om betyg och nationella prov.

Till att börja med: Jag gillar nationella prov och tycker om idén att ha fler prov i fler ämnen. När jag säger det brukar jag mötas av fördomen att jag också tycker att kunskaper ska förenklas och att bara mätbar kunskap är viktig. Det finns också de som tror att jag är av den uppfattningen att man bara kan få människor att lära sig med hjälp av hot, hugg och slag. En och annan ser också sönderstressade barn framför sig som bara pluggar till prov. Helt fel.

För det andra: Jag ogillar betyg och skulle helst slippa dem. När jag säger det brukar jag istället mötas av fördomen att jag vill ha någon sorts slö, slapp och likgiltig skola utan några kunskapskrav eller prov. Lika fel. Jag tycker att betyg är en kunskapsfientlig metod.

De som genom åren har mött mig som elevfacklig aktivist, lärare, skolledare eller skolpolitiker och faktiskt sett vad jag gjort och hört vad jag sagt vet att för mig står goda kunskaper i centrum. Alla elever har rätt till att lära sig maximalt och det är skolans allra viktigaste uppgift. Allt annat är egentligen bara stöd till lärandet. Och det är här min syn på både betyg och prov kommer in. Jag önskar att vi hade en skola där de nationella proven (och tillsammans med kursplaneböcker, individuella utvecklingsplaner och utvecklingssamtal) faktiskt ersätter betygen.

De nationella proven har nämligen fördelen framför betyg att elever och föräldrar ganska lätt kan se nyanser i elevernas kunnande. - Aha, geometri är en styrka, men algoritmerna är inte så självklara. - Åhå, här finns det anledning att gå vidare med kartan, men förmågan att jämföra levnadsvillkoren i olika länder är god. Och så kan man visa vad algoritmer är eller vad som förväntas i kartkunskap genom att visa själva provet! Jag tror att det är den sortens bekräftelse många föräldrar söker som säger att de vill ha tidigare betyg. Man känner sig osäker på om barnets lärare säger allt och vill ha stöd i något rejält utan godtycke. Eftersom man inte känner till några andra metoder säger man att man vill ha det godtyckligaste av allt ? betyg.

Men provresultat är inte bara bekräftelse. Provresultaten är dessutom en bra utgångspunkt för ett vidare resonemang ? hur går vi vidare härifrån? Som förälder får man stöd i vad som är viktigt och vad man kan ta lite enklare. Som elev får man hjälp att sortera.

De nationella proven har den fördelen att de bottnar i både vetenskap och de nationella kunskapskraven. Det betyder inte att de är invändningsfria, men de är väl genomtänkta. Alla de olika ?hemsnickrade? prov som förekommer är inte lika genomtänkta och alla bygger inte på den kunskapssyn som Riksdagen fastställt i vår nationella läroplan. Vi vet att prov formar undervisningen, oavsett om det är vetenskapligt utformade nationella prov eller om det är något annat. Kanske är det bra att proven styr - om de styr i riktning mot läroplanens mål.

För läraren (och därmed också eleverna) är de nationella proven ett stöd för att göra en likvärdig bedömning av elevers kunskaper, utan att man måste tala med varenda kollega i hela landet. Det finns stödmaterial för bedömningen och eftersom flera har genomfört samma prov kan man diskutera med varandra. Där jag arbetar brukar lärare från de kommunala skolorna träffas varje år för att arbeta med de bedömningar de känner sig osäkra på. Det är professionell utveckling!

För den som har sett de nationella proven i verkligheten blir det också tydligt att det inte handlar om prov som man kan plugga till kvällen före. Möjligen kan man få ett bättre resultat genom att komma till skolan utvilad och mätt? Eleverna i femman har ibland svårt att uppfatta att det är prov när de får uppgifter att lösa, ibland genom diskussion och samtal, ibland med papper och penna.

Därför blev jag besviken när den socialdemokratiska kongressen i Malmö sade nej till fler och tidigare nationella prov. Kanske hade några förstått bättre vad vi förespråkare menade om vi talat om utvärdering i stället för prov. Istället fick vi en konstig debatt där några trodde att man skulle införa ett sorteringssystem där nioåringar skulle tokplugga för prov och sedan sorteras efter resultat. Tvärtom! Ett tydligt instrument som minskar godtycket som ger föräldrar en chans att förstå vad som förväntas av deras barn. Det var vad vi ville ha, vi som var för fler och tidigare nationella prov.

Därför är jag försiktigt positiv till utspelet om fler nationella prov och i fler ämnen! Men jag förstår inte varför bara i de ?teoretiska? ämnena? Och vilka ämnen är bara praktiska eller bara teoretiska? Jag förstår ju att skolministern menar att det inte behövs nationella prov i slöjd, musik, bild, hemkunskap och idrott, men jag undrar varför det är bättre med godtycke i de ämnena? Dessutom är det faktiskt så att i den nationella provbanken, som det talats länge om, finns det bara prov i ? hemkunskap. Så bakläxa på att inte alla ämnen betraktas som lika viktiga!  Dessutom kan man fråga sig hur många fler prov i läsning som behövs? Det finns en fungerande metod i LUS (läsutvecklingsschemat) som är ganska lätt att använda och som funkar från det att barnet börjar läsa sitt namn och långt förbi gymnasienivån. Jag tror att det är rädslan för att inte betraktas som tillräckligt handlingskraftig när det gäller den viktiga läsningen som ger nervösa ryckningar.

Det börjar bli väl långt och för att förklara min skepsis till betyg behövs ännu mer utrymme. Jag tror jag sparar mig till senare.