Anna-Karins ofullbordade

1 Bör alla barn lära sig läsa och skriva redan i förskolan?

Vårt svar är ja och nej. Nej, därför att vi menar att det vore att göra förskolan en riktig björntjänst om man ger förskolan i uppdrag att bli som skolan. Vi anser att det är viktigt att förskolan har en läroplan, men vi vill inte att den ska innehålla mål som barnen ska uppnå.

Ja, därför att kloka och lyhörda förskollärare som uppmuntrar och stödjer de barn som vill läsa och skriva är en förutsättning för bra förskoleverksamhet. Det är också viktigt att förskolans personal ständigt arbetar medvetet med barnens språkutveckling, ser till att de får höra sagor, rim och ramsor, att barnen får utveckla sitt ordförråd genom leken och att förskolan stimulerar nyfikenhet!

2 Hur kan vi bryta klassamhället så att alla elever, oavsett föräldrarnas bakgrund, verkligen kan nå målen?

Till att börja med måste tillgängligheten till förskola och fritidshem vara god! Alla barn, men särskilt de som av olika anledningar inte får språkstimulans hemma eller som kanske inte lämnar sitt bostadsområde när alla andra åker på semester, behöver för sin egen skull få komma till förskola och fritidshem åtminstone en del av dagen. Den delen av förskolan/fritidshemmet som är till för barnens skull ska vara avgiftsfri. Den delen som mer handlar om barnomsorg är till för föräldrarna och kan tänkas vara avgiftsbelagd.

Begreppet klass i betydelsen undervisnignsgrupp i skolan måste brytas upp. Den enda gruppstorlek som förmodligen är ineffektiv för alla former av lärande är 25... Samtidigt är lärande beroende av ett socialt samspel. Det finns anledning att fundera över om individualiseringen har gått för långt. Någon form av grupp för lärande och fostran behövs, och gruppen måste vara så flexibel att man kan variera storlek efter undervisningens innehåll.

Läsåret håller på att vittra sönder underifrån. På en skola var 132 av 550 elever lediga minst en vecka. Ungefär varannan elev är ledig mer än tre dagar/läsår. Det blir allt vanligare att lärare tar tjänstledigt under läsåret för att åka på semesterresor. Samtidigt arbetar vi på som om alla elever var närvarande samtidigt under de 178 skoldagarna. De är inte det.

Dessutom vet vi att forskningen säger att det är direkt skadligt för inlärningen med det långa sommarlovet. Sommarlovet (liksom andra lov) var bra när bönderna behövde ha sina barn hemma för att klara spannmålsskörd och potatisplockning, men idag är sommarlovet i stor utsträckning till besvär. Inga föräldrar har 10-15 veckors semester. Det betyder att yngre barn ändå går till skolan, fast det kallas fritids, under loven. Barn i mellanåldrarna drar runt i bostadsområdena om inte föräldrarna har råd att skicka dem på dyra seglarläger och ridläger. Inte ens tonåringar i högstadieålder har särskilt mycket att göra, det finns väldigt få sommarjobb för ungdomar under 18 år. Istället får man lita till att kommunens fritidsgårdar och föreningsliv kan erbjuda något meningsfullt alternativ till att dra omkring.

Till detta ska läggas att vi vet att behovet av välutbildade medborgare inte kommer att minska, men att vi också måste sträcka ut den tid människor förvärvsarbetar om vi ska kunna försörja oss också i framtiden.  Vår slutsats blir därför: Mer tid i skolan! Gör skolans tidshantering mer lik det vanliga arbetslivets. Ge eleverna ett antal semesterdagar per år att hantera så som man gör i arbetslivet. Alla måste inte vara i skolan samtidigt! Men precis som i arbetslivet kan man få sin begärda semester beviljad eller avslagen/flyttad om det är olämpligt att vara ledig.

Vi behöver både fler dagar och längre dagar i skolan. Det senare för att göra det möjligt att göra färdigt skolarbetet i skolan. Ett system som bygger på hemarbete kommer att slå ut de elever som bor trångt, som har föräldrar som inte kan hjälpa till eller som inte är närvarande. Vårt alternativ är inte att slopa läxorna, vårt alternativ är att göra färdigt arbetet i skolan.

Ett alternativ som vi diskuterade, men inte blev helt färdiga med vad vi tycker om var om vi verkligen ska ha tre olika skolformer (förskoleklass, grundskola och gymnasieskola) för 6-19-åringar. Kanske är det dags för en ny stor skolreform. Obligatorisk skola 6-18 år (den kan nog kortas något om man går i skolan hela året). Början skulle då präglas av förskolans lärande genom lek och de sista åren (året?) skulle ha ett innehåll som liknar de kärnämnen som idag finns på gymnasiet. Fast istället för att läsa kärnämnena vid 15 års ålder göra det vid 18.Vi frågar oss om huruvida man skulle ha ett eller ett par år i 14-15-årsåldern för egna fördjupningar (allt från att fördjupa sig i skolämnen, över praktik/lärlingstjänst och utbytesstudier i andra länder) eller om man skulle undvika valsituationer. Å ena sidan ser vi många tonåringar som behöver bryta den vanliga lunken för att hitta tillbaka till motivationen, å andra sidan har vi alla hört hjärnforskaren Martin Ingvar påpeka att hjärnan faktiskt inte är mogen för den typen av val förrän i 20-årsåldern.

3 Hur kan vi förena valfrihet med en gemensam skola där elever med olika bakgrund lär sig tillsammans

Vi tvivlar på att det går. Den bittra sanningen är att man antagligen måste bestämma sig för vad som är viktigast - valfriheten eller mötet mellan olikheter. Också i den bästa av världar betyder själva valet att man ju söker sig till sina likar, oavsett om det handlar om värderingar (montessori, religion) eller intressen (fotboll, musik).

I rådslagsmaterialet finns en delfråga om driftform/kvalitet. Vi menar att det absolut viktigaste är att närmaste skola är bra, inte vem som äger den.

På frågan om hur man skapar rättvisa villkor vill vi knyta an till huvudfrågan, alltså den om den gemensamma skolan som mötesplats. En grundläggande förutsättning är att alla skolor, både kommunala och privata, ska ha ett geografiskt upptagningsområde inom vilket man måste ta emot alla elever. Politiken måste dessutom visa mod när upptagningsområdena skapas och därigenom bryta segregationsvallar.

4 Varför anser många väljare att socialdemokraterna inte står för en kunskapsskola?

För det första måste vi själva ta ställning till skolans uppgift. Detta rådslag ingår som en del i helheten Välfärd, tillsammans med vård och omsorg. Det är också ett sätt att signalera hur vi ser på förskolan och skolan. Varför talar vi inte om förutsättningarna för tillväxt och utveckling?

För det andra vore det en välgärning om det socialdemokratiska partiet drog igång en rejäl debatt om själva kunskapsbegreppet. Vi är själva rätt svävande med vad vi menar, men våra motståndare har en helt oreflekterad uppfattning om kunskaper, som kanske funkade på 50-talet. Vi har allt att vinna på en sådan debatt. Alltså inte om skolan ska ge kunskaper utan vilka kunskaper som är framtidens.

För det tredje är det dags att börja rensa i skolans olika uppgifter. Vår erfarenhet är att vi som skolledare inte drunknar i administration och budget, utan i frågor av social karaktär. Vi hinner inte med skolans utveckling, utan ägnar oerhört mycket tid åt att stödja familjer som inte funkar. Samma sak gäller lärarna, de hinner inte utveckla sin undervisning, för all tid utanför klassrummet går åt till uppfostrande. Det blir allt tydligare när kommunerna väljer "hemmaplanslösningar" istället för placeringar. Ofta betyder hemmaplanslösningarna att skolan står där med elever som behöver ett helt annat stöd än bara undervisning. Det vore en välgärning om socialtjänsten kunde finnas i skolan för att arbeta förebyggande, utredande och behandlande. Ett typiskt exempel på det var när folkhälsominister Maria Larsson (kd) i DN den 13 september skulle presentera nya förslag när det gäller barn till missbrukare. Rubriken blir "skolan klarar inte barn till missbrukare". Är det skolans uppgift?

Det vore också önskvärt om man kunde rensa bort en del andra saker från skolans ansvar. Det är möjligt att man måste ha skolan som arena för att propagera mot droger, för trafikregler och en massa andra nyttiga saker, men det kanske inte ska vara skolans ansvar?

Frågan om betyg tycker vi är lite knepig. Är det vi som sätter vår egen dagordning, eller ska vi i första hand reagera på alliansens förslag? Först måste man fråga sig om man tror att betyg är något som främjar elevernas lärande. Om man svarar ja på den frågan, då bör de ju komma in så tidigt som möjligt. Om man svarar nej, ja då är tidpunkten egentligen bara ett resultat av ev kompromisser. Vi kanske ska komma ihåg att vårt nuvarande system är resultatet av en kompromiss, och inte något vetenskapligt utformat. Vi tror på en skola med höga förväntningar på alla barn, tydliga mål och också tydlig information till föräldrar och elever om hur det går. Därför säger vi nej till betyg.

Däremot ser vi med förhoppning på resonemangen om fler nationella kunskapsutvärderingar, i lägre åldrar och framför allt i alla ämnen! Varför ska garanterat svårbedömda ämnen som slöjd och bild inte få vägledning av nationella prov, medan engelska och matte får det?

5 Hur ser en socialdemokratisk politik ut för ordning, reda, trygghet och studiero i skolan?

Vårt korta och kärnfulla svar sammanfattas ledarskap i klassrummet. Vi måste sluta tala förklenande om att lärare ingenting kan/vill göra när elever stör. Det blir en självuppfyllande profetia. Lärare måste ha legitimitet i klassrummet. Därför måste en av de förändringar som sker i lärarutbildningen leda till att nya lärare (och gamla som fortbildas) får med sig kunskaper om ledarskap, retorik och demokrati ut i klassrum och skolor.

8 Är lärarna elevens viktigaste resurs?

Nej! Det är föräldrarna!

9 Lär sig eleverna mer om de också får vara med och bestämma?

Ja, men de ska bestämma över rätt saker. När treåringar har bekymmer med att vid förskolans frukostbord bestämma vad familjen ska äta till middag, eller när sexåringen bestämmer vilken skola han/hon ska gå på, då får inte längre barnen vara barn. Att välja bänkgranne eller grupparbetskompis är inte heller helt självklart. Däremot är det centralt at eleverna får vara med och påverka innehållet och stoffurvalet i undervisningen. Liksom att goda pedagoger vet att det är bra att starta undervisningen inom ett område som eleverna är bekanta med och intresserade av, först då följer eleverna med vidare till de områden vi vuxna vill att de ska lära mer om.

När jag stod ute och målade under helgen så hörde jag som alltid fåglarna, grannar som spikar, sågar och klipper gräs, järnvägen och E4. Men flyget var ovanligt tyst. Så var det en ganska blåsig helg. Rätt få plan som lyfter och landar rakt över oss. Och det gör skillnad. Jag tillhör inte dem som klagar över flygbuller - i en kommun som marknadsför sig som flygplatskommun så bullrar det. Det betyder inte att jag inte njuter av de stunder det är relativt tyst. Trots allt hörs flygplan som är 300 m rakt ovanför huvudet.

Flyget innebär att det finns gott om jobb i kommunen - det är faktiskt fler som pendlar in än som pendlar ut. Det är bra. Men flyget innebär också stora restriktioner för byggandet. Sigtuna kommun är en stor kommun med sina 352 kvadratkilometer, lika stort som Gazaremsan (där det bor 1,5 miljoner människor). Men 86% av kommunens yta får inte bebyggas på grund av olika riksintressen. I huvudsak är det riksintresset flyget. De 14% som återstår består av vattendrag, naturreservat och befintliga tätorter och lite byggbar mark.

Ändå har Sigtuna kommun under flera år legat i topp vad gäller bostadsbyggande. Det leder förstås till intensiva diskussionerna. I vissa delar av kommunen finns det många högljudda som tycker det byggs för mycket just hos dem. I andra delar, som Rosersberg, tycker invånarna att det byggs för lite. Här behövs fler hyresrätter för våra ungdomar och för våra äldre. Vi behöver hus med fyra våningar eller mer för att få något hus med hiss för den som inte kan springa upp och ner för trappor. Och vi behöver bli flera för att rädda vår service.

När det kommer efterlängtade detaljplaneidéer säger länsstyrelsen och luftfartsstyrelsen nej. Det kanske blir bullrigt där i framtiden. Man måste tänka på att det inte går att bo för nära flygplatsen. Vi är några som bor närmare och trivs, men om det fanns logik skulle jag accepterar resonemanget. Så ser jag i tidningen i helgen att ett nytt avtal för Bromma flygplats har skrivits. 30 år, utan någon möjlighet att bryta det. Sta'n arrenderar ut marken för en spottstyver, även om det är höjt arrende. Men hallå, om man inte kan bo 8-9 kilometer från Arlanda, hur kan då samma länsstyrelse acceptera att Bromma får mer flyg?? För Stockholm är det en tveksam affär - om marken såldes på marknadsmässiga villkor istället för att hyras ut subventionerat skulle staden förmodligen vinna på det.

Jag hoppas i alla fall att konsekvensen av Brommaavtalet blir att länsstyrelsen och luftfartsstyrelsen ändrar sin inställning till bostäder i Rosersberg och tillåter en utveckling av vår tätort! Lite logik skulle inte skada.

Fick ju avbryta renoverandet och jobba i förra veckan. Så i helgen var det dags igen. 15 meter golvlister, dörrfoder och fönsterfoder skulle målas klarröda - istället för den murriga mahognybruna som är genomgående i huset. Ut med listerna på grusgången (vi har inget garage) och på med grundfärg. Sonen höll på att svimma när han såg de grundmålade listerna. Rosa. Bläää. Men han blev lugnad när han såg första strykningen några timmar senare. Och så var det dags för tapeterna. Mäter, skär och på med tapetklister.

Första våden har fördelen av att inte behöva mönsterpassas. Men måste bli lodrät. Ropar på P och ber honom titta om det är rakt. Han börjar i stället fråga om tapeten ska sitta lite in på väggen från hörnet eller om den inte ska sitta i vinkeln. Inser att det är lika bra att använda den gamla hederliga sax- och snöreprincipen. Det lär finnas par som håller ihop sina äktenskap genom att renovera gamla hus. Det gör inte vi. Vi håller ihop vårt genom att renovera var för sig. Med stor respekt för den andres sätt att göra saker, men en fast övertygelse om att inte lägga sig i så mycket. Jo, det var en fullt berättigad fråga, men...

Efter att ha fått upp de tre första våderna inser vi att det är dags att skjutsa sonen till basketträningen och att samtidigt hinna köpa födelsedagspresent till honom. Paus i renoverandet. Nya tag efter shoppandet; först en strykning med röd färg på alla listerna (och en hel del bortpillande av björkfrön, löv, självdöda insekter och annat kul som fastnat i den blöta färgen). Så upp med de sista fyra våderna. Coolt sade C som tittade in genom dörren. Och faktiskt, det är mycket bättre än jag trodde det skulle bli.

På söndagen var det dags att ge sig på listerna en andra gång. Då började min kropp tala om att jag nog inte skulle få någon stjärna i arbetsmiljöverkets noteringar. Inget tapetbord - det går ju bra att ha våderna på golvet när man för på lim. Och lister kan ju målas liggande på marken... Fast på söndagen viskade kroppen att det nog var lite dumt. På måndagen jämrar sig kroppen så fort man rör sig!