Ett förklarat ljus
Barnslig läsglädje igen!
Sommaren går vidare och nu har jag läst Phillip Pullmans trilogi om den mörka materian. Vad det är underbart med författare som tar barn i slukaråldern på allvar. Som inte väjer för svåra frågor om arvssynden, skapelsen, vad som händer när vi dör, relationen till föräldrarna, ont och gott, gud och auktoriteter. Boken handlar om Lyra och börjar i ett Oxford i en värld som är lik vår, men ändå inte. Hon tjuvlyssnar på Lord Asriel, som visar märkliga bilder från Svalbard. Samtidigt börjar barn försvinna på ett märkligt sätt. Ett av de försvunna barnen är hennes vän Roger. Hon känner en moralisk skyldighet att finna honom och ger sig iväg.
Jag läste och läste. Mer och mer spännande och ibland riktigt otäckt. Det är omöjligt att lägga den ifrån sig och när man inte kan läsa är det omöjligt att inte fundera på det man just har läst. När jag läst ut den första delen ”Guldkompassen” då först tog sig dottern an boken. Och hon blev lika fast. Men det är krävande böcker, både i innehåll, språk och omfång. Det är nog bra om man har lite läsvana när man ger sig på den. Den skulle också kunna vara en riktigt bra högläsningsbok om man vill läsa för 10-13-åringar.
Folkpartiet floppar II
Ett annat exempel på sommarens kokta hjärna är de senaste dagarnas debatt om en svensk litterär kanon. Cecilia Wikström menar nog väl, men hur ska hon få 14-åriga grabbar att uppleva läslust genom att tala om vilka klassiska verk de ska läsa? Jag ser det tilltalande i att skapa en kärna av någon sorts minsta gemensamma nämnare av litteratur som ”alla” känner till. Det skapar förstås samhörighet och öppnar för gemensamma samtal. Så funkade ju TV när man var liten. ”Alla” hade sett Hylands hörna och kunde snacka om det senaste programmet och vem som hade snyggaste slipsen. Idag finns inte den gemenskapen. Dessutom är det en god sak att vara bevandrad i den klassiska litteraturen – man får ut så mycket mer av den moderna. Men frågan är vad Cecilia Wikström egentligen var ute efter? Handlar det om att göra bokslukare av pojkarna? I så fall är hennes förslag rena katastrofen. Och hur liberalt är det att staten talar om vilka böcker man ska läsa? Och varför är det just litteratur och inte fysik, botanik, konst eller musik som ska utgöra en gemensam bas?
Under veckan har en intensiv debatt förts på kultursidorna om förslaget. De flesta kommentarer är kritiska, men några positiva kulturpersonligheter har också hittats. Bland dem förvånansvärt nog Ebba Witt-Brattström i P1-programmet studio ett. Hon tror på fullaste allvar att skoltrötta 14-åringar skulle läsa mer om det fanns en lista. På den självklara frågan om vad som skulle tas upp på listan kom hennes svar: mest kvinnliga författare, Heliga Birgitta, Fredrika Bremer och ”hederskvinnan” Almqvist. Trodde hon ja, har inte hon ägnat ett helt akademikerliv med att motarbeta den oskrivna kanon som gäller litteraturhistorian? Hon, om någon, borde veta att det är männens, medelklassmännens värld. Varför tror hon att det helt plötsligt skulle bli en kanon präglad av just hennes feministiska perspektiv?
Och så kom ett för mig helt obegripligt utbrott. Med emfas och upprördhet förklarade Ebba Witt-Brattström att det var Göran Perssons fel att barn inte läste klassisk litteratur i skolan! Rösten gick upp i falsett när hon förklarade att han genom skolans kommunalisering hade förstört svenskämnet. Jag häll på att svimma. Hur kan en person som gärna framställer sig som intellektuell vara så dåligt påläst? Kommunaliseringen innebär att det nu är kommunerna, och inte staten som bestämmer hur resurser till skolan ska fördelas, hur skolan ska organiseras mm. Men det är fortfarande staten – och staten ensam – som beslutar om läroplaner och kursplaner. Och när den nu gällande läroplanen togs var det en borgerlig regering med Beatrice Ask som skolminister som tog den läroplanen. Det är läroplanen som föreskriver vad skolan ska innehålla. Staten ansvarar också för lärarutbildning, och Ebba Witt-Brattströms egen institution på Stockholms universitet är förmodligen en av Sveriges största producenter av svensklärare. Skärpning!
Det finns också ett par stora faror med en litterär kanon. För det första betyder ofta en gemenskap av den här typen att några stängs ute. Vilka ska inte vara med? Vilka ska inte känna igen sig Kvinnor? Äldre? Muslimer? Arbetare? För det andra har en kanon en starkt konserverande funktion. Det skrivs hela tiden nya fantastiska böcker. Om vi fyller skolans tid med en bestämd mängd böcker finns där ju inte plats för det nya.
Och till sist kommer förstås den självklara frågan – vem ska besluta om denna kanon? Svenska Akademien? En grupp som faktiskt utsett varandra och som består av en elit i den svenska litterära världen? Eller kanske genom en ny myndighet? Nej, det enda rimliga är att det blir ett politiskt beslut, kanske i Riksdagen. Trots allt berör beslutet alla barn i landet och dessutom är det bara politikerna som står till ansvar för beslut i allmänna val. Och därmed bör kanon lämpligtvis ta färg av den majoritet som för tillfället har makten. Fast det skulle kunna blir rätt spännande valrörelser! Kanske kan personvalskampanjerna präglas av litteraturen – kryssa ”Ett öga rött” om du vill att barnen ska lära känna revolutionsblatten och tankesultanen, eller en kristdemokrat om du vill att ”Lady Chatterleys älskare” ska strykas från listan (den läses just nu högt av Sven Wollter på P1 på förmiddagarna – högst barnvänlig tid). Socialdemokraterna kommer att driva på att det blir mer Martinsson och Johnsson och V kanske driver på att de stora ryska klassikerna ska in. Och vad vill miljöpartiet ha in på klassikerlistan? Tyst vår? Och vilka bondeepos för Centern in? Eller har de kanske helt andra klassiker i sin garderob, sådana vi kanske inte ens vill tänka på. Vi vet ju att deras historia inte heller är helt ren. För moderaterna blir det lätt, det har ju kommit flera böcker om Fredrik Reinfelt och förmodligen är det det enda de har att komma med. Själv skulle jag nog rekommendera dem att läsa Orwells ”Djurfarmen” Valrörelserna kanske skulle vinna på en svensk litteraturkanon, men skulle eleverna i svensk skola göra det?
Lite längre fram i höst, när hjärnan inte riskerar att koka bort, ska jag ta mig samman och blogga om min dröm om framtidens skola. Då återkommer jag till frågan om en kanon.
Folkpartiet floppar
Undrar om man ska skylla på värmen. Jag menar, när det är 25-30 grader varmt och inga moln syns till på flera veckor kanske det är förklarligt att hjärnan mjuknar och inte riktigt hänger med. Det märkliga är att just folkpartister tycks ha extra känsliga hjärnor. Eller så är de omedvetna om att deras tankar passar bäst i hängmattan och inte riktigt tål granskningen ute i luften. Under sommaren har de folkpartistiska dumheterna duggat tätt. Fast det kanske inte är tätare än vanligt, det kanske bara är så att när alla andra tar semester så märks folkpartiets dumheter mer.
Ta bara försöksballongen om obligatoriska gynkontroller i skolan för att upptäcka könsstympning. Snacka om att jaga mygg med kanoner… Missförstå mig nu inte, jag tycker att könsstympning är något avskyvärt och jag välkomnar alla goda idéer för att få stopp på den misshandel det faktiskt är, men insatserna måste vara verksamma. Speciellt om så många ska utsättas för dem. Och mycket riktigt dröjde det inte länge förrän insändarskribenter skrev att ”det var ju ett bra förslag, men jag behöver inte kontrolleras, jag kommer från en kristen familj”. Som om själva kristendomen skulle vara ett skydd. Vi vet ju att såväl hedersförtryck och könsstympning eller annat kvinnoförtryck inte känner några religiösa gränser. Och strax därefter kom en rättelse från folkpartiets integrationspolitiska talesman: vi menar inte att alla ska kontrolleras bara de som kommer från de områden där flickor riskerar att könsstympas. Bevisligen de som kommer från Sverige då, eftersom här har utförts könsstympningar… eller vad menar karl’n?
Och Leijonborg tiger länge – ända tills han märker att det går nog inte hem. Då säger han att det bara är enstaka medlemmar i hans parti som har privata åsikter (Nyamko Sabuno sitter i folkpartiets styrelse).Ulla Richter skriver i sin krönika i Aktuellt i Politiken att hon tycker att arma Sabuno blivit utlämnad till vargarna av de andra i folkpartiets ledning, men jag tror det är mer sofistikerat än så. Det här är en försöksballong. Blir det stort och positivt mottaget kan man stå bakom. I annat fall är ingen skada skedd – man kan ju alltid fortsätt fisket i de grumliga vattnen…
Vad som diskuterats mindre, men som kanske ändå är allvarligare är den delen av förslaget som handlar om skolan. För det första ska huvudduk förbjudas i kommunala skolor. För det andra ska offentlig finansiering av religiösa skolor förbjudas. Snacka om att skjuta sig i foten. Talibanerna jublar. För det som händer är att muslimer kommer att känna sig tvungna att lämna de kommunala skolorna för att deras döttrar ska få bära sjal. Då hänvisas de till religiösa skolor, som finansieras av – ja, vem vet? Livets Ord, fundamentalistiska grupper i mellanöstern, Hare Krishna, Maranata… och eftersom de finansieras privat kan ingen myndighet kräva insyn eller kräva att den svenska, icke-konfessionella läroplanen ska gälla. Då blir det kanske nödvändigt att ta till ett annat folkpartiförslag – att låta SÄPO bevaka gymnasieskolorna.
Små djur i trädgården
Idag, innan jag tog mig samman och cyklade till kontoret i Märsta för att kolla läget satt jag på uteplatsen. - Prrr, sade Sotis, ettårig katt och familjemedlem, och gled upp i mitt knä. Mysigt. Det är en särskild känsla att sitta med en spinnande katt i famnen. Sotis kom till oss i höstas. Han hade hittats på trappan till Albano djursjukhus och var då bara 8-9 veckor. Fick plats i handflatan. Nu har han vuxit till sig, men särskilt kaxig är han inte. Vi får gärna hjälpa honom att fräsa när traktens kattter kommit in i vår trädgård. Själv smyger han gärna undan. Men han har fångat möss. OCh vem behöver en kaxig slagskämpe när man kan få ett spinnande gosedjur i famnen?
Om man gillar humlor - och det gör jag - då ska man plantera lavendel. Vår lavendel växer vid husknuten och där är säkert hundratals humlor varje dag. Ständigt surrande. Och fjärilar, massor. Och när de tröttnat på lavendeln ger dig sig på stockrosorna och bolltistlarna. Härligt.
Mitt mysterium är förresten löst! Jag har fått en flikbladig fläder. Sambucus nigra laciniata. Tack snälla "Frasse" för att du har koll och kan hjälpa okunniga! Och eftersom den har planterat sig och rotat sig så är det väl där den vill växa. Om det blir nödvändigt får man väl ta bort lite brudspirea ur häcken.
Intervju
Jo, jag kom ihåg att tala om demokratisatsningen med rådslag och annat och att vi under perioden satsat på att bli föregångare för barnkonventionens genomförande. Och jag kom ihåg att berätta att vi förmodligen är Sverigebäst på att bygga nya hyresrätter och jag kom ihåg att berätta om våra stora naturvårdssatsningar, återskapade hagmarker i Skepptuna och våtmarker i Steningedalens årike och vid Fysingen - och i Fysingen med tillgänglighetsanpassat fågeltorn. Man kan köra ut sin rullstol eller barnvagn hela vägen och se fiskjuse, kärrhök och tuvsnäppa!
Men inte kom jag ihåg att berätta om hur mycket bättre och tätare relationerna blivit med kommunens många företagare - att vi satsat på att näringslivets hus och att Sigtuna Turism fått nya utmärkelser och besöksnäringen stärkts med nya hotell, resstauranger och viktiga evenemang. Nästa år kommer Scandiavian Masters och det betyder 100 000 besökare, miljontals tv-tittare och därmed fler jobb i kommunen. I
nte heller att vi gjort en jätteresa för att få ordning på en socialförvaltning i fritt fall - både i ekonomi och kvalitet. I februari 2003 prognosticerades ett underskott på 30 miljoner. Idag är det bara individ- och familjeomsorgen som fortfarande har lite underskott. Och det är färre barn och ungdomar som omhändertas idag än det var vid mandatperiodens början. Det är riktigt viktigt.
Allas lika värde?
Det som stör just nu är ju den mycket speciella situationen. Tusentals människor, svenska medborgare, har flytt undan krig. Regeringen har beslutat att evakuera dem (det visar handlingskraft och förståelse). Men de kan ju inte bara dumpas i Larnaca eller på Arlanda. De måste vidare. Och många har reseförsäkring. Men i de flesta försäkringar finns undantag - force majeure - vid krig och naturkatastrofer...
När svensk medelklass på semester i Thailand drabbades av tsunamin gick det fort. Åkerier och bilföretag ställde genast upp med vidaretransporter från Arlanda. Folk kom hem och det var bra. Inga röster hördes som krävde att de skulle få betala tillbaka. När svenska skogsägare strax därefter drabbades av stormen Gudrun var det många krav på att staten skulle gå in och stödja skogsägare som avstått från att försäkra sin skog. Och både svenska staten och EU gjorde stora insatser.
Men nu har de flesta återvändande svenskar svart hår, bruna ögon och svårstavade efternamn. Och då dyker det upp den ena efter den andra som tycker att de människor som nu är drabbade av krig och evakuerade genom regeringsbeslut ska betala sin hemresa själva. De som rest under svåra umbäranden, varit rädda, trötta och uttorkade och sett barndomens hemby förstöras - är det så konstigt att de, väl i säkerhet, låter oron komma fram i kritik mot röriga flygplatser, överfulla båtar och annat? ATt tycka att det är hemskt att transproteras på en lastbåt, samtidigt som man är rädd och orolig för släkt och vänner som man fått lämna kvar är det att vara bortskämd? Så låter det allt oftare i media om libanonsvvenskarna, så lät det aldrig om tsunamioffren. Är det ett utslag av att alla är lika mycket värda, eller är det som i Orwells Djurfarmen "alla djur är jämlika, några mer än andra".
Libanon - och hemma
Ganska snabbt går tankarna till det faktum att bland kommuninvånare under 20 år med invandrarbakgrund är Libanon det största ursprungslandet. Det finns säkert många, inte minst barn, som nu evakueras - eller ännu värre är fast i södra Libanon. Talar med vår ifo-chef (ifo betyder individ- och familjeomsorg) om att vi måste ha fokus både på det akuta omhändertagandet av alla de som kommer men också på framtiden. Hur ska vi möta barn i skolor och förskolor som kanske har varit med om hemska saker. Hur många är det? Vilka skolor och förskolor går de på? Behöver de stöd nu i familjen? Vi har proffs inom elevhälsan och socialtjänsten som kan hjälpa, både familjer och barn direkt och de vuxna som jobbar i förskola och skola. Men vi behöver veta vilka det är. Ifo-chefen är en klok kvinna och tar kontakt med de syrianska föreningarna.
Och planen fortsätter att komma. Många har rest länge, är utmattade och trötta. Ska vidare. I natt kom många fler plan än väntat. Åtta nya plan väntas natten som kommer. Fy, så fasansfullt för de många svenskar som rest för att träffa släkt och vänner i ett numera fredligt Libanon. Kanske har de sparat i flera år för att kunna göra resan. Och så - pang.
Semester?
Mentorer i äldreomsorgen
Hurra för dataspel och serier!
Mina barn älskar serier och dataspel. De kan ägna timmar åt att läsa eller spela, om ingen hindrar dem. För det mesta är det helt ok, men ibland funderar jag över om det är ”bra”. Fast mest handlar det väl om att de gör andra saker än vad jag gjorde i samma ålder. Jag lärde mig inte läsa serier förrän i vuxen ålder och dataspel fanns ju inte.
Häromdagen satt vi och pratade om vad vi skulle göra på semestern – jo jag vet att den har börjat, men våra planer är fortfarande vaga. Då förklarar sonen att han vill se Poseidon och de andra grekiska gudarna och dottern vill göra något japanskt. Vi enas om att gå på Medelhavsmuseet och Östasiatiska någon gång när det regnar och kollar upp möjligheten för barn att följa med till Hasseludden. Hur kommer man på något sådant? Jo, sonen har spelat spel som ”Age of mythology” och där stött på de antika myterna. Jag hade en bok om de antika myterna, som han slukande och nu vill han vidare. Dottern läser mangaserier. Flera av seriemagasinen innehåller korta beskrivningar av japansk kultur och språk. Och nu vill hon gå vidare. Man kan ju ana vad som skulle ha hänt om jag helt oprovocerat föreslagit att vi skulle gå på museerna. Tråkiga mamma, som bara vill vara nyttig. Nej, hurra för dataspel och serier!
Tandkräm utan triclosan
Tioårige sonen skulle sova över hos en kompis och funderar över vad han måste packa med sig. Så han frågar kompisens mamma om det är så att de har tandkräm utan triclosan. När hon visar upp en lätt förvirrad min konstaterar sonen att då tar han för säkerhets skull med sig tandkräm. Han vill ju inte förstöra naturen. Vi luttrade föräldrar suckar, men vet. Ett par dagar tidigare har vi fått ta de nyinköpta tandkrämstuberna, kvittot och sonen och åka tillbaka till affären för att lämna tillbaka den miljöförstörande tandkrämen som hans tanklösa mamma just hade köpt.
Sonen har lyckats snappa upp att triclosan förstör miljön för fiskar och andra djur i våra sjöar. Och att det finns i tandkräm. Jag undrar hur han har hunnit med. Tidningen går fort på morgonen. Serierna, schackproblemet, vädret, dollar- och eurokurserna. Och eventuellt något spännande diagram. Alltsammans i en rasande hastighet, tillsammans med en rågmacka och ett ägg eller två. Och han, till skillnad från sin sexton månader äldre syster, behöver inte bevisa att han är snart stor och därmed ser på nyheterna i tv med mamma och pappa. Antagligen är det radions P1, som ofta står på när jag pysslar i köket eller kör bil. Och visst har jag också hört. Och kanske har jag lite dåligt samvete för att jag inte kollade tandkrämen. Jag brukar vara noga med att köpa kravmärkt och rättvisemärkt. Åtminstone för det mesta.