Anna-Karins ofullbordade

En svettig tågresa senare kom vi till Venedig, S:ta Lucia. Där blev vi visade till vårt hotell via vaporetto till Rialtobron. Faktiskt ett av de billigare hotellen vi bodde på under hela resan ? och också det enklaste. Men rent och fräscht, så varför klaga? Venedig var, precis som vi anat, ganska dyrt. För 15 euro för vuxna och 7 för barnen fick vi en dygnsbiljett på vaporetton. Det visade sig vara en bra investering, det var alldeles för varmt för att gå. En annan intressant sak visade sig också. Det var fullständigt omöjligt att gå efter kartan i Venedig. Inte så att man virrade bort sig totalt ? nej, det var bara så att man var i princip aldrig riktigt rätt. Inte riktigt fel heller man var bara nästan rätt.

Vi gjorde förstås sådant man ?måste? i Venedig. Vi gick till Markusplatsen, tittade på Dogepalatset och suckarnas bro. Och vi tog en gondoltur. Ja, det var dyrt, men det var helt fantastiskt när gondoljären vickade oss in i de små, smala kanalerna som inte tillät motorfordon. Två märkvärdiga hus såg vi på turen, där hade Marco Polo bott i innan han reste ut i världen.

Venedig är en stad helt utan biltrafik och det märks. Dieselångorna är man inte utan, det går många dieseldrivna fordon på Canal Grande, men det är så tyst! Vi kom från ett larmande Rom, där det gällde att med livet som insats korsa gator där bilar körde kors och tvärs, inte sällan tutande. Helt plötsligt tar vi oss fram i en tyst värld, där man visserligen ibland får hålla undan för de handdragna kärror som ersätter bilar där inte båtar kommer fram.

Om vi tillbringat mer tid i Venedig hade jag velat se de två stora konstmuséerna, både Guggenheim och Accademia. Men vad är det som säger att man inte kommer tillbaka?

Våra kursplaneböcker är klara. På vår skola har lärarna arbetat i flera år med att tydliggöra målen i de olika ämnena så att det är greppbart för elever och föräldrar. Sedan något år tillbaka har vi jobbat med begränsade kursplaneböcker - matte, svenska och engelska. Nu är vi klara med alla ämnen! Arbetet är uppdelat i fyra steg:
Steg 1 omfattar skolår 1-2
Steg 2 omfattar skolår 3-5
Steg 3 omfattar skolår 6-7 och till sist
Steg 4 omfattar skolår 8-9.

Varje elev får ett eget häfte. Längst fram finns underlag för den individuella utvecklingsplanen. Sedan följer ämne efter ämne. Först strävansmålen som en programförklaring. Sedan uppnåendemålen, både de nationella i femman elelr nian och de nedbrutna i varje steg. Bredvid uppnåendemålen presenteras hur vi arbetar och hur vi utvärderar. Allt för att göra det tydligt hur det hänger ihop.

Med jämna mellanrum sätter sig lärarna med kursplaneböckerna och en överstrykningspenna. Uppnåendemål som är uppnådda stryks över. I slutet av varje avsnitt (t ex kulturkunskap i b-språk eller historia i SO) finns plats för lärarens kommentarer och hemmets kommentarer.

Bakom kursplaneböckerna ligger ett stort arbete, och viktiga professionella samtal. Samtal som gör våra lärare säkrare och proffsigare och som utvecklar undervisningen. Samtidigt finns där också en oro för om det är tillräckligt bra. Borde man inte fila ett varv till på formuleringarna? Har vi missat något? Ska verkligen allt vara med? En god sak med kursplaneböckerna är att nästa höst får ungefär hälften av våra elever nya kursplaneböcker. Det gör inget om vi reviderar, drar ifrån och lägger till i nästa upplaga när vi lärt oss av erfarenheterna. Det är att ha levande dokument.

Under sommarlovet har jag sedan jagat in de sista ämnena, lagt till inledningen för varje ämne och ett förord och klippt ihop och redigerat alla dokumenten till fyra tryckbara original. Nu är det klart och kommer att hinna tryckas till skolstarten den 27 augusti. Äntligen!

Kombinationen av kursplanebok som visar vart eleven ska och hur långt hon har kommit och att vi lägger utvecklingssamtalen i början av terminen (de ska ju vara framåtsyftande) gör att eleverna redan tidigt vet vad de behöver göra och vad som förväntas av dem. Föräldrarna ges en chans att stödja sina barn och lärarens uppgift blir att arbeta med elevernas utveckling, inte att komma efter och kritisera. Ett mycket bättre system än tidiga betyg.

Vägen från Bern till Rom gick via Milano. Där passade jag på att proviantera en smula, vilket ledde till att jag visserligen var ombord på tåget när det satte sig i rörelse, men inte i den vagn där resten av familjen oroligt väntade. Nå, lite äventyr skadar inte.

 

Rom var varmt, som väntat, och vi fick ett bra hotellrum mellan Termini och S Maria Maggiore. Efter att ha installerat oss tog vi en kortare promenad och åt middag vid 21-tiden. Dottern skrev i vår resedagbok att hela Rom verkar vara antikt. Så rätt, så rätt. Fast kanske än mer präglade av Bernini  med skulpturer och torg.

 

Petersplatsen

Petersplatsen är ett av Berninis verk. Han tjänade 8 påvar och 1667 stod Petersplatsen färdig. Den är inte bara en pampig plats. Den är en optisk illusion. Det är inte en cirkel och en kvadrat som utgör den öppna platsen ? fast det verkar så. Det är en ellips och en parallelltrapets. Pelare är sinnrikt utplacerade för att framstå som en enda kolonn. Och den fantastiska kupolen på Peterskyrkan (ett verk av Michelangelo) är perfekt centrerad.

 

Piazza Navona

Ursprungligen en antik tävlingsarena, omgjort till ett maffigt barocktorg, nerlusat med Bernini. De fyra flodernas fontän representerar Nilen, Donau, Rio de la Plata och Ganges. Förfärligt dyrt att fika på piazzan, men en mycket vacker plats att besöka.

 

Pantheon

Markus Agrippa var det som ursprungligen lät uppföra Pantheon, 27  f Kr. Den restaurerades av Hadrianus (den snubben hann med mycket) efter en brand på 120-talet. Senare har man varit på den i barockstil och använt den som begravningsplats. Kanske ett av de mest märkvärdiga antika byggnadsverken. Hur i hela friden lyckades de med kupolen? Och det geometriska mönstret i kupolen - inte för att det skulle vara vackert, utan för att det exakt skulle vara uträknat hur tung stenen fick vara.

 

Fontana di Trevi

- Oh, här kan man ju bada! utropade dottern förtjust när vi rundade hörnet och drabbades av Roms största fontän. Den är placerad på ett alldeles för litet torg för att göra den rättvisa, men trängseln ger andra värden. Fontänen föreställer Oceanus som susar fram genom en triumfbåge med en vild och en foglig häst. Han styr vattenmassorna som forsar ner i ett klipplandskap. Vi ska nog se till att dottern får se den film från 1961 där svensk filmstjärna faktiskt badade...

 

Vatikanmuseerna

Upp 6.30 och frukost. Sedan t-bana till Ottaviano och liten promenad för att få plats i kön. Vi kom dit 8.15 i tron att de öppnade 8.45 och kön ringlade sig redan runt hörnet ner mot Petersplatsen. Fast bara ett ögonblick senare ringlade sig kön också runt nästa hörn. Men vi stod ut. När sonen behövde gå på toa följde maken med honom och hann få en espresso medan han väntade. De kom tillbaka med det uppmuntrande beskedet att Vatikanmuséet öppnar kl 10 och att det kostar 13 euro i entré. Huvva! Efter en stund går maken och barnen på jakt efter en bankomat för att fylla på förrådet av kontanter, vi anar att det behövs.

 

Helt plötsligt börjar kön röra sig och klockan är bara 9.30. Mycket skumt, men jag hänger med och strax innan vi svänger runt hörnet ansluter resten av familjen.

 

Vatikanen må vara världens minsta stat, men frågan är om de inte har världens största museum. Trots att vi gick raka vägen, utan att stanna och beundra de många fantastiska rum, målningar och skulpturer vi passerade tog det minst en halvtimme att gå till Sixtinska kapellet.

 

Och när vi kom fram förstod jag varför man köar i flera timmar i 35 graders värme, betalar 13 euro i inträde och trängs med miljontals andra.

 

Hisnande. Otroligt. Obeskrivligt. Jag blev fullständigt knockad och kunde nog ha stannat hur länge som helst. Trots att man sett bilder så går det inte att förstå storheten förrän man är där. Djupet i målningarna, Färgerna, den totala kompositionen - hur funkar en hjärna som kan få ihop så många olika motiv och mönster över det enorma rummet, och ändå får det rogivande.

 

Men allt har ett slut. Efter Sixtinska gav vi oss ut på jakt efter Rafaëls "Skolan i Aten". Men nu tog vi oss tid att slänga ett getöga på de andra skatterna. Det geografiska rummet med alla sina målade kartor var häftigt. Och gissa var man fann "Skolan i Aten"? Alldeles utanför Sixtinska kapellet!

 

Efter glass- och drickapaus tog vi t-banan tillbaka till hotellet och en välbehövlig siesta. Allas fötter var mos och vi var såå svettiga.

 

Colosseum

Vespasianus påbörjade byggandet av denna enorma teater år 72 e Kr och åtta år senare kunde han son Titus inviga den med hundra dagars festspel. Det är ett mäktigt byggnadsverk, och jag tror det är omöjligt att se Colosseum utan att genast börja fantisera om gladiatorspel, vilda djur och de kristna som offrades till lejonen.

 

Förmodligen var det Romarrikets stora styrka, att kunna erbjuda både bröd och skådespel. Fast man får nog lägga till rent vatten.

 

Forum Romanum

Att stå och se ut över Forum Romanum och föreställa sig Rom för tvåtusen år sedan är en svindlande känsla. Maken, som har läst om antiken på universitetet, berättade för barnen om Julius Ceasar och komplotten mot honom, om vestalerna och Vestatemplet, om hur romarna bodde ovanpå sina affärer - och att det var en vanlig dödsorsak att ett hus fallit över en. Han fortsatte att berätta om Konstantin och hans triumfbågar, om Augustus, termer och akvedukter, Romulus och Remus och historien om Roms födelse, om de sju kullarna. Och så blev han tvungen att försöka förklara varför Romarriket föll.

 

Castel S Angelo

Egentligen är det Hadrianus mausoleum, men som med så mycket annat har kristendomen förändrat och byggt på gamla, redan existerande strukturer för sina egna syften. Sedan 1200-talet är påvarnas borg förenad med Vatikanen genom en gång. Här har påvarna både praktsalar och magasin och dessutom tortyrkammare för kättare. I Puccinis opera kastar sig Tosca ut från ett av tornen i Castel S Angelo...

Vi landade i Berlin före 6 på morgonen. Kl 6 öppnade biljettkassorna och ingen sade knyst om internationella biljetter. Snabbt och enkelt fick vi våra platsbiljetter till Bern, om än fördelade på två vagnar. Efter 9 timmars tågresa anlände vi Bern. Hotellrum och dusch och därefter en promenad i en för oss mycket okänd stad.

 

Bern är med sina knappt 130 000 invånare en rätt liten huvudstad, faktiskt Schweiz fjärde stad. Det visade sig vara en trevlig liten stad, om än ganska död på söndagskvällen. Inte oss emot! Staden ligger i Alperna, vilket förstås innebär att det är gott om backar ? en del rätt branta. Korsordsfloden Aare var turkos och väldigt vacker där den flöt i sin dalgång, med hus ända ner till vattenbrynet.

 

En intressant sak med Bern är att gatorna inte kantas av vanliga trottoarer, utan av arkader. Förmodligen kan man gå ut och söndagspromenera utan paraply också en regnig dag. En känsla av exklusiv shopping och exklusivt prisläge infann sig snabbt.

 

Fast staden kändes väldigt stilla nu har den inte alltid varit det. Med anor från 1190-talet får man klart för sig att det inte alltid varit en sömning och fridfull stad. Dess invånare har, som på så många andra ställen, krigat sig till privilegier, land och allierade. Så också Bern, som på 1350-talet blev en del av den schweiziska konfederationen av stadsstater.

 

Efter att ha promenerat runt (och intensivt kikat in genom fönstret till cellomakaren vid floden) blev vi hungriga och bestämde oss för middag. Och vad äter man i Schweiz om inte ostfondue? Skulle vara rösti som är sonens favorit.

En svettdroppe letar sig ner längs ryggraden. Jag känner starkt för en paus med lite vatten och skugga, efter att ha ägnat den senaste knappa timmen åt gräsklippning. Vi har inte klippt gräset så mycket den här sommaren, och det straffar sig.

 

Egentligen är det en lång historia som började redan förra hösten. De gamla batterierna började bli trötta och ville inte längre låta sig laddas så bra. Och det var dags att skaffa nya. Men vi väntade till den nya säsongen - det är ju onödigt att låta batterier bara ligga och åldras. Så den 30 april gav vi oss av till Märsta Järn & Färg och beställde de nya batterierna. Och började vänta. Och vänta fick vi göra. De skulle visserligen ringa när de nya batterierna kom, men när de aldrig ringde åkte vi dit igen lagom till Kristi Himmelsfärdshelgen. Då fick vi ett batteri, inte ett batteripaket. Och så där har det hållit på. Så småningom fick vi två batterier och kunde ersätta de gamla. Då funkade gräsklipparen! Ända tills de nya batterierna behövde laddas. Inte ett skvatt hände. Vi testade med att byta uttag, att använda uttag som vi hade kollat med andra elapparater - ingen laddning. Vi åkte till Järn&Färgs verkstad i Vassunda med batteripaketet för att de skulle se över och eventuellt reparera. Det visar sig att den lilla lampan som snällt tänds när man ansluter batteriladdaren inte alls indikerar att laddning pågår, bara att strömkretsen är sluten - man skulle kunna stoppa dit en hårnål och få samma effekt! Med allting testat och kollat och med intyganden om att det inte var något fel på batteripaketet. Tillbaka och ladda upp. Nej, inte den här gången heller. Tillbaka till Järn&Färg. Det kanske är laddaren som inte funkar - vi beställer en ny laddare. Men då ska de inte ha några siffror från laddare, bara alla uppgifter på gräsklipparen. Hem och kolla, och tillbaka. Den skulle ha kommit innan vi åkte ut på tågluff, men dagen innan hade det kommit ett nytt batteri. Till. Pust - det var ju en laddare vi skulle ha. Ny beställning. Glatt meddelande till husvakterna: strunta i att klippa gräset. Efter tågluffen tillbaka - jo den hade kommit, såg visserligen inte ut som den gamla, men samma ström in och ut och likadana kontakter. Hem och ladda. Och efter ett dygns laddande: ingen ström i gräsklipparen. Så i lördags var jag på Järn&Färg igen och drog historien om gräsklipparen för ännu en ny sommarvikarie. Och nu är det handjagaren som gäller. Det går väl hyggligt på de mer mossbelupna partierna av gräsmattan, men vi har faktiskt delar med mycket tätt, saftigt (och numera långt) gräs...  Där av en svettdroppe (eller två) längs ryggraden.

 

Gårdagen tillbringades i Öregrund på det årliga sommarkalaset med mostrar och morbröder, kusiner och kusinbarn. Faster K brukar säga att i vår släkt finns det lika många åsikter som i FN:s generalförsamling - och lika stark vilja att argumentera för dem. Våra kalas brukar alltså vara ganska livliga tillställningar. Så var det igår också. Där satt vi i små grupper under äppelträden i mosters härliga trädgård och njöt av sommaren, maten, sällskapet och de många små kusinbarnen som myllrade runt. Trädgården i Öregrund är fantastisk. Det växer överallt. Stormhattar, riddarsporrar, rosor, bondbönor, squash, krikon, äpplen, vinbär? Och massor av klippor, häckar, bersåer och små dungar, så man kan gömma sig och leka i det oändliga. Moster och E ägnar massor av tid till att sköta om sin trädgård och det betalar sig. De har förvandlat de karga klipporna till en djungel!

 

Sitter just och tjuvlyssnar på dotterns telefonsamtal med bästa kompisen, som tillringat sommaren i Norge och tycker att mycket är dyrt där.

- Vet du, säger dottern, i Zimbabwe har de värsta inflationen, typ 10 000% eller så? och så följer en förklaring om vad som händer med priserna under inflation, och sedan lite resonemang om inflationen i Sverige, som ju inte alls märks... bara om man tänker historiskt och kanske jämför med 60-talet eller så. Det är härligt med sommar och semester!

 

Varje äventyr börjar med ett steg. Våra första steg förde oss i riktning mot Malmö. Halv nio på fredagsmorgonen lämnade vi huset på väg mot Rosersbergs station och Äventyret. Alfonso stod vid sin restaurant och önskade lycklig resa. På väg.

 

Förvirringen började redan på Centralen ? vi hade biljett till Malmö kl 10.10, men det gick ett tåg till Malmö kl 10.20. Tåget kl 10.10 skulle till Göteborg. Men det visade sig att vi skulle till Malmö via Göteborg. Allt var frid och fröjd ? utom sonen, som var hungrig. Vi andra ville vänta, och när vi äntligen tog oss samman för att äta lunch var det rejält urplockat. Men om vi kunde hålla oss lite skulle det komma påfyllning i Göteborg. Vi höll oss. Fast i Göteborg kom inte någon mat. Faktiskt inte heller någon tågpersonal. De satt fast i Falkenberg på grund av olycka. Så vi fick åka buss en bit?

 

Rejält försenade blev vi hämtade vid Malmö Central av svågern. Det var hos honom och svägerskan vi skulle bo. Lasse skulle spela på Landskrona jazzfestival på lördagen och vi hakade på för att se honom och resten av Anki Nilssons band. Bra musik, god stämning. Innan vi åkte till Landskrona gjorde vi ett besök på Malmö Central för att få till det med platsbiljetter för att åka vidare. Det var lättare sagt än gjort. I dessa Internettider kan man inte sälja internationella biljetter på lördagar och söndagar!! Men, det gick att köpa platsbiljett på tåget till Berlin, det utgick ju från Malmö och räknades inte som internationellt tåg, bara vi inte försökte komma vidare. Fast det var ju klart, söndag kväll var det fullt, så vi fick åka lördag kväll. Sagt och gjort, även om sonen var nästan otröstlig över det faktum att vi var tvungna att ta adjö av den lilla belgiska skeppshunden Sassy alldeles för tidigt.

 

Tågluff är ett äventyr. Man är aldrig riktigt helt säker på om man kommer med de tåg man tänkt sig, eller om man hamnar någon annanstans. Fast både maken och jag hade tågluffat förut. Dels tillsammans för 14 år sedan i Skottland och England, dels var för sig på 1980-talet. För egen del var det 27 år sedan!