Anna-Karins ofullbordade

Kommer ni ihåg Centerpartiet, som det var förut? Kommer ni ihåg Gösta Ekmans fantastiska monolog "centerextremisten". Nej, kanske är det en bortglömd era. Såg Svt:s dokument inifrån om Centerns högerhopp. Kan inte låta bli att tycka synd om Centerns ledning. Här har de jobbat som ”ivriga bävrar” och inte får de något för det. När Moderaterna låtsasändrar sin politik då stiger deras siffror, men när Centern tar i och ändrar på riktigt händer – ingenting.

Mauderaterna har slitit hårt. De har slängt folkrörelsetraditionen i papperskorgen, struntar i sin position som ”borgerlig vänster” med en radikal och spännande skolpolitik, dumpar miljöengagemanget och nu senast dessutom  kärnkraftsmotståndet. Och inget händer. Jo, de andra högerpartierna tycker förstås att Mauderaterna är nyttiga idioter, men väljarna blir inte imponerade. Och alla de gamla centerpartister som slitit hårt i decennier ute i kommunerna – hur känner de sig nu när inget de tidigare har hållit heligt är värt något?

Partiledningen har anledning att vara desperat – och det syntes på DN:s debattsida igår. Nu räckte det inte att Maud Olofsson själv gick till försvar för allianssamarbetet, nu måste föredettingen Fälldin kallas in. Allt för att ge sken av att förändringen inte är så stor, utan att egentligen lämna den nya hägerlinjen.  Det blir som en besvärjelse när de skriver att ”Centerpartiet har vunnit stora framgångar inom ramen för Allians för Sverige. Det finns därmed utmärkta möjligheter för centerpolitik att bli verklighet efter höstens val…” Jaså. Bara det faktum att de måste skriva en hel debattartikel på DN-debatrt för att få ut det budskapet säger något om problemet. Och dessutom - är det centerpolitik att ge skattesänkningar till medelinkomsttagare på pensionärerna bekostnad? Och hur går det med centerns krav på alliansfrihet om de skulle behöva regera med folkpartistiska Nato-vänner? Nej, jag tror att de centerpartister på lokalplanet, t ex hemma i Sigtuna kommun, som håller sig utanför allianspratet är de som kommer att ha en chans att klara sig undan jätten gluff-gluff, hur mycket de centrala Mauderaterna än åmar sig och krälar i stoftet. Det vet centerledningen och det är därför de är så desperata.

Hur mycket och hur snabbt kan ett parti förändras utan att förlora sin själ? Och hur mycket är verklig förändring och hur mycket är bara ändrad retorik?

Det finns anledning, tycker jag, att fundera över det. Den svenska socialdemokratin har präglats av sin pragmatism. Dvs partiet har varit mer intresserat av det praktiskt genomförbara än av principer. Så har också socialdemokratin haft en dominerande ställning ända sedan 30-talet. Det är klart att andra partier vill ta över makten! Men det som är en del av socialdemokratin själ – pragmatismen – är inte bara att ”kidnappa”.

Vad är egentligen ”de nya moderaterna” och varför ska vi tro att de på allvar har bestämt sig för att driva socialdemokratisk politik. Och om de har det – vad är det för fel på originalet? Om man nu verkligen vill att ”alla ska med” så måste man föra en politik för alla. Inte en politik som bygger på att barn sorteras tidigt i skolan, stämplas med betyg och därefter får livschanser beroende på vad deras lärare har gillat. Inte en politik som bygger på uppfattningen att människor är sjuka och arbetslösa för att de får så bra ersättningar. Inte en politik som bygger på att de som är starka nog att göra rätt val av förskola eller läkare eller äldreboende eller… Nej, jag tror inte på några ”nya moderater”. Och om de verkligen skulle vara beredda att driva s-politik, vad händer då med moderatsjälen? De konservativa moderaterna, de som helst inte vill se förändring i samhället kan kanske acceptera viss s-politik – åtminstone den som redan lett till beslut, men s-politiken är progressiv, framåtsyftande och drivs av utvecklingstro – den s-politiken står förstås inte de konservativa moderaterna ut med. Och de liberala moderaterna, de som vill se förändring, vill ju se en förändring som betyder att det offentliga drar sig tillbaka. De ser ju att de senaste förslagen om resurser till kommunerna skär rakt igenom moderatsjälen.

Och hur är det med folkpartisjälen dessa dagar? Den sortens folkpartister som har värnat jämställdheten, rätten till asyl och invandring, integritet och yttrandefrihet och ett starkt bistånd. Hur mår de när folkpartiet helt plötsligt står bakom kommunala vårdnadsbidrag, buggning, hårdare tag mot invandrare och med alliansbröder som kräver att de ska ge upp enprocentsmålet för bistånd. Jag tror att en mängd folkpartister gråter sig till sömns när folkpartiet plötsligt framstår som det verkliga högerpartiet i svensk politik.

Och centern? Hur mår centerns själ när folkrörelsebakgrunden får stå tillbaka för partiledaren som den ensamma stjärnan på centerhimlen? Hur mår centerns jordnära själ av ett flummigt tal om federalism som ingen kan förklara?

Nej, de enda i alliansen som verkar ha behållit sin själ är kd. Fast de har ju försökt att polera sitt yttre litegrann för att framstå som rumsrena. Genom deras försorg bjuds abortmotståndare att tala i Riksdagen. Genom deras försorg har homofobin ett politiskt ansikte. Genom deras försorg behöver alliansen inte dras med en modern kvinnosyn. Men, kd:s själ är uppenbart omodern. Stödet för dem pendlar ständigt runt 4%. Man funderar ju om det är bara av en händelse som det i flera olika undersökningar visar sig vara omkring 5% intoleranta. Kd är nära 4%-spärren.  Vi är många som inte skulle sakna dem om de trillar ur Riksdagen i höst. Men jag tror att det är många i m, fp och c som saknar sitt partis själ.

Tänk så man kan missuppfatta en skoldebatt om man vill det. Debatten om nationella prov på s-kongressen har nu förvrängts till oigenkännlighet. För mig är det viktigt att komplettera de nationella kursplanerna med nationella uppföljningar för att elevernas rättssäkerhet ska garanteras. Idag är eleverna utlämnade till lärarnas godtycke och även om det finns massor av bra lärare i skolorna så vet vi att just likvärdighet i bedömningarna är en av skolans akilleshälar. Det finns skäl för Elevorganisationen att kräva möjlighet att få betyg omprövade.

Vi vill dessutom att både kommunala och fristående skolor ska följa gemensamma kursplaner och läroplaner. Hur ska vi kunna ha en sjysst kontroll av om alla skolor t ex bedriver sex- och samlevnadsundervisning eller undervisar om olika religioner? Det har vi inte idag, utan litar på att någon ska anmäla en skola som brister till Skolverket.

Någon form av nationell uppföljning skulle dessutom kunna vara ett bra stöd när individuella studieplaner införs - hur ska elever och föräldrar kunna styra innehållet om det är läraren som ensam sitter inne med kunskaperna om hur elevens resultat stämmer överens med kursplanernas mål? Det är inte konstigt att många elever och föräldrar säger sig vilja ha fler betyg och gärna tidigare, eftersom de inte ser alternativen. Tydliga mål, renhårig och likvärdig uppföljning av kunskaperna, individuella utvecklingsplaner och bra utvecklingssamtal är bra alternativ. Men då måste lärarna ha tillgång till verktygen för den likvärdiga bedömningen, te x genom någon form av nationell uppföljning. Det är mycket bättre än betyg. Betyg har nämligen ett par små egenheter. För det första sätts de i efterskott och det är försent att ändra arbetssätt och inriktning. För det andra ger ett betyg, vare sig det innehåller siffror eller bokstäver eller andra symboler inte någon information i sig. För det tredje finns inga nyanser i ett betyg och det sant mänskliga får inte plats i rutan.

Det är klart att jag hade hoppats att vi skulle fatta ett radikalare beslut om föräldraförsäkringen på s-kongressen igår kväll. Men sådan är demokratin. En lån process där alla säger sin mening, där åsikterna bryts och där vi till sist bestämmer oss. Och vi bestämde trots allt att pröva fler vägar att nå målet - ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Debatten var spännande och engagerad. Kalle från Småland gjorde nog det bästa inlägget av alla där han förklarade våra argument. Småbarnspapporna från Stockholms län, Micke och Emil gjorde också bra inlägg. Men jag saknar faktiskt ett inlägg. Ett från de som stödde linjen att inte dela försäkrningen, men som sade att de vill ha ett jämställt uttag. Hur har de tänkt sig att nå dit. Vi kan väl ändå inte bara sitta och vänta på att attityderna ska förändras av sig själv. Det gör de inte. Sedan blev jag undrande över ett inlägg. Ett ombud argumenterade mot kvotering, för att hon inte ville tvinga ovilliga pappor att vara hemma. För det första undrar jag varför hon tror att de pappor som inte är hemma med barnen gör så därför att de inte vill. För det andra undrar jag varför föräldraskap är något självklart för kvinnor och valbart för män? Vad gör vi med de ovilliga kvinnorna?

Nej, allra viktigast är faktiskt att barnen har rätt till båda sina föräldrar. Det ska inte vara möjligt att välja bort kontakt och ansvar och att lägga över det på den andra föräldern. Barn har för det mesta två föräldra!