Anna-Karins ofullbordade

Årets julklapp från Mamma och H. Som alltid tar de med barnen med respektive på teater. I år på Schillers "Kärlek och politik" på Dramatens lilla scen. Fast den här gången en decimerad skara. Syrran och D var hemma, vilken dag som helst får de ett tredje barn. Syster A kom ensam, E var hemma med barnen som ännu är rätt små. Men vi var ändå sju personer som slank ner på första raden sekunderna innan föreställningen började.

Nej, vi var inte särskilt sena. Men vi hamnade nästan sist i kön till garderoben. Och något stämde inte med arbetsorganisationen. Två personer var placerade i garderoben och två rev biljetter. De två i garderoben jobbade nog på så gott de kunde, men de släppte endast långsamt fram teaterbesökare till biljettrivarna. Första ringningen. Andra ringningen. Och man undrade varför det var så omöjligt för biljettrivarna att bestämma sig för att en gick in i garderoben. Men icke.

Nå, föreställningen var grann och lidelsefull. Magnifika sjuttonhundratalskläder, som Lady Millfords (Elin Klingas) enorma röda krinolin i första akten. Den var svalt lila i andra akten. Eller mer Sgt-Pepper-inspirerad hippie, som Claes Månssons hovmarskalk. Fast det var nog inte kläderna som fick oss att bokstavligt hänga vid Elin Klingas läppar. Hela hon var magnifik.

Claes Månsson lider nog ibland av det fenomen som stora komiker ibland drabbas av. Så fort de visar sig fnissar publiken förväntansfullt. När kommer det roliga? Hovmarskalk von Kalb är en löjlig figur. Stundtals rolig. Men också djupt tragisk i sitt fjäsk för den som har makten. Och Månsson förtjänar att tas på allvar. Han är inte bara rolig.

De båda fäderna, spelade av Tomas Pontén och Björn Granath, hade djup i sina karaktärer. Och det unga kärleksparet var inte bara mesiga och förälskade. Ferdinand (Danilo Bejarano) uttryckte starka känslor och Louise (Ellen Mattsson)  var outsinligt förtvivlad i sitt omöjliga val.

Hilda Hellwig hade i bearbetning och regi valt att ta fasta på det teatraliska och dramatiska. Det var action och stora gester i alla scener. Inte alls nödvändigt att grubbla över budskapet om man inte ville. Det gick fram ändå. Teater är härligt!

Sju minuter i stängningsdags sladdar jag in på parkeringen, ställer p-skivan, rycker åt mig handväskan och låser bilen. Efter ett djupt andetag kastar jag mig dödsföraktande över gatan och in genom dörren.

-         Har ni Dickens ”En spökhistoria vid jul”, flåsar jag med något vilt och desperat i blicken.

Jo då. Den milda bibliotekarien tar fram ett slitet och lite gulnat exemplar ur hyllan. Jag lyckas förklara att imorgon ska jag göra årets insats på barnens skola – läsa högt under jultemadagen. Och när jag sagt det kommer jag på att det nog är bra att ha åtminstone en berättelse till. Jultemadagen går till så att alla eleverna delas in i grupper med elever 6-12 år. Sedan går eleverna runt på olika stationer: pepparkaksbak, danslekar, julpyssel och liknande. En av stationerna är just ”julsaga” och jag, som inte gör så mycket annat i barnens skola, har sedan flera år erbjudit mina tjänster som högläsare. Jag är allergisk mot silkespapper, piprensare och flirtkulor och min djupa tacksamhet över att andra ser till att mina barn får pyssla ser inga gränser.

 

Men åter till biblioteket. När man är inne på sådär fjärde gruppen kan det kännas lite tråkigt för uppläsaren att läsa samma text igen. Därför behövs lite variation. Så jag undrar om inte den vänliga bibliotekarien kan rekommendera någon mer bok. Jo då. Det har hon också. Först en stor bok om jultraditioner, visor, sagor och annat – där finns Tove Janssons finurliga berättelse om ”Granen”, när mumintrollen vaknar mitt i vintern och alla är så uppjagade i väntan på Julen och det faktum att man ska klä granen för att Julen ska bli glad. Sedan en nyare bok Rover räddar julen” av Roddy Doyle. En berättelse som inleds så här måste vara oemotståndlig för 11-åringarna:

”Det var julafton i Dublin och så hett att stenarna sprack i solen. Ödlorna bar badtofflor, och kaktusarna som kantar gatorna flämtade.-         Vatten! flämtade en kaktus.-         Lättvatten! flämtade hans flickvän bredvid honom.”

Och om nu vän av ordning blir orolig för att barnen lär sig geografiska vansinnigheter så kan jag lugna läsarna med att berättelsen börjar om, till dess att de geografiska detaljerna stämmer överens. Men kul är det!

 

Jaha, tänker läsaren, vad är nu lärdomen av denna fåniga berättelse?

 Åter har biblioteket och bibliotekarierna visat vilka som är de verkliga hjältarna i våra liv. Åter är jag räddad i sista sekunden. Vad gjorde jag utan ett bra bibliotek? Nu är det bara att packa kandelabern, tändstickorna och en rejäl vattenflaska så är jag redo för morgondagen!

Skrevs luciadagen, men då var jag inte uppkopplad...

Sitter på planet på väg hem från Helsingfors. Har varit på Justitieministeriet på ett Runda-bords-samtal om deltagardemokrati. Den finska regeringen har ett särskilt politikprogram för demokratiutveckling som leds av Justitieministeriet, men som naturligtvis omfattar alla områden. Den här gången skulle man diskutera deltagardemokrati och hade då bjudit in mig, Richard Murray från Statskontoret i Sverige, Ottil Tharaldsen från OECD och Lil Pedersen från Askim Frivillighets Sentral, i Norge. Richard och Ottil skulle stå för det mer övergripande perspektivet och Lil och jag skulle visa på två konkreta exempel. Jag har skrivit förr om våra Rådslag och ska inte trötta läsaren med dem igen. Det norska arbetet med frivillighetscentraler är intressant. Staten står för en summa pengar för en anställd, men bara om det finns ett lokalt initiativ.

  Flygresan från Helsingfors tog raskt slut och jag älgade genom Arlanda med jättekliv. Att bo nära Arlanda har sina fördelar. Planet landade 17.35. Kl 17.59 parkerade jag bilen utanför Norrsunda kyrka.18.00 passerade jag luciatåget som höll på att tända alla ljusen och sjönk ner på en fällstol längst bak. Och jag var inte sist… Så kom luciatåget. Sjungande, skridande och oh så stämningsfullt. Och dottern var rakryggad och sjungande Lucia, som läste vers så det hördes i hela kyrkan. Hon hördes nästan bättre än prästen. Och modershjärtat svällde förstås.

I över en vecka har det här inlägget legat till sig som ett utkast. På något märkligt sätt var det svårt att skriva färdigt. Kanske är det svårt att se riktigt klart det som är så nära.

Igår morse var det samverkansgrupp med de fackliga företrädarna. I morse var det dags för månadsmöte med all personal på Smedbyskolan. Profileringen och utvecklingsarbetet som jag skrev om här har nu presenterats. Och tagits emot positivt.

Även om jag var rätt säker på att vi lyssnat av och utgått ifrån de lokala förutsättningarna så är det ju inte säkert att ledningen presenterar idéer som lärare och annan personal gillar. Därför är det lite pirrigt innan man har gjort presentationen. Men nu är det gjort. Och jag tror, efter att ha försökt lyssna på olika synpunkter, att vi har personalen med oss. Eller som en lärare sade: jag tror att det är bra för oss att ha en tydlig inriktning - vi är på väg åt samma håll och det blir lättare att avgöra vad som är viktigt.

Vi drar nu igång arbetet med att utveckla en kulturprofil på vår skola. Inte specialiserat, med intagningsprov - utan brett och mer som metod. Det känns härligt att föra in litteratur, dans, musik, drama. konst och film som vägar till kunskap - inte bara något man gör 40 minuter i veckan på musiklektionen. Men det finns en hel del att göra. Att vi inte bara nöjer oss med att informera bättre om det vi redan gör hör samamn med att vi under flera år har arbetat med att förbättra elevernas resultat. Vi har kommit långt (i våras hade våra nior faktiskt kommunens högsta meritvärde), men vi kan nå mycket längre. Det behövs något mer, något som motiverar våra elever att lägga ner lite mer energi på skolarbetet. Dessutom vet vi att kulturaktiviteter faktiskt bidrar till bättre måluppfyllelse. Under min tid som ordförande i Barn- och ungdomsnämnden i Sigtuna kommun begärde jag en särskild utredning av betydelsen av Kulturskolans aktiviteter.

Det enkla är förstås att erbjuda kulturämnen som elevens val och att vidareutveckla goda traditioner, som vårt tioårsfirande "Lilla Nobel", vår hantverksdag, kulturmiljön runt skolan och besöken på Gunnes Gård och lyckade uppsättningar av "Grease" och "Barnens megafon". Det som är betydligt svårare är att föra in kulturen som medel att nå goda kunskaper i alla ämnen.

Nu har lärare, förskollärare och fritidspedagoger fått i uppdrag att se över hur kulturen präglar just deras ansvarsområde. Det arbetet har olika grupper tagit sig an på väldigt olika sätt. Urspännande.

Samtidigt har vi satt igång några olika projekt - ett av dem handlar om information. Vi har ganska goda informationskanaler. Bl a har vi en portal som kallas "Skolia", där föräldrar kan följa närvaro/frånvaro, resultat och annat. Vi har också kursplaneböcker i alla ämnen som lärarna skickar med eleverna hem inför t ex utvecklingssamtal och där lärarna och eleverna fyllt i vilka mål som eleverna nått och vilka som återstår. Då kan nämligen utvecklingssamtalet koncentreras på det som ska göras för att eleven ska komma vidare. Men vi kan fortfarande göra massor för att förbättra och förtydliga informationen. Fundera över vem som är mottagare t ex. Det kan ju hända att vi informerar alldeles för mycket om det som intresserar personalen och alldeles för lite om det som intresserar föräldrar och elever...
Nå, det känns lite konstigt att vi har skolavslutning på fredag - är det någon mer än jag som skulle vilja ha tre veckor till före jul?

Efter en månad på plats på min nygamla skola känns det nästan som om jag inte varit borta - mer än på vanlig semester. Många av de vardagliga förtretligheterna och glädjeämnena är desamma. Många lärare och familjer är kvar sedan förut. Det är fortfarande viktigt att lära sig läsa och att det är arbetsro i skolan. Men en sak är ny. Omvärlden har förändrats radikalt på tre punkter:

- Antalet grundskoleelever sjunker stadigt i kommunen
- En ny fristående skola slog upp sina portar i höstas och tänker växa med ytterligare 170 platser i Centrala Väsby - inom gångavstånd från vår skola. I höst tänker de ha 340 elever
- En ny politisk majoritet lägger stor vikt vid konkurrensutsättning, avknoppningar och aktivt skolval
- Smedsgärdsskolan, vår närmaste kommunala f-5-skola som nu har 200 elever läggs ner i augusti.
- Ett webbaserat skolval införs i februari för alla föräldrar inför förskoleklass och skolår 6, inga föräldrar får brev hem med erbjudande om plats i den närmaste skolan.

Sammantaget betyder det att den Smedbyskola jag ska leda nu är konkurrensutsatt på ett sätt som vi aldrig varit med om förut. Det kan man ha en massa synpunkter om, men som skolledare är det inte så intressant vad jag tycker. Min uppgift är förstås att efter bästa förmåga verkställa de politiska beslut som är en effekt av valresultatet. Och kan jag inte tänka mig att göra det måste jag fundera över att göra något annat. Det är demokratins spelregler.

Därför har mycket av min kraft gått åt till att fundera över hur vi ska utvecklas i den nya verkligheten. Nu är ledningsgruppen redo att släppa ut sina tankar i ljuset. Jag är övertygad om att vi måste arbeta i tre parallella spår.

För det första måste vi presentera en tydlig profil så att föräldrar och elever lägger märke till oss och tycker att Smedbyskolan inte är utbytbar mot vilken annan skola som helst. Det gäller också att vi inte hittar på något konstruerat, utan bygger på det vi redan har och gör det ännu tydligare. Dessutom är det viktigt att det blir en egen profil, så att inte sju skolor väljer att ha fotbollsprofil.

För det andra måste skolan präglas av god kvalitet. I kvalitetsbegreppet finns förstås behöriga lärare, system för att se till att eleverna lär sig viktiga saker och får goda resultat, att skolan är trygg för elever och föräldrar och att kritik och synpunkter tas på allvar. Men det är också viktigt att vi klarar "detaljerna" - sådant som att det inte är skräpigt i korridorer och klassrum och att skolpersonalens bemötande är professionellt.

För det tredje måste vi bli mycket bättre på att synas. Information och marknadsföring är kanske den kommunala skolans sämsta gren. Vi är inte vana vid att berätta om allt bra vi gör - och så är bilden av skolan också rätt dyster.

För att vi ska klara det måste vi ha personalen med oss. Inte nöjda med varje detalj, men med på de stora dragen.

Under hösten har personalen fått information om de förändrade förutsättningarna. På onsdag ska ledningen träffa de fackliga i samverkansmöte för att presentera tankarna om vad som ska hända sedan och på torsdag har vi information för all personal. Vi har jobbat mycket med att lägga örat mot marken och lyssna av - vad tycker de som jobbar på Smedbyskolan är bra sidor hos skolan, vilka aktiviteter har fungerat bra, hur tar vi med oss det in i framtiden? Jag tror att många kommer att ställa sig bakom våra tankar, men många människor ogillar förändringar (också små). Därför är det inte utan "pirr i magen" jag ser fram mot veckan som kommer.

Jag har ägnat en hel del inlägg här på bloggen åt fria skoltankar - utan att ta hänsyn till lagar, regler och annat. Jag tror att det är nödvändigt att sträcka ut sig och fantisera om en annan värld - bara så kan vi förändra den här världen. Och det är klart att det jag drömmer om i mina fria skoltankar också betyder något för den vardagliga skolutvecklingen som måste ske här och nu, inom de ramar som lagar, regler och traditioners tröghet skapar. För den nyfikne tänker jag nog återkomma också till den vardagliga skolutvecklingen här på bloggen. Och då också med vilken profil vi tänker utveckla och en del andra detaljer som jag tycker att medarbetarna ska få veta före bloggläsarna...

Nathalie skriver klokt och resonerande om läxor på sin blogg. Inspirerar till ännu ett avsnitt om hur skolan skulle kunna vara. Tidigare inlägg hittar du bl a här.

Jag tycker man ska kunna göra hela arbetet på jobbet. Det tycker jag när det gäller mitt eget jobb – undviker att ta med mig jobb hem – och det tycker jag när det gäller skolan. Allt för många läxor ges på ren slentrian, därför att man ska ha läxor.

Värsta sorten är väl när 25 elever får samma tio ord i läxa. Tio ungar lär sig att de inte behöver lyfta ett finger, tio ungar har fått en alldeles för svår läxa och fem ungar har fått en läxa som ger dem lagom utmaning. Det betyder inte att jag tycker man ska förbjuda läxor, det är alldeles för enkelt. Det är skillnad mellan att skicka hem tio likadana ord i läxa och att ge en uppgift att be föräldrarna berätta om sin uppväxt eller att undersöka hur mycket vatten som används hemma under en vecka. I de båda senare fallen finns det skäl att faktiskt skicka hem uppgiften - och alla elever kan göra den.

Varje skola borde ha en utarbetad läxpolicy där man slår fast varför man ger läxor, vad som ges i läxa och hur man tänker se till att alla elever kan göra sina läxor oavsett hemförhållanden. Varför är det till exempel inte självklart med en ”läxhörna” på fritids? Eleverna och deras föräldrar ska förstås ges inflytande över en sådan policy, det är ju de som kommer att göra jobbet.