Det kom ett samtal
Det är inte utan att jag är lite brydd. I Sverige har vi en grundlagsfäst åsiktsfrihet. Alla människor har rätt att fritt och öppet uttrycka sin åsikt. Mig veterligt finns det inga undantag för avgångna kommunalråd. Det är, vad jag vet, bara kungen som inte får ha någon åsikt - vilket f ö är ett argument mot monarkin.
Man kan också fråga sig hur länge och på vilka områden man inte skulle få ha några offentliga åsikter. Det är snart två år sedan jag lämnade heltidspolitiken. När har det gått tillräckligt lång tid? Efter en mandatperiod? Ett decennium? Aldrig?
Faktum är också att skolan faktiskt skickat direktadresserad reklam till mina barn (och deras klasskamrater). Det är klart vi som är föräldrar till de barn som fått reklam pratar med varandra om hur vi ställer oss. Jag tänker fortsätta att använda min grundlagsfästa åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Det är bästa sättet att värna demokratin.
Slut på semestern!
Nu har jag haft två dagar med överlämningsmöten med kollegorna som haft ansvar för bl a särgymnasiet, börjat läsa in mig på programmål och annat och installerat mig i mitt arbetsrum. Bara det att få dator, e-post och telefon att funka som det är tänkt är ju lite pyssel. Fast när jag fått min mobiltelefon att plötsligt synkronisera sig med e-post och elektronisk kalender kände jag mig faktiskt lite stolt. Jo, lite hjälp på traven fick jag av snälla arbetskamrater, men det är nästan magiskt... Fast sedan måste man ju e till att informera omvärlden om nya telefonnummer och mailadresser. Håhåjaja.
Nycklar, kopieringskort och annat ska man ju också ha Hittills känns nya jobbet jättekul och mycket spännande. Trevliga arbetskamrater - och Kunskapens Hus, där både Arlandagymnasiet, Kulturum och Centrum för vuxenutveckling huserar är en jättefin arbetsmiljö!
Kvartsfinal i Svenska Cupen
Igår kom vi hem efter en Tallinn-kryssning. Det var skönt att resa lite grann på semestern. Maken behövde få lämna gropen och jag är grymt trött på att köra runt och köpa sand, dräneringsrännor och annat.
På väg hem blev vi påminda om att Valsta-Syrianska hade hemmamatch på kvällen. Kvartsfinal i Svenska Cupen mot Hammarby. Så vi åkte dit. Publikrekord - 3125 åskådare och, åtminstone de första 44 minuterna rejält spännande fotboll. Valsta Syrianska, som inte gjort någon succesäsong i seriespelet hade skrällt i Svenska Cupen genom att slå både Häcken, Örebro och Helsingborg. Det borde de inte ha gjort. Ett div 1-lag ska inte ha en chans mot de allsvenska lagen. Och igår var det slut på skrällandet. I alla fall när Hammarby gjort sina två första mål - det första under första halvleks sista minut och det andra under andra halvleks andra minut. Sedan var det klippt. Tyvärr. 0-4 blev slutresultatet.
Men Valsta-supportrarna trummade glatt och det var faktiskt mer samba hos Valstaklacken än hos de besökande Bajen-fansen. Och tråkigt nog hade Hammarby ngra trista typer i sin svans. Gänget som skulle klättra över staketet och som måste motas bort av polis och ordningsvakt. Eller de fans som trodde att de kunde provocera Valstasupportrarna till slagsmål och som snabbt blev bortmotade av funktionärerna. Heder åt Valstafansen som inte lät sig provoxeras och åt de schyssta och glada Bajenfans som betalade för sig. Publikrekordet var ett viktigt tillskott i klubbens kassa.
En barndomsskildring
Åsa Linderborg har valt romanen som form och det är i sig intressant. Hon kunde kalla den för en självbiografi, men hon väljer romanen. Det är en välskriven bok. Texten släpper inte taget om varken berättaren eller läsaren. Samtidigt som det slet i hjärtat och jag inte ville läsa mer, så var det svårt att låta bli. Men det är ingen bok att läsa om man samtidigt ska hålla ett öga på lekande barn - den kräver fullständig uppmärksamhet. Total koncentration.
Jag är 6 år äldre än Åsa och är alls inte uppvuxen i arbetarnas Västerås. Ändå är det lätt att känna igen sig i många vardagligheter. Det är lätt att bli Åsa under läsningen. Små detaljer gör hennes mycket speciella historia samtidigt allmängiltig. Hennes pappa är inte bara Alkoholist. Inte bara Härdarmäster. Inte bara en arbetare med näven knuten i byxfickan. Han är en sammansatt människa.
Åsa och Leif är mycket ensamma. Ändå finns där ett starkt nätverk runt om dem. Ett nätverk som, å ena sidan gör det möjligt för Leif att fortsätta supandet, å andra sidan tar många av de stötar som kanske skulle ha slagit sönder Åsa. Nu finns det flera stadiga, pålitliga vuxna runt Åsa som hon kan lita på.
Tänker att den borde vara obligatorisk litteratur för alla som ska arbeta med barn och ungdomar. Just för att Åsas relation till sin pappa är så mångfasetterad. Under läsningen pendlar jag mellan ilska över att Åsa tvingas leva i sådan misär och djupaste glädje över att hon är så älskad av sin pappa. Så är det förmodligen för alla de många barn som växer upp med föräldrar som inte fixar tillvaron.
En viktig detalj är hur vuxna runt om inte bara tar de vuxnas perspektiv, utan också de vuxnas parti. Åsas mamma väljer att ge Åsas pappa det finaste hon har när hon lämnar sin make. Det finns, ur vuxenperspektivet, en vacker tanke - men är barn presenter man kan ge bort? Sedan kan det ju vara så att Åsa, trots misären, hade det bättre hos sin pappa. Vid ett tillfälle antyds möjligheten att pappa Leif inte skulle vara lämplig vårdnadshavare. Men tanken att placera Åsa hos någon annan än pappan slås bort med argumentet att han nog skulle gå ner sig än värre om han inte hade flickan. Jag tror det är vanligare än vi anar att barn blir kvar i dysfunktionella familjer för de vuxnas skull. Därmed är inte sagt att barn i svåra situationer alltid ska placeras utanför hemmet. Stöd i hemmet är kanske bättre för många familjer.
Det är en fantastisk bok. Om böckers kvalitet har något med att göra hur många tankar och känslor de väcker också efter att man läst en bok, så är detta en bok av högsta kvalitet. Det är en bok som väcker många tankar om barndomen, sin egen, sina barns och sina medmänniskors.
Stockholms jazzfestival
Hela familjen tog en pusselpaus från skiffer och annat för att besöka Stockholms jazzfestival. Efter diverse turer, som kan få den mest hysteriska filmfamilj att framstå som illsutration av harmoni, kom vi iväg - betydligt senare än planerat. Nå, vi tog en promenad från Centralen till Gamla Stan, där maken hade presentkort på en italiensk restaurant, åt middag och promenerade vidare till Skeppshplmen.
Jo, vi hörde slutet av Van Morrisson. Ungefär som förväntat. Tungt bluesgung. Men framför allt såg vi Anders Bergcrantz Quintet i en tät spelning. Också små utflykter lyfter en semester!
Vikingarna kom
Vikingar i Sigtuna
Det fanns förstås inte ens i min vildaste fantasi att jag skulle komma på idén att söka upp dansbandsmusik. DEt dröjde också en stund innan jag fattade vad han menade. Att maken skulle associera något till dansbandsmusik var inte heller så troligt. Han dansar helst inte, och om man inte dansar finns det ju ingen anledning att utsätta sig för musiken.
Det var ju vikingar, alltså nordbor från 1000-talet, som var av intresse. I morse kom de, med båt till Sigtuna stad och flyttade in på mynthustomten, granne med stadshotellet. Läs mer här. Jag tycker det är härligt att det äntligen blir av. Som kommunalråd träffade jag "vikingahövdingen" Pu och hans kompis Martin Eriksson ett par gånger. De ville anlägga en mer permanent vikingatida hantverksplats vid Mälaren och vi ville att de skulle till Sigtuna - staden som ju faktiskt anlades på Vikingatiden. Samtidigt är det svårt att hitta stöd för nya attraktioner i Sigtuna stad, svårt att få människor med sig. Nu är vikingarna på plats i en månad, jag tror att såväl besökare som stadsinvånare kommer att undra nästa vår när de kommer tillbaka!
Nu ska jag marinera marulk, piligrimsmusslor och scampi. Några vänner kommer över till kvällen och vi ska grilla. Fast vår uteplats har just upphört. Maken har noggrant tagit bort varenda planka på vår uteplats. Trätrallen börjar bli gammal och sliten och ska bytas. Mot skiffer. Så semestern blir förmodligen ett enda stort pusslande.
EM-blogg
OK, jag såg Sverige - Spanien (första halvlek) i söndags och jag såg de fem minuter när Sverige gjorde två mål mot Grekland. Men när tv visar Österrike - Polen då gäspar jag aktivt.
Faktum är att EM är en förskräckligt utdragen historia som varje kväll belägrar familjens tv. Å andra sidan kan man tänka sig att det är läge att blogga? Det är då man inser att man har tonåringar i huset. Sonen har modemet. Spelar World of Warcraft. Vad göra? Tja, flera kvällar har jag jobbat, men de senaste - läst och kommit i säng tidigt. Inte så dumt det heller. EM kan ju ha sina goda sidor. Och så tänker jag att gårdagens resultat kanske trots allt ger mer tid med maken. Fast det är klart, Italien, Holland och de andra är ju fortfarande med. Och det är väl nu man kan förvänta sig den bästa fotbollen :-(
Lite empati, kanske?
Läser om Örnsköldsviks kulturchef som blivit mordhotad för att hon är ytterst ansvarig för att utställningen Ecce homo av konstnären Elisabeth Olsson Wallin. Nej, det verkar inte vara några fundamentalistiska muslimer med huvudet fullt av terrordåd som är i farten. Kanske är det alldeles vanliga Ö-viksbor, som bara tycker de är lite tydligare än den lokala moderatledaren, som inte tycker att skattepengar ska läggas på konst som han ogillar.
Kulturchefen är modig och står upp för konsten. Tufft tycker jag. Om det är ett tecken på god konst att ett verk, eller en utställning, berör och engagerar måste rimligen Ecce homo anses vara bland de mer lyckade konsthändelserna de senaste åren. Jag har inte sett utställningen och har inga planer på att åka till Örnsköldsvik i sommar, så egentligen har jag ingen aning om ifall det är konst som jag gillar eller inte. Men det är inte poängen i det här inlägget. Poängen är istället att konstnärer måste få uttrycka sig fritt och att skattepengar inte bara kan användas till sådan konst som alla tycker om. Och poängen är att man inte låter den som hotar sätta dagordningen.
Den lokale moderatledaren tar säkert avstånd å det bestämdaste från mordhot och trakasserier. Fast jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som gör att vanliga. hyggliga människor plötsligt kan hota, förtala och bete sig så illa. Tänker på mitt ganska stora nätverk av rektorer och andra chefer i skolans värld. Det är ganska vanligt att man utsätts för människors ilska och frustration på ett sätt som är svårt att förstå.
En rektor jag känner har just valt att kliva av uppdraget. Hon fick sin bil förstörd, brevlådan sprängd och stenar in genom fönstret hemma. Efter ett tiotal händelser av den karaktären var det inte längre värt priset att vara rektor. Trist, för det är en kvinna med ett okuvligt civilkurage och ett brinnande engagemang. Hon säger själv att hon fått allt stöd hon kan önska sig, men att det inte hjälper när man känner maktlösheten. Ingen vet vem som ligger bakom illdåden, men det antas allmänt att det är ungdomar, kanske elever.
En annan rektor, i en mindre by längre norrut, finner sig mitt i en förtalskampanj. Föräldrar som sprider rykten om vad som händer på skolan, ger sig på personal som inte vill delta i skitsnacket och anklagar dem för att inte våga. Den andra rektorn beskriver också maktlösheten - om hon försöker gå i svaromål vänds det genast emot henne. Hon kan inte heller gå i svaromål, många av svaren skulle lämna ut barn och familjer på ett sätt som är otänkbart. Ett tag kan man stå ut i en storm, men hur länge ska man stå ut med att bli hotad eller förtalad?
En tredje rektor jag känner fick sin ytterdörr "dekorerad" med hakkors. Ändå säger alla tre att det är inte de direkta hoten eller glåporden som sliter, det är känslan av att vara motarbetad eller att inte ha stöd. Alla tre har det gemensamt att de tagit strid mot krafter som inte velat ha en skola för alla. Föräldrar som krävt att få välja klasskamrater eller lärare till sina barn, ungdomar som inte accepterat att skolan är en arena för demokrati, dit både svenskar och invandrare, högpresterande och svagpresterande, flickor och pojkar är välkomna och har rätt till respekt.
Jag funderar mycket över vad det är som händer med människor. Under ett ganska långt engagemang i kommunalpolitiken (jag blev invald i kommunfullmäktige första gången 1985) med olika sorters uppdrag, ibland i yttersta frontledet, ibland mer tillbakadraget, har jag slagits av en iakttagelse. Även om debatten är stentuff med de politiska motståndarna och även om även den debatten ibland sjunkit lågt och innehållit personangrepp har jag aldrig varit med om så obehagliga angrepp som de angrepp som kommer från "allmänheten". Är det så att politiska motståndare trots allt skärper till sig - de debatterar mot en annan människa, medan ett angepp på Politikern, Rektorn eller vem det nu är inte är ett angrepp på en mänsklig varelse? Kan man koppla bort den empatiska förmågan när man talar med en Representant? Själv har jag dåligt samvete när jag vänligt, men bestämt avvisar en telefonförsäljare som missat NIX-registret. Det är inte ovanligt att jag särskilt måste poängtera att det inte är personligt, men att jag av princip inte handlar per telefon.
En annan intressant iakttagelse är att om det är elever/ungdomar som hotar och trakasserar så är det självklart att den utsatte får hjälp och stöd, men om det är föräldrar så är det inte lika självklart. Det är til och med så att de föräldrar som förtalar får visst stöd från lokala politiker. Jag är säker på att de lokala politikerna inte gillar förtal som metod och att de nog skulle protestera mot beskrivningen, men ändå. Jag tror att de som hotar och trakasserar museipersonal och kulturchef i Örnsköldsvik tycker att de egentligen bara gör samma sak som den lokala moderatledaren, även om de går längre. Det är klart att lokala politiker inte vill stöta sig med de föräldrar som också är deras väljare. Det är ju också så att lokala politker ska lyssna på och ta intryck av de opinioner som finns. Men var går gränsen? Och varför är det mer självklart att ta avstånd från ungdomarnas illdåd än föräldrarnas? Är det kanske lättare att ge sig på ungdomar än vuxna? Eller är artikulerat förtal mindre allvarligt än grova könsord och svordomar?
Hur som helst, trots att många utsätts för hot och trakasserier, ofta sliter många timmar varje vecka, sällan får elevernas blommor och kramar på avslutningen, så är det faktist kul att leda en skola. Det är ett fantastiskt jobb att få utveckla skolan, att få chans att förbättra och genomföra sina idéer. Vi får väl stödja varandra när det blåser och prata mer om vad som faktiskt händer. Det finns ju starka kvinnor, som Örnsköldsviks kulturchef, som goda förebilder. Och vi får ju faktiskt chansen i vårt jobb att göra något för att fler i nästa generations föräldrar och elever ska uttrycka sina åsikter med större respekt och empati för motståndaren. Till sist, de allra flesta ungdomar och föräldrar, lärare och politiker, rektorer och andra är empatiska och respekterar motståndarens lika värde, fast vi ibland tycker olika. Det är bra att komma ihåg det när man grubblar över meningen med saker och ting.
Stora vårruset
Vi ska avsluta allt på min egen skola också. Eleverna ska betygssättas, några ska överlämnas, stora LAS-cirkusen ska snurra klart och mitt i allt ihop ska vi hinna med löneöversyn för lärarna. Lärarförbundet har valt dialogmodellen och vi ska hinna med dem före semestraran. LR har valt traditionell förhandling och det finns inte på kartan att vi ska hinna.
Och koltrasten sjunger, löjtnantshjärtat har slagit ut och syrenen doftar. Det blir inte så mycket bloggat, även om jag har en del att skriva om familjepolitik, hållbara överenskommelser om skolan och en del annat... sen.
Villrådigt
Nästa konsertomgång är Kulturskolans dag 31 maj i Sigtuna. Då rekommenderar jag er att se Uppstråket kl 13.20 i Paviljongen bakom Drakegården och Sigtuna Symphonic Band något senare. Den dagen kan vi se båda!
Och konserter får gå före att blogga, även om det finns en hel del att tycka om.
And they're off!
Väl hemma igen konstaterade jag att sonen glömt laddaren till sin mobil hemma... Typiskt.
En så här tidig morgon ställer saker på ände. Efter att ha jobbat ett tag ska jag nu smyga ner i köket och ordna med frukost. Konstig ordning.
Vårrunda i Odensala
Idag tog vi oss ett par timmar för årets upplaga av Upplev Odensala, vårrundan bland Odensalas konstnärer och konsthantverkare. Sevärt. Kanske speciellt Anna-Karins atelje, med Anna-Karin Wetzigs kaxiga kvinnor och Lill Sjöströms drömska dimmor .
Annars har veckan varit rätt bra. Sigtuna Symphonic Bands tröjor har kommit och är just nu uppradade på vårt köksbord - de åker på tisdag morgon kl 5. Vi har haft en gemensam studiedag för hela Centrala Väsby skolor - nu är planeringen för den nya enheten i full gång. Jag har intervjuat flera kvalificerade sökande på vår resurslärartjänst.
Och Aftonbladet har skrivit om minister Björkris förakt för kunskap och forskning. Forskarna säger att omedelbara reaktioner på arbeten och prov är effektiv inlärning, inte betyg. Hear, hear. På det hela taget en bra vecka.
Kongressdags
Efter lunch hölls fyra olika seminarier, jag deltog i det som handlade om hållbarn utveckling.
Nu har kongressen beslutat med röstsiffrorna 113-107 att bifalla distriktsstyrelsens utlåtande över motionen från Tyreso om klimatmärkning av kött.
En av de roliga sidorna med partidistriktskongress är alla människor man träffar. Nästa inlägg kanske handlar om människor på kongressen...
Boknörd
Kyla i Paris, men varmt på kvinnomuséum
Vi åkte i lördags och hade hittat ett litet hotell vid Place des Victoires (mellan Louvren och Les Halles). Som alltid präglas semester av att gå. Gata upp coh gata ner. kikandes på hus, minnesmärken, kyrkor och folk. Kaffepauser. Prat. Fniss, A är laktosintolerant, men föredrar sitt kaffe med mjölk. Det är inte så lätt. Tack och lov för amerikanska kaffekedjor - de serverar café au lait med sojamjölk.
Och jo, vi hann se alla måsten, utom några konstmuséer och Place d'Etoile med triumfbågen och Champs Elysees.
Vid Palais Royal stod en stråkorkester och spelade klassisk musik. Härligt, vackert och mycket överraskande. Louvren besökte vi två gånger under våra fyra dagar. A hade fått biljetter till Louvren av snälla rektorskollegor som visste att hon skulle få åka till Paris. Så vi satte klockan på sju på söndagen, skuttade upp och kastade oss i väg efter vår franska frukost. Läge att hänga på låset tänkte vi. Och fransmännen har ju fattat det som den borgerliga regeringen inte har fattat - de statliga muséernas samlingar är till för alla. Så inte behövde vi vifta med våra biljetter - den första söndagen i varje månad är det fritt inträde på Louvren - alla är välkomna!
Slås av att Louvren är rena kvinnomuséet. Vilka är de konstverk man bara "måste" se? Mona Lisa, Nike från Samotraki, Venus di Milo, Vermeers spetsknypplerska, alla kvinnofiguriner från medelhavkulturerna... Tänkande, djupsinniga, kraftfulla, uttrycksfulla kvinnor. Fast jag måste erkänna att jag bland de många kvinnorna har en annan favorit: Rembrandts filosof som sitter och funderar under trappan. 35 000 konstverk och 16 km gallerier, tja, man blir mätt efter ett tag - det går helt enkelt inte att ta emot fler intryck. Och fötterna blir ju trötta.
Så man måste ju gå någon annan stans. Båttur på Seine, Notre Dame, Hotel de Ville. Jo vi tog en tur på Galeries Lafayette, men någon stor shoppare är man ju inte. Köpte halsduk och fleecevantar i någon turisbod längs gatan - det var som sagt kallt i Paris. Snö på nätterna och stundtals regnigt.
Kom till Hotel de Ville på måndagen - massor av poliser, kravallstängsel och en banderoll på fasaden: PARIS DEFENDE LES DROITS DE L'HOMME PARTOUT DANS LE MONDE maire de Paris. Att det var något på gång förstod vi, men inte riktigt vad.
Vi gick vidare och besökte både Notre Dame och Quartier Latin för att sedan besöka Pantheon. Det är märkvärdigt att tänka sig alla dessa stora tänkare och författare hyllade och begravda här, men det är inte det som etsat sig fast. Focaults pendel. Så enkelt och så genialiskt! Hur kan man komma på något så fiffigt? F ö kommer jag på att det är en ännu oläst roman av Umberto Eco - jag har gillat Rosens namn, Gårdagens ö och Bardolino - kanske är det här också en riktigt bra roman?
På väg från Pantheon till Louvren för ett andra besök konstaterar vi att kajen mellan Louvren och Seine är full av poliser och folk - det verkar som om något ska hända. Vi stannar kvar, inte minst för att fundera över orsaken till det stora polisuppbådet. En kvinna delar ut reklamkastanjetter i plast till människorna som står längs med gatan. A och jag får varsin och när vi ser förvirrade ut tittar hon uppfordrande på oss och säger "klapp-klapp". Inte direkt klargörande, men roligt. Då kommer polisbilar, motorcyklar, piketbilar, poliser som springer och poliser som åker rullskridskor, och hoppsan, där passerade olympiska elden på tre meters håll.
Som tur var slapp vi undan bråk och kravaller - vi såg rapporterna på hotell-tv:n och förstod plötsligt vad som hängde på rådhuset. OS har hittills inte varit den propagandamaskin som oroat många. Det har dragit världens blickar till diktatur och förtryck - undrar om världens folk inte bara kan göra det synligt, utan faktiskt trycka på regimen? Eller stödja oppositionella? Folkligt uppror?
A lyckades snubbla på vår väg från Pantheon och få riktigt ont i fotleden. Mer försiktigt promenerande blev nödvändigt. Middag på en ytterst liten restaurang runt hörnet 25 m från hotellet. Och förstås, bästa måltiden. Igår gjorde foten mindre ont, men efter att ha sett Place de la Concorde, Tuillerierna, Operan och sett oss om i Montmartre sade foten stopp. Vi tog tåget och automatbanan till flygplatsen och satt där tills planet tog oss hem.
Men den som tror att det är vår i Paris har bara delvis rätt. Kallt så in i norden, men popplarna, narcisserna, tuplanerna, syrenerna, körsbären och massor av annat blommade i planteringarna. Träden hade nästan slagit ut.
Snart...
På lördag morgon bär det av till Paris med bästa kompisen. Familjen blir kvar hemma. Vi ska drälla runt på cafeer, smyga längs Seines stränder och lyckligt leta oss igenom Louvren, Musee dÓrsay och Centre Georges Pompidou. Just nu är det inte synd om mig.
Försöker blogga
Av någon anledning får jag bara "sidan kan inte visas" när jag försöker logga in för att blogga på söndagskvällen. Någon sorts plattformsbyte ska tydligen göras, så man får väl blogga lite för senare publicering.
Har suttit hela kvällen och njutit av vår veranda. Nu är bästa tiden - det är ljust, varmt och utomhuskänsla och den otäcka nordanvinden känns inte alls, den bara syns.
I veckan hade vi besök av Luftfartsverket. De mätte fönster och väggar, granskade isolering och annat och jo, vi ska få nya fönsterkassetter på övervåningen. Det bullrar en del i flygplatskommunen. Vi finns inom det område där vi får räkna med över 70 dBA vid fasaden och vi finns definitivt inom det område som har högsta klassificeringen av flygrörelser, bl a minst 3/natt (och de är 300 m rakt upp). Och jo, de kom fram till att trots att vi har treglasfönster och trots att huset har dubbla fasader (både den ursprungliga putsfasaden och den senare tillkomna tegel/träfasaden) så skulle de byta fönsterkassetterna på övervåningen för att minska inomhusbullret. Det är bra att de tar ansvar.
Igår kväll skrev jag veckomail till personalen (hann inte med allt jag borde ha gjort under veckan) och påminde bl a om sommartiden. Sedan ställde jag väckarklockan inför dagens lokala partiövningar och gick och lade mig. Utan att ställa fram klockan. Steg upp i morse, duschade, gjorde frukost och satte mig i godan ro med tidningen. Då ringer G, som skulle hämta upp mig på väg till heldagen med partikompisarna. - Du har väl inte glömt att ställa om klockan, skrockar han godmodigt där han sitter i bilen på min uppfart. - Nej då, ljuger jag, jag är på gång - kastar på mig kläderna borstar tänderna och talar om för den nyvakna dottern att det finns frukost åt henne. Som tur är serveras kaffe och macka vid tio-tiden.
Nu serverar sonen kvällsfika, så det är dags att slita sig. Får väl publicera när det går att logga in på bloggen.
Familjen testad
Jo, jag borde sadla om till läkare, forskare eller jurist. Dottern fick rådet att satsa på att bli ekonom eller revisor. Sonen rekommenderades att bli regissör, eller kanske projektledare.
Vilka Vita-husetkaraktärer som befolkar familjen Lundström? Ja, presidenten, Toby Ziegler, Sam Seaborn och Josh Lyman bor här. Vem som är vem? Tja, prova att gissa. Jag kanske återkommer med detaljer...
Jag finns
Om någon till äventyrs saknat bloggandet, så är jag ledsen. Det har inte precis varit brist på ämnen att blogga om, bara brist på tid och ork. Idag har vi presenterat att senaredelen på den ena skolan i vår skolenhet ska läggas ner och att F-9-skolan blir en F-5-skola. Läs mer här.
Det är nödvändigt att göra något radikalt, med det elevunderlag som finns räcker inte tonåringarna till både en privat och två kommunala 6-9-skolor i Väsbys centrala delar. Det blir ett utmärkt tillfälle att bygga de nya skolorna, vässa kvaliteten och stärka våra starka sidor. Men det är många som berörs. ca 80 anställda, 750 elever och alla deras föräldrar som ju är direkt berörda. De andra skolorna i kommunen. Politiken. Samarbetspartners av olika slag. Och så gäller det att tänka sig för hur man informerar så att alla berörda verkligen får veta allt.
Dagens informationstillfällen till personal och föräldrar och morgondagens information till de mest berörda eleverna har föregåtts av veckor av minutiöst planerade och grubblande. Mycket på kvällar och helger - den vanliga verksamheten ska ju rulla precis som alltid. Så det har inte blivit så mycket kraft över till att blogga. Men, man vet inte - påsken närmar sig, det blir ljusare ute och förändringsarbetet är igång. Kanske kommer kraften tillbaka. Smygande.