Fler konserter!
Ett par dagar senare, den 9 december, är det dags för Juldans på Kulturum. Sonens dansgrupp framträder.
Men först - det är dags att hämta barnen på Ekillaskolans danskväll. Hela veckan har de tränat bugg och foxtrot (och haft lite vanliga och ovanliga lektioner) och ikväll är det bal - dags att prova på riktigt. Hoppas de har kul!
Skolministerns kunskapsförakt
Språkforskarna har länge varit eniga om att de elever som behärskar sitt modersmål väl också har lättare att lära sig både svenska och andra skolämnen. Skolverket har nu studerat elevers resultat och kan belägga det som språkforskarna hävdat i åratal. Men det bekommer inte skolministern. Han vet bäst ändå. Han förklarar bort de faktiska resultaten ochanser att det är viktigare att lära sig svenska än modersmål.
Jamen, hallå! Det är ju just det som är problemet! Genom att okunniga människor inte har förstått att det är lättare att lära sig svenska om man också läser modersmål så har allt för många elever missat chansen att lära mer!
Om nu skolministern inte gillar forskning (och det har han ju visat förr) så kanske han kan lyssna på erfarenhet. Erfarenheten från alla de lärare som dagligen möter elever med andra modersmål än svenskan och hur tydligt det är vad modersmålsundervisning betyder för både självförtroende och inlärning.
Skolministerns unkna uttalande är ett eko från svunna tider. På 50-talet fick tornedalsfinnarna och samerna inte tala sitt modersmål i skolan, inte ens på rasterna. Det har jag skrivit om förut.
Faktum är att jag tror inte jag hört någon seriös debattör föra fram synen på att kunskaper i modersmål och i svenska skulle konkurrera på åtminstone 25 år. På åttiotalet var det en diskussion och forskarna var ännu osäkra i sina resultat, men sedan dess är det bara populistiska mörkerkrafter utanför parlamentet som fört fram de uppfattningarna. Men skolministern kanske inte ska betraktas som en seriös debattör?
Förgrymmat
Jag hr fortfarande inte riktigt hämtat mig. Det är en vecka sedan programmet "Förgrymmade ungar" visades på SVT. Dokument inifrån-journalisten Erik Sandberg har grundligt granskat trenderna inom barnuppfostran. Eller ska man säga disciplinering? Allt från Nanny-program till guldstjärnor och skamvrår.
En bra tv-dokumentär får en att tänka vidare. Jag tror jag tänkt på "Förgrymmade ungar" flera gånger varje dag sedan den visades. Och det går just inte något vidare att samla tankarna. Jag tänker i så många olika banor. Hur vi betraktar människan. Varför vi har barn. Vad barn har för status och ställning i samhället. Hur ensamma föräldrar ofta är. Hur vi söker quick-fix lösningar på allt fler områden i livet. Skinner, hans råttförsök och behaviorismen, som tycks ha fått ett starkt fäste igen. Och så tillbaka till människosynen.
Är människan i grunden god eller är vi fördärvade genom syndafallet eller något annat? Den skola som byggde på katekesen hade också en tydlig uppfattning om människan. Ända sedan syndafallet har människan, genom arvssynden, haft en dragning att göra det onda, fel val eller vad vi vill kalla det. Därför går uppfostran ut på att tukta barnet, så att inga vilda impulser får uttryck. Utan en tuktande uppfostran hotar anarki och kaos. Upplysningsfilosofen Rosseau (och flera andra) ansåg tvärtom att människan i grunden var en god varelse och därför skulle uppfostran (i alla fall av pojkar, Rosseau levde på 1700-talet och var inte så bevandrad i jämställdhet) främst gå ut på att släppa de goda krafterna lösa. De olika uppfostringsmetoder dom diskuterats de senaste århundradena har huvudsakligen pendlat mellan de två huvudidéerna om människans natur. Det vi nu fick se var ett tydligt exempel på hur pendeln svängt över till att se barn som i grunden onda/dåliga varelser som måste tuktas.
I bondesamhället var barn en viktig arbetskraft. Man behövde många - arbetet var tungt och det fanns inte pensioner, avbytare och andra faciliteter att lita till. Tidigt fick barn bli vuxna, göra nytta och arbeta. Uppfostran syftade till att göra arbetskraft av barnen så tidigt som möjligt. Idag behvöer vi inte barn för att klara av försörjningen. Vi kan med modern preventivmedelsteknik välja när och hur många barn vi ska ha - om vi ska ha några alls. Och de flesta väljer ett liv med barn. Samtidigt försöker vi leva individualistiskt. Var och en är sin egen lyckas smed. Var och en förväntas lyckas med jobbet, bostaden och med barnen. Barn tenderar att bli acessoirer i livet. Något vi visar upp för andra och som måste ha några mycket lyckade egenskaper. Barn som är stökiga, har svårt att lära sig läsa eller är allmänt okoncentrerade måste förändras. Alla personligheter och egenskaper är inte lika lyckade att visa upp.
Det lär finnas ett afrikanskt ordspråk som säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Jag tror att det är sant. Men om vi inte lever i byn, i gemenskap, tillsammans med andra - vem ska då uppfostra barnen? Uppfostran kräver relation och relationer tar tid. Visst kan man skicka in en super-Nanny några veckor som får barnet att inte förvandla köksbordet till ett slagfält vid varje måltid - men ingen super-Nanny i världen kan ersätta djupa relationer. Och utan djupa relationer blir vi inte människor.
Problemet med alla de ytligt inlärda metoderna är ju att vid varje ny situation kan inte barnet generalisera och föra över sina kunskaper från andra situationer. Barnet blir lämnat i sticket och saknar den inre kompass som vi förväntar oss att människor har.
Om elever i skolan avstår från att prata på lektioner för att de tycker att det är så obehagligt att bli förvisade till "det gula rummet" så kommer de förstås att agera helt annorlunda när de hamnar någonstans där det inte finns något gult rum. Vi måste få elever att göra det som i dokumentären kallas ett "bra val" därför att de förstår att andra blir störda om de pratar. Först då är det uppfostran och inte disciplinering.
Jag förstår varför det är så lätt att ta till lösningarna. Jag är inte oskyldig själv - på skolan jag jobbade förut arbetade vi både med SET och KOMET - och med gott resultat. Om man med resultat menar att det blir lugnare i klassrummet och färre konflikter. I en situation där de vuxna själva har tappat fotfäste är det svårt att vara en god fostrare. När treåringar får ansvaret att bestämma över familjens middag - inte bara till födelsedagen och sjuåringar väljer skola blir det svårt för de vuxna att hitta en god balans mellan vilket ansvar barn ska ha och deras självklara rätt till medbestämmande. När det inte finns någon farmor eller morfar i närheten som kan avlasta stressade föräldrar och kanske också komma med både goda råd och lugnande kommentarer. När det finns klassrum (inte många men de finns) där det råder anarki för att eleverna inte säkert vet vad de har där att göra och lärarna inte fått det föräldrastöd som krävs. Då kommer ropen på handlingskraft.
Fördelen med att arbeta med metoder som SET och KOMET är att förändrade vårt fokus. Från det som inte fungerar till det som är bra. Från att leta fel till att förvänta sig bra saker av eleverna. Om man redan finns i en rörig situation, vilket vi gjorde på min förra skola, är risken stor att enda chansen att få en stunds uppmärksamhet av sin lärare är att störa undervisningen. Med ny metodik ökade vi uppmärksamheten på det positiva. Att klassen faktiskt hade sina böcker och pennor med sig, att alla utom en kom i tid och så vidare. Nackdelen är det instrumentella och ibland omänskliga. Hos oss gjorde vi aldrig några gula rum eller skamvrår. Att förnedra barn är ovärdigt.
Dokumentären pekade också på något som gör mig verkligt illa berörd - uppfattningen att det förekommer en maktkamp mellan barn och vuxna som de vuxna kommer att förlora så fort de tittar bort. För mig bottnar det i synen på det lilla barnet som en ond varelse. Nä, vi vuxna måste hålla ihop så att vi tillsammans kan ge alla barn den kärlek och den empati som krävs för att de ska växa upp till ansvarstagande vuxna. Trots allt så är det dagens dagisbarn som ska ta hand om mig när jag blir gammal. Jag vill bli omhändertagen av någon med fantasi, humor och empati - inte av en dresserad och känslokall varelse som vet vilka konsekvenser det blir av "rätt val" eller "fel val".
Kopplingen som dokumentären gör till andra världskriget och den lydnadskultur som möjliggjorde nazisternas framfart är viktig. Grunden till grundskolan och att den skulle ge en demokratisk fostran var erfarenheterna från kriget. Skolkommissionen 1946 tillsattes med kriget som relief. 1962 införs så grundskolan, en sammanhållen skola där olikheter skulle mötas. Aldrig mer skulle människor ställas mot varandra. Så sade man. Men mänsklighetens minne är inte långt. Nu ska skolan sortera agnarna från vetet. Läs Johannas inlägg om den killen som fick C i social mognad för att han visade vad han kände. Vi ska disciplinera barn, inte med argument och empati, utan med belöningar och bestraffningar.
Man kan också se de olika uppfostringsmetoderna i ett annat ljus. Vårt behov av snygg yta och snabba lösningar också på de stora problemen i livet. I morse berättar DN om hur skönhetsoperationer blir allt viktigare för män. Hellre fettsugning än löprundor i skogen. Homestaging för att få ut mer för ditt hus när du säljer det. Betyg i stället för kunskaper. Snabbt och enkelt, men...
Nej, jag är kanske tråkig, men jag tror på barnen och deras inneboende vilja att göra gott. På att alla barn ska få tillgång till en hel by som kan fostra dem. På att verklig ordning och reda skapas när vi skapar relationer och förtroende mellan barn och vuxna. Att barn växer för att vi har höga förväntningar på dem. På att det är jättesvårt att vara förälder och att möta alla krav på vad man "ska" och att vi måste jobba ihop. Och jag tror på "Förgrymmade ungar" som ett obligatoriskt inslag för alla blivande lärare, socialsekreterare, kuratorer, skolsköterskor och för alla på utbildningsdepartementet.
Orkester i bilder
Marknad för högerpolitiker
Moderaterna i Sigtuna är inte det enda oppositionsparti som har det jobbigt. Jag tror att det är få partier som haft så kort omloppstid på sina kommunala företrädare som folkpartiet och kristdemokraterna i Sigtuna. Båda är inne på sin tredje gruppledare under mandatperioden och få, om ens någon av de nuvarande fullmäktigeledamöterna är originaluppställningen från valresultatet.
För en kort tid sedan meddelades att oppositionsrådet Lars-Göran Sörqvist (m) lämnar politiken av hälsoskäl. Efter att ha följt de två senaste fullmäktigesammanträdena på lite håll är det inte så svårt att förstå hälsoaspekten. Med all respekt för hans hälsa och för att han gör andra val i livet, så är det nog så att oppositionen förmodligen inte kommer att sakna honom nämnvärt. Stöd och uppbackning verkar han inte ha fått. Och vad man än tycker om hans politik och hans framtoning så har han varit beredd att lägga ner mycket tid på politiken. Det ska han ha all heder för!
Oppositionen har under hans ledning varit närmast osynlig. Några egna frågor att tala om har de inte drivit och de har egentligen inte levererat någon frän kritik av majoritetens politik heller. Ett och annat gnäll har nått fram, främst i procedurfrågor.
Det stora oppositionspartiet har kommit fram till att deras enda chans att nå fram till makten är att byta strategi. Ett oppositionsråd som helst går fram och säger att "Vi kan väl komma överens, jag vill ju bara vara snäll. Om ni inte tycker som jag är ni dumma" ger inget handlingskraftigt intryck. Och handlingskraft räknas.
Jag skulle så gärna velat vara en fluga i taket när moderaternas lokala spinndoktorer lade upp strategin. Hur tänkte dom?
"Hörrni, Lars-Göran funkar inte. Vi tänkte nog att det skulle vara en bra idé efter den ideologiska överklassen
(Peter Kockum, förf anm), men han märks ju inte. Han fick ju inte ens media i valrörelsen när alla hans år på kommunal inkomstgaranti kom på tal."
"Nå, det är kanske inte så svårt, han är ju snäll och om vi säger att det är bra för honom och partiet så kanske han går?".
Eller? Och när han bestämt sig för att gå?
"Jaha, det var ju ganska enkelt - vem slänger vi in i stället? Hmm, få se var är fullmäktigelistan? Är det någon som hittar ett framtidsnamn på listan? Vilket som helst? Jaså inte. Hmm"
"Men han Holst då - han är ju aktiv, under pensionsålder, ser ganska bra ut och har definitvt högeråsikter. Och han sitter i fullmäktige."
"Men hörru, då måste han bli medlem i moderaterna. Det är ju faktiskt ganska bra att ha lite högerkompisar i fullmäktige. Han gör ett bra jobb som gruppledare för samling för sigtuna"
"Tänkte inte på det. Vad gör vi då?"
"Men hörni, stockholmarna värvade ju från Strängnäs - vi kan väl också värva? Det måste väl finnas nå'n hungrig moderat under 65 där ute som vill stiga i graderna, även om det är opposition"
Sagt och gjort. Idag meddelar Märsta.nu att Sigtunas nya oppositionsråd bor i Solna. Det är märkligt att de inte hittar en enda lämplig företrädare lokalt! Henrik Kelfve välkomnas av kommunalrådet Anders Johansson (s) både som kommuninvånare och som politiskt aktiv. Man få ju hoppas att bytet av oppositionsråd höjer nivån på oppositionen, ingen mår bra av en svag opposition! Fast mest känd för allmänheten är nog Kelfve för den här dikeskörningen. Hoppas han lärde sig något på kuppen!
Men det underligaste är inte att oppositionsrådet värvas från Solna, det underligaste är turerna innan. På Märsta.nu beskrivs nämligen en av turerna innan man bestämde sig för att värva Kelfve
"Olov Holst fick mycket riktigt en förfrågan förra året från oppositionsrådet Lars-Göran Sörqvist om han var intresserad av att ta över och Olov Holst svarade då ja på frågan..."
? Eh? Är det verkligen sant? Jag är stum.
Förgrymmade ungar
Jag återkommer med blogginlägg, men måste hämta mig.
Skolverkslogik
Det måste vara en alldeles särskild sorts logik som råder på Skolverket. I flera års tid har kommunpolitiker yttrat sig över ansökningar från företag som velat starta fristående skolor. Yttranden där man på olika sätt försökt peka på att antalet skolplatser redan, eller inom en snar framtid, överstiger antalet elever på orten. Skolverket har, trots det, valt att bifalla ansökningarna. En och annan högerpolitiker har ifrågasatt invändningarna och försökt få det till att de skeptiska principiellt ogillar privatägda skolor. Det finns sådana skeptiker, men huvuddelen är nog just de som noterar att om det finns 400 ungdomar i en viss ålder på en ort och det finns 400 skolplatser så kan det bli dyrt eller svårhanterligt om det plötsligt finns 600 platser. Överkapacitet kostar många skattepengar. Av precis samma anledning börjar nu också alltfler högerpolitiker dra öronen åt sig. Men fortfarande är det inte kommunpolitikerna som avgör hur många skolplatser som ska finnas i kommunen (och betalas av kommunens skattebetalare). Det är Skolverket. Som ger vissa företag fri dragningsrätt på våra gemensamt ihoptjänade skattepengar.
Nu har Skolverket (förmodligen en annan avdelning än den som lämnar tillstånd till nya skolor) upptäckt att antalet ungdomar minskar drastiskt, samtidigt som antalet skolplatser ökar (det senare tycks ske magiskt). Så häromdagen skickar man ut ett pressmeddelande om sin senaste tillståndsbeskrivning "Behov av kommunal beredskap när fristående skolor läggs ner". Ja, vad trodde de? Och är det inte typiskt att det är kommunerna som måste ta ansvaret när Skolverket har beviljat för generösa tillstånd. Det är logik det. Och det är elever i de kommunala skolorna som får maka åt sig när privata skolor konkursar. Vem tänkte nu?
Vad jag kände i morse? Förutom att jag ville somna om och tyckte det var mörkt? Lättnad. Och medvetenhet om att om fyra eller kanske åtta år är det inte den republikanska vicepresidentkandidaten man ska oroa sig över.
STORK
Igår var det den stora konserten på Dieselverkstaden i Nacka. Repetitionerna har jag skrivit något om här. Nu var det äntligen dags att få höra resultatet.
De valde att formligen anfalla publiken med en pampig version av Bizets Carmensviter - först Los Toreadores. Jag blev nästan anfådd av den kraftfulla inledningen. Och sedan kom ett pärlband av fantastiska stycken; Habaneran, Larssons Vintersaga, Sibelius Intermezzo ur Kareliasviten, Williams filmmusik till Harry Potter, Tjajkovskis Svansjön. Nog får man erkänna att det svajade lite när de spelade andantesatsen ur Mozarts 21 pianokonsert (Elvira Madigan), men det förlåter man dem så gärna. Och det var inget fel på entusiasmen, kanske tydligast i det avslutande stycket - mer filmmusik: Pirates of the Carribean. För säkerhets skull spelade de den som extranummer också.
Vi fick en härlig musikupplevelse, och de båda sysslingarna (och deras småsyskon) är överens: det blir STORK på sportlovet också. Det är visst alldeles särskilt fantastiskt att spela med en symfoniorkester.
Opinionsmätningar och könsneutrala äktenskap
För femte mätningen i rad hamnar Kristdemokraterna under 4%-spärren. Kanske inte så konstigt. Kd är det parti som syns minst i alliansregeringen. Trots att Mats Odell är finansmarknadsminister så är det finansminister Borg som får mest media i finanskrisens spår. Och Kristdemokraternas paradfrågor i valrörelsen - fastighetsskatten och bensinskatten - måste väl betraktas som regeringens värsta magplask. Så de allmänborgerliga väljarna som stödde dem i valet har förmodligen lämnat dem nu.
Kvar finns de traditionella kärnväljarna, de starkt värdekonservativa. Eller gör de? Kristdemokraterna har fått en allvarlig utmanare från höger - Sverigedemokraterna. För den som tycker att det är viktigt att traditionella könsroller bibehålls så att kvinnorna är hemma med barnen istället för att låta dem stimuleras i förskolan eller som ogillar tanken på samkönade äktenskap så måste det bli ett svårt val. Ska man rösta med Kd som är mer rumsrent, men å andra sidan samarbetar med partier som inte är helt pålitliga eller ska man välja det mer renläriga Sverigedemokraterna?
Oppositionen har motionerat om könsneutrala äktenskap och statsministern har utlovat en proposition för att slippa nesan: att "hans" riksdagsgrupp skulle rösta med oppositionen. Det diskuteras om de kristdemokratiska statsråden ska få reservera sig för att propositionen ska kunna läggas. Oavsett om man väljer att låta delar av alliansen rösta med (s) eller om man väljer att lägga en proposition med reservanter i regeringen så blir splittringen i alliansen tydlig. En splittring som statsministern kommer att göra allt för att slippa.
Vi får nog räkna med att Kristdemokraterna kommer att hålla allt hårdare i sin uppfattning - de måste ha med sig de värdekonservativa väljare som inte gillar samkönade par. Och ju längre tiden går med siffror under 4%-spärren, desto viktigare blir deras profilfrågor. Ska vi gissa att Kristdemokraternas motstånd mot könsneutrala äktenskap kommer att stå i direkt proportion till deras stöd i opinionsmätningarna. Deras syn på könsneutrala äktenskap kommenteras bl a av Arvid Falk och av Alliansfritt Sverige.
Konsert
Ett 50-tal ungdomar från hela Stockholmsregionen ingår i orkestern. Före höstlovet hade de aldrig repeterat ihop och imorgon väntar publiken. Dottern och hennes favoritsyssling har ägnat lovet åt orkestern. Ett par veckor före lovet damp ett tjock kuvert med noter ner och det var inte utan att de kände sig lite stressade - hur ska det gå. Det är mycket och svårt. Sysslingen flyttade hit några dagar för att få sällskap på resan - det var ett helt gäng ungdomar som åkte den långa vägen från Sigtuna/Märsta/Rosersberg till Nacka varje morgon och eftermiddag i tre dagar. De repeterade i 5 timmar med orkestern och sina stämmor och när de väl kom hem satte sig tjejerna bums med sina noter och sina instrument. Men efter middagen, när de slog sig ner i soffan somnade de. Helt utmattade. Det är rejäla utmaningar för ungdomarna, men de har kul också. Och imorgon får vi se...
Konsument eller elev?
Vi vill ju helst att eleverna är med och själva tar ansvar för sitt lärande - faktum är ju att annars lär de sig ingenting. Läraren kan ösa ut böcker, artiklar och annat material, dela med sig av knep, hjälpmedel och metoder. Men om inte eleverna vill ta emot och är beredda att lägga ner arbete på att lära in så spelar lärarnas ansträngning ingen roll.
Jag tror att de flesta lärare kan skriva under på att de flesta elever som inte når målen inte misslyckas därför att de inte har förmågan. Tvärtom, det finns gott om smarta, allmänbildade elever som inte når skolans mål. Oftast beror det på att de har egna förhållningssätt och attityder som står i vägen för dem. Det kan vara ett allmänt dåligt självförtroende, men också föreställningar om att deras begåvning är inriktad på ett eller annat sätt (t ex att de nog inte kan lära sig något teoretiskt eller att de har tummen mitt i handen). Ofta är slutsatsen att det nog inte är någon idé att försöka. För de här eleverna är inte problemet att de fått för få nationella prov eller betyg alldeles för sent, för de här eleverna är problemet något helt annat. Det är en jätteutmaning för alla som vill att eleverna ska utnyttja sin fulla förmåga. Alltså valde vi att lägga ner tid på att arbeta med det coachande förhållningssättet.
Under den inledande föreläsningen talade föreläsaren om vad man lär sig (eller snarare inte lär sig) om man sitter som en fågelunge och väntar på att bli matad. Om hur vi måste jobba så att eleverna lämnar rollen som konsument och blir skapande subjekt. Konsument? Jo visst, det är när eleverna blir passiva konsumenter som det blir lärarens fel om man inte lär sig. När eleverna är konsumenter då går hela arbetet ut på att lära ut. Ingen frågar efter vad som lärs in. Eleverna blir i sämsta fall offer för dåliga lärare/skolor/kamrater - istället för att kräva bra undervisning. Mina associationer fladdrade vidare. Konsument, ja, det är ju ungefär som kund. Och kunder har bara en sorts makt - att välja en annan leverantör. Är man kund i skolan så är ens enda möjlighet (om man är missnöjd) att välja en annan skola, men om man är elev eller medborgare - då borde man kunna påverka. Alltså något mycket mer aktivt.
Så länge det finns krafter som förminskar elever, föräldrar och medborgare till kunder, konsumenter och i förlängningen offer för omständigheterna så kommer vi ha passiva elever som inte når målen. Om vi ska få upp resultaten i den svenska skolan så måste vi rensa ut de passiva konsumenterna och i stället återupprätta aktiva elever. Vi måste återupprätta en enda mening i den gamla läroplanen för grundskolan "Lgr 80": Människan är aktiv och skapande och kan och vill ta ansvar för sig själva och andra. Men aktiva elever, som lär sig mer och som tar ansvar för sitt lärande, blir besvärliga. Vill vi ha besvärliga människor i samhället? Jag vill det!