På vinst och förlust
Vad som är mer påtagligt i människors vardag är vad som händer med skolor som inte producerar vinst - utan förlust. I somras stod det klart att Doctrinagymnasiet i Uppsala begärts i konkurs. Elever som skulle ha börjat årskurs 2+3 stod utan skola inför skolstarten. Till råga på allt gick de program som inte är så vanliga i Stockholm-Uppsalatrakten. Elprogrammet och Energiprogrammet. Kommunens ungdomsuppföljande SYV fick ett styvt jobb att hitta gymnasieplatser.
Konkursen kostar eleverna mycket elände. Flera elever har fått byta program. Många har fått börja om och får längre gymnasieutbildning. Den positiva frihet som skolorna har att lägga kurser i olika ordning beroende på vilka pedagogiska och praktiska val man gör gör det svårare för eleverna att byta under pågående utbildning. Ur elevperspektiv gäller det alltså att välja en gymnasieskola som inte går i konkurs... Då blir frågan om vinstutdelning eller ej underordnad.
För kommunen och dess skattebetalare dyker en annan fråga upp. Varje år på gymnasiet kostar skattebetalarna pengar. Allt fler ungdomar går mer än tre år på gymnasiet. Dels har vi elever som först går ett år på IV för att bli behöriga (eller få tillräckligt höga poäng) att gå nationellt program. Dels har vi elever som börjar om efter att ha valt "fel" i nian. Och så finns elever som inte lyckas så bra och behöver gå om. Och nu tillkommer alltså elever som tvingas börja om och/eller byta program för att deras gymnasieskola gått i konkurs.
Doctrinagymnasiet var inte först och kommer inte att vara sist. De närmaste åren riskerar vi att konkurserna duggar tätt. Än är det rätt få som har drabbats, men när de stora skolkoncernernas skolor går omkull? När medelklassens barn inte får sin spännande naturvetarutbildning på engelska eller samhällsvetarprogram med it-profil? Vad händer då? Kommer kraven på att förstatliga eller rekommunalisera gymnasieskolan från frustrerade medelklassföräldrar? Kanske är det dags att fundera över en "gymnasieakut" som tar över konkursade gymnasieskolor och garanterar elevernas utbildning? Konkursade gymnasieskolor kommer att vara nästa stora fråga i debatten om fristående skolor. Var säkra på det.
Föräldramötestider
Jag tror ju på föräldraengagemang i skolan. Jag vet att eleverna når bättre resultat och mår bättre om deras föräldrar är med. Men måste vi ha föräldramöten?
Det traditionella föräldramötet besöks av föräldrar som känner att de "borde" gå dit. Det är kallat av lärare som vet att de "borde" ha föräldramöte och besöks ibland av skolledare och andra anställda som också "borde" gå på föräldramötet. Men handen på hjärtat - hur mycket av det som sägs på föräldramötet hade inte kunnat skickas hem på mail och skolans webb? Vore det inte bättre om föräldrarna tillbringade de timmarna med sina barn?
När jag gick i skolan fanns det inte möjligheter till chat och diskussionsforum på nätet. Inte heller hade skolorna information på hemsidor och inga veckomail skickades. Idag blir man dränkt av information om sina barns skolgång. Vi får veckomail långt upp på högstadiet, kan läsa skolans webb om vad som händer och vi går på utvecklingssamtal. Egentligen behöver jag inte mer. Kanske skulle vi våga säga det högt?
Om det nu är så att föräldramötets egentliga syfte är att föräldrarna ska ha träffat varandra innan ev problem dyker upp - vore det inte bättre med fika, mingel och föräldrapubar? Så slipper det bli så pinsamt för alla inblandade - lärare som känner krav att informera om sådant vi känner till och föräldrar som känner krav att ställa oroliga frågor.
Nä, lägg ner föräldramötena.
7 juli
Idag har dottern styrt programmet. Efter frukosten gick vi därför till turistbyrån och bad om tips om man ville gå på museum, se valar och shoppa. En vänlig kvinna markerade Reykjaviks alla museer på en karta och var valutflykterna utgick ifrån - och var köpcentret Kringlan låg. Så föklarade hon bussystemet för oss: 280 kr för enkel resa, 600 kr för dagskort och 1400 kr för ett "Välkommen till Reykjavik"-kort. Men, man kunde inte köpa bussbiljet på turistbyrån, det fick man göra på Rådhuset.
Vi satte kurs på Rådhuset och lyckades där förklara vad vi ville och fick våra dagskort. Efter lite förvirring och en språngmarsch hade vi tagit oss ombord på buss 12 som på kringliga vägar tog oss till friluftsmuseet Árbaerjarsafn - ett Skansen i Reykjavik. Där fanns allt möjligt!
Bussturen gick bl a genom Reykjaviks miljonprogram - såg ut ungefär som hemma. Rätt trista från utsidan. Förmodligen välplanerade bostäder inomhus.
Reykjavik är en extensiv stad kunde vi konstatera även idag. Ingen tung centrumkärna och ingen riktig ordning på bostäder och arbetsplatser. Men så bestod Reykjavik fortfarande på 1800-talet bara av ett 50-tal hus! Staden (landet) är trots det full av arkitektoniskt spännande byggnader.
Efter friluftsmuseet tillbringade vi några timmar i köpcentret Kringlan. Stor shopping genomfördes - ½ l bubbelvatten med citronsmak! Vi åt också en onämnbar snabbmatslunch där.
Efter att ha satt på oss en extra jacka gav vi oss ut på valspaning. Först fick vi ett varv runt kolonin med lunnefåglar (lika charmiga idag) och sedan vidare ut i bukten. En snabb glimt av ett delfinpar var den första antydan till att det var dags. Sedan såg vi minkval massor av gånger. Även om det var kallt och blåsigt var det en mäktig upplevelse.
Havsmete ingick i turen och sonen prövade lyckan, både i fören och i aktern, men det gick inte så bra. Fast några medresenärer fick både makrill och torsk.
Avslutande middag med havskräftor åt damerna, fish 'n chips åt maken och bluecheeseburger åt sonen avåts nära hotellet. Vi har bott bra, även om frukosten och inredningen är ungefär lika spännande som stadshotellet i Finspång på 70-talet.
Från vårt fönster ser vi ut över ett nästan övergivet loftgångshus och en nästan lika övergiven byggarbetsplats. Maken och jag sover i det ena hotellrummet och barnen försöker sova i det andra. Fast dottern fortsätter att vakna tidigt och sonen är kvällspigg och går på "mullvadsexpedition" i sängen på kvällarna.
Nu är alarmet på våra telefoner inställt på 04.20 och klickan har redan hunnit bli 23. Bäst att sova!
6 juli
Idag har vi tagit oss runt på isländsk landsbygd med hyrbil. Först provianterade vi på "Kronan" i Mosfellbaer och sedan satte vi kurs på Tingvalla. Märkvärdig plats - inte särskkult svårt att föreställa sig hur vikingar för tusen år sedan slog läger i dagel, handlade, slogs, mingade, gjorde upp , skipade rätt och fattade viktiga beslut. Lagberget var förstås speciellt att se och föreställa sig och ännu mer imponerande - den stora klyftan som skiljer kontinentalplattorna åt.
Storslagen miljö var det under hela resan, även om vi följde fel väg längs Tingvellirvatn och kom nästa ntill Selfoss innan vi hittade avtagsvägen till Geysir. Helt ofattbart med sprutande och bubblande gejsrar och det stora fältet med varma källor. Lätt svaveldoftande, men överväldigande!
Från Geysir for vi vidare till Gullfoss. Ingen av oss har nog sett ett så stort vattenfall. Man blev lite blöt av att närma sig vattenfallet, men det får man tåla!
Dottern hade ont i huvudet hela dagen och var inte så sugen på nåon ridtur - men hon höll humöret uppe hela dagen.
Efter Gullfoss fortsatte vi och rundade Hella (så nära Heklafjäll kommer vi nog inte mer den här resan) och for sedan hem tillReykjavik via Selfoss och Hveragerdi. Lämnade tillbaka bilen och gick tillbaka till gådragens restaurang för middag.
Igår åt alla fyra fis, idag blev det kött: 3 lamm och en hamburgare. Efter en kort promedan blev det efterrätt på Uppsalier Bar&Café en liten bit uppåt katan och nu är vi alla utmattade efter ännu en händelserik dag. En dag utan regn!
5 juli
Dagens plan var lunnefåglar och hästar. Vi vaknade till ett intensivt strilande regn och fick snabbt fundera ut en alternativplan. Museibesök kanske?
Sagt och gjort. Vi knatade iväg till det närmaste museet, 871+/- 2. De hade inte öppnat ännu. Då gjorde vi ett modigt drag: em och på med mer kläder under jackorna och iväg till hamnen för att undersöka "the Puffin Express". Sonen var hängig och hade ont i hubudet, så han fick en huvudvärkstablett.
Efter att ha skaffat biljetter tog vi en tur hem igen och skaffade oss skydd mot regnet i ca 20 minuter. Sedan tillbaka till hamnen, och när vi väl lagt ut slutade det regna! Charmiga fåglar, Och oj va de fick jobba när de skulle flyga! Sonen piggnade till under båtfärden.
Väl tillbaka i land såg vi till att fika på stora affärsgatan. Trots att vädret blivit bättre tog vi oss, med hjälp av kartan, till Islands nationalmuseum där vi tillbringade flera timmar. Fint museum, även om den morderna delan var nämrmast belamrad med prylar. Den delen kunde vi nog avstå ifrån. Fick mig att fundera över Sigtuna museum, som ju egentligen borde ha den permanenta utställningen "Making a nation". Och det kanske inte i första hand är ett kommunalt ansvar?
Efter museibesöket var det fikadags igen. Denna gång på Bar&Café Uppsalier. Sonen gav sig på en gigantisk äppelkaka.
Så ett nytt museum, denna gång bosättarutställningen 871+/-2. Jättehäftigt upplagd, med modern teknik och närgrävd på "rätt" nivå på Adalstraeti. Nu pustar vi innan det är dags för middag.
4 Juli
Klockan är 21.15 och åtminstone jag är helt utmattad. Kan i och för sig bero på tidsskillnaden. Dottern steg upp före 5 imorse i tron att klockan snart var 7...
Idag har vi tillbringat nästan hela dagen i vattnet. Det är verkligen häftigt att bada i en alldeles äkta varm källa! Salt och turkosfärgat var vattnet. Och vi fältrade oss länge, länge. Efter en drickapaus vältrade vi oss ett bra tag till innan vi slutligen tog bussen tillbaka. Och visst, vi smorde in oss med lerinpackningar - snyggt värre! Sonen tycker vi kunde åka dit imorgon igen.
Väl tillbaka i Reykjavik lämnade vi grejer på rummet (och hängde upp våra badkläder) innan vi gav oss ut på stan. Först en mycket sen lunch (fish 'n chips för tre av oss och kebab för sonen) och sedan en tur längs shipppingatan. Barnen köpte skivor, men Per och jag nöjde oss med fönstershopping.
Innan middagsvilan gick Per och jag in på Turistbyrån i grannhuset för att underslöka möjligheterna att hyra bil och kom därifrån med en bokning till måndagen. Så imorgon blir vi nog djurinriktade: lunnefåglar och hästar.
Island vill vara med
Klent var också den svenske statsministerns "reaktion" på lagstiftningen - helt plötsligt var det en intern Litauisk angelägenhet! Men den som står för EU-ordförandeskapet måste rimligen reagera när mänskliga rättigheter kränks, även om det "bara" rör hbt-personer. Klent ledarskap.
Men tillbaka till Island. Där tillbringade vi några dagar på semestern, och som så ofta skrevs resedagbok.
3 juli
Dagen började dramatiskt med jätteåskväder hemma. Jordfelsbrytaren slog till och det blev mörkt och tyst. För säkerhets skull bad vi hus-och kattvakten komma över för särskild visning av jordfelsbrytaren.
Åskvädret (antagligen) gjorde att tågen inte gick som de skulle, så efter lååång väntan vid Rosersbergs station (och fast vi gått dit extra tidigt) vågade vi inte chansa utan rinde efter taxi. Och hämtade blankett för resegarantin. Med växelfel i både Älvsjö och Rosersberg så borde garantin gälla.
På Arlanda gick allt geschwint. Vi petade i oss lite skräpmat innan ombordstigningen och intog sedan våra platser - väl spridda på fyra olika rader. Skönt med stora barn.
Väl framme på Island blev det flygbuss - med inbyggd transfer till hotellet!
Har nu boat in oss på Reykjaviks äldsta gata med turistbyrån på ena sidan och ett nästan tömt kontorshus för Morgonbladet på den andra. Tomma kontorshus i centrala lägen är ett påtagligt exempel på denekonomiska krisen.
Imorgon blir det nog en tur till Blå Lagunen. Förvisso finns här midnattssol, men tidsskillnaden och dagens olika äventyr gör det lätt att lägga sig tidigt. Sov gott!
Och vem kom in och frågade efter en ny bok om inte sonen? Han hade läst ut sin bok på planet...
En tynande tillvaro
Jag har alltid haft uppfattningen att det inte är ett yrke att vara politiker. Därför måste det vara möjligt att ha ett yrke och att utvecklas i det också om man är road av politik. Knappast någon ifrågasätter den som sysslar med fotboll eller samlar frimärken på sin fritid, men om man har en känd politisk uppfattning får man vara på sin vakt.
De sista åren har jag ofta fått försäkra människor jag har kontakt med i jobbet att jag har lämnat de flesta politiska uppdragen. Jag sitter just nu bara kvar i KSL:s utbildningsberedning och i styrelsen för Sigtuna Turism AB. Jag har oftare mötts av att mina erfarenheter av ledarskap i politiken anses suspekta än av att de anses berikande. Det tycker jag är trist.
Och det påverkar mitt bloggande i allra högsta grad. Därför blir det glest mellan inläggen.
Vems fel är det?
Först och främst: vi gjorde ett uselt valresultat om man bortser från alla omständigheter. Och det finns ingen anledning att låtsas som något annat. Men sedan måste man också fundera över vilka förutsättningar som fanns inför detta val. Hade vi gjort allt rätt? För att vara ett parti som tillåtit sig ett så ohejdat kritiserande av sin partiordförande tycker jag att vi har klarat oss bra. Trots flera månader av olika sorters "mosa-mona"-kampanjer fick vi faktiskt röster. Om inte vi själva internt har förtroende för vår partiordförande, varför skulle väljarna ha förtroende för vårt parti?
Jag tror inte att någon är ofelbar. Mitt parti har inte alltid haft en partiordförande som har varit mitt förstaval. Fast visst är det märkligt att vi - som annars gärna framhåller lagarbetet, det kollektiva och gemensamma ansvaret - helt plötsligt är så personfixerade. Det är faktiskt det socialdemokratiska partiet, inte Mona Sahlin personligen, som ska vinna val och förbättra världen.
Om man kikar lite på våra motståndare kan man förundras över varför inte en del andra partiordföranden blir ifrågasatta. Maud Olofsson tillåts sälja Centerns själ utan att bli ifrågasatt av någon mer än Börje Hörnlund. Fredrik Reinfeldt tillåts låtsas som om han tycker att vi ska skattefinansiera gemensam välfärd utan att någon kräver hans avgång. Och Jan Björklund har under en lång följd av år (också innan han blev vald till partiordförande) förflyttat folkpartiet bort från det socialliberala till det betongliberala. Följd av beundrande blickar!
Här hemma är det dumt att vara stolt över valresultatet. Men samtidigt kan man känna ett litet hopp. När våra kompisar i Stockholms län tappade stort, så tappade vi nästan inget alls. Och när moderaterna gick framåt i landet så tappade sigtunamoderaterna stöd. Trots att de med nytt oppositionsråd uppträder med nytt självförtroende. Kan man ana en Kelfveeffekt?
Och så Piratpartiet. Kanske ska man glädjas åt att det var Piratpartiet och inte Sverigedemokraterna som kom in i Europaparlamentet, fast det är ju en klen tröst. Ett gäng unga killar som inte tar demokratin på större allvar än att man kan rösta på ett parti för att "knäppa etablissemanget på näsan". Jag tror att det krävs en ganska grundlig analys om varför unga män är benägna att rösta på ett parti som Piratpartiet. Man ska inte underskatta integritetsfrågornas sprängkraft, men jag tror att det är många som tror sig ha röstat för gratis nedladdning eller bara i största allmänhet mot vad de uppfattar som "överheten".
Om det ska komma något gott ur EU-valrörelsen är det vissheten om att vi måste stärka vår ställning i Stockholmsregionen. Annars kommer vi att för evigt vara förvisade till opposition. Och Stockholmsregionen vinner vi inte genom att ha den bästa arbetsmarknadspolitiken eller genom att placera EU-kritiker högt på listorna. Här vinner vi genom att ha den bästa näringslivspolitiken, ubildningspolitiken och miljöpolitiken. Vi måste övertyga medelklassväljarna om att deras barn tjänar på en jämlik skola för alla. Vi måste övertyga medelklassväljarna om att vår politik för jobb handlar om ett starkt näringsliv. Vi måste övertyga medelklassväljarna om att kulturupplevelserna inte blir bättre om det bara är de rikaste som kan ta del av dem. Vi måste också visa att det är vi som har politiken som är skydd mot klimathot och trafikinfarkt. Att det är vår bostadspolitik som låter ungdomar flytta hemifrån och gamla att få äldreboende. Men då gäller det att spotta i nävarna. Och sluta skylla på att vi valt fel personer till att vara våra företrädare.
Kryssar
Idag kryssar jag en kvinna. Inte för att vi har dåliga manliga kandidater. Utan för att EU tycks lida ständig brist på kvalificerade kvinnor för olika uppdrag. Jag ser gärna att Ardalan Shekarabi och Börje Vestlund blir inkryssade - de är båda värdiga s-företrädare. Men om Europaparlamentet ska bli en del av ett mer jämställt EU behvöer vi ha fler kvinnor än män som företräder oss här - chansen för det i andra organ tycks just nu vara rätt liten.
Så just nu vacklar jag mellan två kompetenta kvinnor. Åsa Westlund, som jag kryssade förra gången, och som gjort ett utmärkt jobb i parlamentet. Åsa tillhör också de få kandidater som får goda vitsord av miljörörelsen för sitt arbete. Så för klimatpolitikens skull borde jag kryssa Åsa. Den andra kvinnan är Evin Cetin, pizza-Sveriges röst i parlamentet. Evin visar i sin kampanj att man kan vara smart, kompetent och förortstjej. Samtidigt. En ung jurist som talar sex språk och som driver en kampanj från förorten utan att kokettera. Den känns äkta.
Förbättra sig genom självinsikt eller straff?
Ändå kan jag inte låta bli att skriva några rader om det kommande skollagsförslaget. I helgen informerades vi av skolministern om att nu skulle skolorna slippa onödig byråkrati och staten skulle sluta kräva kvalitetsredovisningar och skolplaner. Minsann. Istället skulle Skolinspektionen sköta kontrollen av att allt går rätt till. Han har ju inte fattat nå't! Igen!
Antingen tror karl'n på allvar att det går att straffa och kontrollera fram bättre undervisning. Eller så har hans lust till straff och repressalier slagit till igen.Han struntar i om skolorna blir bättre för eleverna. Förresten är det väl inte skolorna som har fel och brister - det är eleverna som är problemet i hans värld. När arbetet med kvalitetsredovisning fungerar som det ska jobbar lärare, rektorer och annan skolpersonal systematiskt med att undersöka hur skolan har lyckats nå de mål som staten har satt upp och bestämmer sig för hur de ska förändra och förbättra sitt sätt att arbeta. Det tycker skolministern är onödig byråkrati. Men att anställa massor av statliga skolinspektörer som åker runt i skolorna och pekar finger och talar om vad som inte är bra (som om inte elever, föräldrar, lärare och rektorer visste det) det är inte byråkrati. Nehej.
Det finns förstås en alternativ förklaring om det nu skulle vara så att man inte tror på bestraffningsteorin. Skolministerns parti tycks vara ensamma i regeringen om att vilja förstatliga skolan. Kanske är det ett sätt att smygförstatliga - om kommuner och andra huvudmän inte längre ansvarar för att sätta upp lokala mål eller för att värdera sin verksamhet, finns det då någon anledning att driva den? Fast det känns väl konspirationsteoretiskt. Är han så illistig? Dumt är det i vilket fall som helst.
Hur man lägger krokben för funktionshindrade
Förut hörde "vår" arbetsförmedling i Märsta till Stockholms arbetsmarknadsområde, men vår största arbetsplats (Arlanda flygplats) till Uppsala. Nu har man rättat till det till allas glädje. Vi hör helt till Uppsala. Not.
Döm om vår glädje när vi konstaterade att Arbetsförmedlingen Unga funktionshindrade faktiskt hade handläggare hos oss. Äntligen skulle våra elever i gymnasiesärskolan slippa den långa och lite krångliga resan till Globen, där alla handläggare i Stockholms arbetsmarknadsområde samlats. Men säg den glädje som varar för evigt. Några av våra elever har sådana funktionshinder att de inte kan få jobb på den reguljära arbetsmarknaden ens med lönebidrag eller liknande stöd. För den lilla gruppen återstår aktivitetsersättning och sysselsättning som kommunen ordnar efter gymnasiet. Och när Försäkringskassan är inblandad, då ska man till Globen i alla fall.
Summan av kardemumman är att de som har största svårigheterna ska åka längst, trots att handläggare både på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har pekat på det orimliga i det. Visst blir man trött. Jag trodde faktiskt att vi år 2009 kunde komma på lösningar som bygger på medborgarens behov och inte på myndigheternas.
Vårstädning i blogglistan
Istället för att göra något nyttigt, t ex lista ut varför bilen inte startar (ens med starkablar) eller varför diskmaskinen läcker vatten så har jag äntligen tagit mig samman och städat i bloggrollen här intill. Jag har tagit bort gamla länkar som inte funkar eller som leder till bloggar som inte längre uppdateras och så har jag lagt till ett par nya som jag gärna läser själv. Håll till godo
Enkla lösningar? Eller bara ytliga?
På gårdagens partidistriktskongress togs ett nytt framtidsprogram för Lenet. En hel del bra, men också en hel del mer tveksamt. För lite visioner och för många lösningar. Ofta alldeles för detaljerat och klåfingrigt. Som när man skriver in att det ska finnas intendenter på skolorna för att avlasta rektorer (en himla bra idé, men tveksamt om det är något som politiken ska peka ut) eller när man styr in sig på hur mycket socker som ska ingå i mellanmålet på fritids och att kommunerna ska satsa på fritidsgårdar som mötesplatser för ungdomar. Om ungdomarna hellre vill ha ett musikhus? Eller om skolorna vill ha ekonomiassistenter istället för intendenter? Eller fler vaktmästare och kuratorer?
Ett program som inte präglas av visioner utan av lösningar blir lätt klåfingrigt. Och presenterar ofta lösningar som man tror att "folk vill ha", snarare än sådant som man vet ger den önskade effekten. Ett exempel på det är frågan om att låta elever som inte nått de förväntade målen gå om en årskurs.
I framtidsprogrammet får det stort utrymme och presenteras som svaret på problemet att elever lämnar skolan utan godkända betyg (som om det var elevernas betyg som var problemet och inte bristande kunskaper och bildning). Om det är betygen som är problemen så är ju den enklaste lösningen att ändra bedämningsgrunderna. Då blir fler godkända. Men partidistriktet väljer en annan "enkel lösning" - med brösttoner meddelar man att man gör elever en björntjänst genom att flytta upp elever som inte nått skolans mål.
Om man väljer att problematisera idén så finns det frågor att ställa sig:
För det första så är det redan idag möjligt att låta elever gå om ett år i skolan. En hel del elever gör det. På grundskolan jag arbetade på senast fanns det elever i alla årskurser som gått om ett år. Så är det i många skolor. Finns det någon forskning om hur det har påverkat dem och deras skolresultat? Lyckas de bättre av att gå om? Vad händer med elever som inte längre har skolplikt när de når nian för att de är överåriga?
För det andra måste man fråga sig vilka mål som är så centrala. När jag på gårdagens kongress undrade över vad vi gör med elever som misslyckas i slöjd, musik, kemi eller hemkunskap ville ingen svara. Min slutsats är att det inte spelar så stor roll om man misslyckas i de ämnena. Antagligen menar man inte skolans mål i största allmänhet, utan man menar läsning, skrivning och räkning. Andra kunskaper har lägre värde.
För det tredje måste man fråga sig hur man förhåller sig till de ämnen eleven faktiskt har nått målen i. Ska man läsa om kurser i historia och biologi för att man inte blev godkänd i engelska? Vart tar den utmaning vägen som varje elev då behöver?
För det fjärde måste man fråga sig vart den sammanhållna skolan tar vägen i ett system där varje elev ska gå sin egen väg. Någon klarar grundskolan på åtta år, någon behöver elva. Ska det bli möjligt att följa olika årskurser i olika ämnen? Om man nu når godkäntnivån i alla ämnen i åttan, borde man inte använda nian till att höja nivån och fördjupa sig mot högre kunskapskvaliteter, snarare än att gå över till nästa skolform? Jag är säker på att både eleverna och gymnasieskolorna vinner på att eleverna satsar på MVG-nivåer innan de går vidare till gymnasiets kurser.
Nej, det är en alldeles för ytlig analys som programmet grundar sig på. De till synes kloka lösningarna håller inte för en närmare granskning.
Fast man kan glädja sig åt ett bra avsnitt om hållbarhet. Där fanns det lite visioner och progressiva förslag. Man kanse en lust att bilda opinion, inte bara att försöka följa.
Och avsnittet om Växtkraft Stockholm hanterades mycket bra av distriktsstyrelsens representanter. Ett väl strukturerat grupparbete där alla, trots den korta tiden, fick säga det de önskade - och i en sådan ordning att vi kunde följa diskussionen. Ingela Nylund Watz, Bo Krogvig, Leif Nyberg och Ann-Christine Furustrand, som företrädde distriktsstyrelsen, var också prestigelösa och lyhörda. Det kunde vi se under den efterföljande debatten i plena, där många förslag blivit tillgodosedda och en hel del ändringar gjorts i programmet. I välfärdsavsnittet hade distriktsstyrelsen inte varit lika tillmötesgående, och det märktes tydligt i debatten - som drog ut på tiden i ett par timmar mer än planerat, trots väntande middag och tuff talartidsbegränsning.
Men, för att vara lite rättvis - ett så omfattande framtidsprogram för Stockholmsregionen har inte arbetats fram förut. Nästa gång är det säkert mer fokus på visionerna och mindre på detaljerna.
Lyssnar på Sven-Erik Österberg
Han kommenterar regeringens "satsningar" i vårbudgeten. Alla de många pengar som "satsas" i arbetsmarknadspolitiken sväljs av utbetalningar i a-kassan och av lönegarantier. Det var den aktiva arbetslinjen. "Satsningen" på yrkesvux ger 1,2 platser/kommun och "satsningen" på högskolan: hela 7,5 platser. I hela Sverige. Mot det står behovet av att använda lågkonjunkturen till att rusta oss med utbildning för att stå starka när det vänder.
Han pratar vidare om rådslagsarbetet och om diskussionen om det öppna och lyssnande ledarskapet. Demokrati tar tid. Och en bra partiordförande väntar in processen innan hon berättar vad partiet står för.
