Ett Sverige för alla barn?
Nyheter har en förmåga att vara obehagliga var för sig. Om man lägger ihop dem kan de bli rent eländiga. I dagens DN presenterar Rädda Barnen årets rapport om barnfattigdom i Sverige. Det är beklämmande och upprörande läsning. Och läsning som manar till eftertanke. Om några dagar är det sportlov. Ganska många barn åker till fjällen, Alperna, Kanarieöarna. Eller är hemma och går på bio, simhallen, åker skridskor. Om man har råd. Alla har inte det. Och särskilt stor är risken om man växer upp i en familj med rötterna utanför Sverige eller med ensamstående föräldrar. Värst är det förstås om man har båda delarna. Hälften av barnen med ensamstående, utländska föräldrar kommer inte att ha råd att ha något att berätta för kompisarna efter sportlovet. Visst finns det gratisaktiviteter, men att aldrig kunna unna sig något för att man vill det är nedbrytande.
Jag hoppas att många som jobbar i skola och förskola läser och begrundar. Under senare år har man skärpt till alla matsäckar, utflykter med liten avgift och annat. Ibland kan man höra några sucka över att det är så tråkigt nuförtiden. Jag hoppas att just de läser rapporten. Kanske är det tråkigare för en del. Men det är också en lättnad för andra. Man kan vara med. Tillsammans med de andra. På samma villkor.
I mitt ena barns klass har en diskussion förts mellan föräldrarna om hur våra barn ska få ihop pengar till klassresa. Några tycker att det tar för mycket tid om barnen ska jobba ihop pengarna. Det vore enklare att ”betala av” på en gång. Enklare för några. Visst. Men vet vi verkligen säkert hur alla andra har det. Man behöver inte vara särskilt lågavlönad för att tycka att det är mycket som ska betalas, speciellt om man har flera barn. Matsäckar, gympaskor, fritidsaktiviteter… Dessutom finns det allt för många barn som långt upp i åldrarna tror att det väl bara är att gå till Bankomaten om man vill ha något. Där finns ju ständigt nya pengar. Jag tror att det är bra för klassammanhållningen om de får åka iväg på en resa som barnen känner att de ansträngt sig för att få ihop. Och så kan kanske alla åka med.
Dagens Metro har som huvudnyhet att alla får sämre betyg i invandrartäta skolor. Egentligen hade de kunnat skriva att betyg kostar pengar. Nej, det är inte egentligen kronor och ören som är sambandet, men det är tydligare än sambandet mellan invandring och betyg. Det är samma elever som i Rädda Barnens statistik utgör barnen i de fattigaste familjerna som i SCB:s statistik visar upp de sämsta betygen. Har man många ur Rädda Barnens statistik på skolan så har man förmodligen också sämre betyg. Inte för att man är dummare, utan för att de kunskaper som några barn får utanför skolan är så viktiga för att få höga betyg. Men den som aldrig har råd att resa bort på semester, gå på teater, köpa hyllkilometer med böcker måste kanske skaffa alla de ”gratiskunskaperna” i skolan. Samtidigt som få i deras närhet har lyckats på grund av skolan. Ofta känner de sig främmande när skolan pratar om de mål de ska uppnå sedan, med ett språk som förutsätter akademisk bildning.
I kulturdelen i dagens DN får vi veta att museibesöken i januari minskat med 35 % jämfört med januari förra året. Avskaffandet av fri entré gör det besvärligt för museerna. De får svårt att få ekonomin att gå ihop med färre besökare. Och kanske ännu värre: de blir fegare när de planerar utställningar. En museiföreträdare konstaterar att de måste mycket mer än när museerna hade fri entré fundera över vilka utställningar som människor är beredda att betala för. Mer säkra kort och färre utmaningar. Fast det är utmaningar som kanske är kulturens viktigaste uppgift.
Kulturministern tröstar sig med att hon ju faktiskt har sett till att det är fri entré för barn. Jo, förvisso. Men tror kulturministern och andra högerföreträdare att de barn som lever i de fattigaste familjerna kommer att gå på museerna? Deras föräldrar har inte råd att följa med. Med en solidarisk politik kunde en tvåbarnsfamilj ta pendeltåget från Märsta, åka till Stockholm och besöka Nationalmuseum eller kanske Folkens Museum och åka tillbaka för 120 kr t o r. När högeralliansen i landstinget fått igenom zontaxan i SL-trafiken kostar biljetterna för familjen nästan 500 kr! Sedan måste mamma och pappa betala entréavgift på museet. Vilka familjer kommer att ha råd med ett sådant söndagsnöje? Och inte hjälper det att mamma och pappa kanske fick skattesänkning (om de har jobb). De fick samtidigt höjda avgifter till a-kassan. Och till råga på allt avgift på barnakuten.
Jag blev ledsen och arg över att läsa om Rädda Barnens rapport imorse. Bedrövligast av allt var att det tycks vara så att den positiva utveckling som funnits under några år inte längre var så positiv. Jag fasar för att läsa rapporten nästa år. Om den politik för ökade klyftor som nu förs lyckas kommer skillnaderna mellan barn som har och barn som inte har att öka.
Jag ger upp försöken
Dottern ska börja sjuan till hösten. Då kan hon inte längre gå i skolan här i Rosersberg, utan får resa. De flesta fortsätter till Ekillaskolan i Märsta. Ekillaskolan har sedan flera år tillbaka profilklasser och dessutom ett ambitiöst system för att lotsa eleverna från de olika skolorna till "högstadiet". Ikväll är det föräldramöte. Drabbad av bilden av "Den Goda Modern" fyllde jag glatt i att jag skulle gå på föräldramötet och skickade den noggrant avrivna talongen med dottern till skolan. Maken kunde inte gå, styrelsemöte i idrottsföreningen. Igår kom jag på vad jag hade gjort - försökt trycka in ännu en "Goda Modern"-aktivitet en tisdagskväll.
Hur dum får man bli? 19 föräldramöte, 19.25 leverans av dotter och cello vid Kulturskolan, 19.35 infångande av son med kompis i Valsta, 19.50 leverera kompis vid dörren, 20.00 leverera son och tillbaka till Kulturskolan för att hämta dottern 19.30. Vem tror att det funkar? Jag är visserligen en obotlig tidsoptimist, men det finns gränser...
Tittade därför stint på maken imorse och undrade om det var något särskilt han undrade över som jag borde fånga upp på föräldramötet. Nää, sade han, kliade sig lite i huvudet. Dottern vet ju vad hon vill och det räcker för mig, så länge det verkar vettigt. Och du vet väl mer än du behöver om sjuan och Ekilla, lade han till. Just det, tänkte jag. Varför ska jag gå på föräldramötet? Visserligen finns det en liten pliktmänniska i mig som tycker att jag borde visa solidaritet med skolan och andra föräldrar, men vem blir glad av en förvirrad tidsoptimist som rusar in på mötet och sedan reser sig och rusar ut innan någon fattat vad man gör där. Och varför riskera att dottern kommer sent till lektionen och att sonen och hans kompis får vänta i all evighet? Lagom är bäst.
Nu fryser det till. Dags att ta in den julmust vi just köpt (tokrea i februari tilltalar oss snåljåpar) innan flaskorna fryser sönder och vi får julmust över hela tillvaron. Sedan är det hög tid för "mammataxi"
Cynisk bostadspolitik
Det finns ett mönster i regeringens bostadspolitik. Det första de gör är att ta bort subventioner och stöd till byggandet av hyresrätter och att släppa fältet fritt för ombildningar av hyresrätter i allmännyttan till bostadsrätter. I de kommuner de fått makten efter valet i höstas gör de sitt bästa för att sälja allmännyttan till privata intressen. Hyrorna ska bli högre för de som inte köpt hus eller bostadsrätt. För den som äger ska fastighetsskatten ersättas med en kommunal avgift, som ska vara lägre än dagens fastighetsskatt. Fast finansministern börjar darra på rösten när han förstått att pengarna faktiskt används till att finansiera välfärd.
Igår var radionyheterna fyllda av regeringens engagemang för de hemlösa. Nu ska man ta krafttag för att hindra vräkningar och för att de som är hemlösa ska få någonstans att bo. Tak-över-huvud-garantier ska införas. Ja, det är ju inte regeringen som ska göra’t, det är kommunerna. Och nej, det är ingen lagstiftning som planeras, förklarar folkhälsominister Maria Larsson (kd). Istället ska nya ”strategier”tas fram. Kommunerna ska på frivillig väg införa garantier och göra andra insatser.
För oss som någon gång försökt få kommunal ekonomi att räcka till alla de viktiga och nödvändiga uppgifter en kommun har är det skrämmande att höra regeringens utspel. Eftersom ingen tvingande lag planeras så behöver staten inte bekymra sig över hur arbetet ska finansieras. Det är ju frivilligt för kommunerna och då gäller inte den finansieringsprincip som kommuner och landsting varit överens med staten om. Alltså, om staten beslutar att kommuner eller landsting ska ta på sig nya uppgifter så ska staten också finansiera det hela. Så resonemanget om det frivilliga är särskilt fiffigt. Regeringen framstår som handlingskraftig och empatisk och kan fortsätta med skattesänkningar för de rika. Kommunerna får vara de kallhamrade nejsägarna eller prioritera om från äldreomsorg och fritidsgårdar för unga.
I morse läste jag i DN att ”bostadsministern” Mats Odell – också han från kd – nu planerade en proposition som skulle göra det möjligt för den som bor i en hyresrätt i ett område som inte omvandlas att köpa sin lägenhet direkt av hyresvärden. Värden fortsätter att äga själva huset, men lägenheten är såld. Odell räknar med att det är billigare att köpa lägenheter i områden där hyresgästerna inte är starka nog att bilda bostadsrättsförening.
Det kan verka ologiskt att å ena sidan vilja göra något för de hemlösa, som knappast lär köpa en lägenhet för att få någonstans att bo, och å andra sidan göra allt man kan för att krympa allmännyttan. För oss som tror på en generell välfärdspolitik som bygger på vård, skola, omsorg och bostäder för alla går det inte ihop. Men om man vill ha ett annat samhälle. Ett samhälle som bygger på att var och en klarar sig själv och att de svagaste får leva på välgörenhet. Då är politiken logisk. Människor ska äga sin bostad, antingen direkt eller genom sin bostadsrättsförening. Hyresrätten, speciellt i de allmännyttiga bolagen, ska vara ett undantag bara för de som, trots sänkt a-kassa och försämrad sjukförsäkring, inte har råd att köpa sin bostad. Regeringens politik driver hyresrätten från en allmännytta för alla till ett system med ”social housing”. På så sätt behöver ”vi” inte bo i samma kvarter som ”dom”. ”Våra” barn behöver inte leka på samma gård som ”deras”.
Det är skillnad på välgörenhet och rättvisa.
Nu...
Barn har ingen rättssäkerhet!
Det är ett verkligt problem att nå fram med ett tillräckligt tydligt budskap i utvecklingssamtalen. Mycket kan göras för att förbättra dem. Och det är inte bara när vi ska berätta om problem i skolan som vi blir otydliga. Ett av de allra bästa avsnitten i Marjaneh Bakhtiaris bok ”Kalla det vad fan du vill” handlar om familjens första erfarenhet av utvecklingssamtal. Ett samtal som egentligen handlade om hur bra det gick för dottern, men som mamma uppfattade som katastrof… Ett problem är att lärarkåren inte har något riktigt bra yrkesspråk som andra professionella grupper har. Jag tror att så länge man kan ersätta ett tydligt och begripligt språk med intetsägande (men respektingivande) siffror, bokstäver eller andra symboler behöver inte lärarna utveckla språket. Då kan skolans mål fortsätta att uttryckas så att många föräldrar och ännu fler elever inte har en chans att ana vad som förväntas i skolan.
Nej, att betygssätta små barn på det sätt som regeringen föreslår är både godtyckligt, rättsvidrig och hindrar dessutom nödvändiga förändringar.
Framåtskridande
Det går fort när proffsen bygger. Snart kommer sanningens minut - det vi ska göra själva. Golv, tapeter, utvändig måling... Men fint blir det!
Vi har ingen tunnelbana
Nu har de slutliga gränserna för nya zonsystemet ritats. Hela tunnelbanenätet ingår i zon 1. Grattis! Vi som får hålla tillgodo med inställda och försenade pendeltåg eller glest trafikerade busslinjer hamnar utanför, även om det är lika långt till centrala Stockholm. Den som ser en karta över länet och jämför den med kartan över tunnelbanenätet kan se hur orättvist det slår. Stockholms län är större norr om Stockholms stad än söder om. Om man åker nordost från Stockholm kommer man ganska långt innan man lämnar länet (och landet). Västerut och söderut når man rätt snabbt länsgränsen. Men västerut och söderut har tunnelbanan sina långa linjer. Jag missunnar inte Norsborgsborna eller Hässelbyborna billiga SL-resor. Men borgarnas snack om att det skulle vara mer rättvist om man betalar i förhållande till hur långt man reser håller inte. Och jag förstår inte varför man kan åka billigare en mil med tunnelbanan än en mil med pendeltåget. Räcker det inte med att tåget inte går och att regeringen håller på och konstrar med Citybanan?
Fast mest surt är kanske ändå Centerns svek. I valet var deras viktigaste landstingsfråga - åtminstone i de norra gränstrakterna - att värna enhetstaxan. Nu har de röstat för zontaxan. Undrar hur de borgerliga väljare som ville värna enhetstaxan känner sig nu. Landstingscentern är inte att lita på.
Reglar!
Vi har haft balkong på huset. Men med nästan 1200 kvm trädgård verkar det dumt att gå ut på balkongen med frukostkaffet. Så balkongen har liksom bara varit där. Tidens tand har dock slitit på den och häromåret var det pappförsedda trätaket moget för byte - det hade smitit in fukt och vi rev de fuktskadade delarna. Efter mycket funderande över om vi skulle göra en inglasad balkong fick vi rådet att bygga ett isolerat rum med många fönster och tak av isolerplast istället. Så det är vad som nu är på gång.
Idag när jag var hemma en sväng för att äta blodpudding med barnen hade de rivit upp den gamla plåten (som börjat läcka lite här och där, ner i tvättstuga och arbetsrum på bottenvåningen) och fått reglarna på östväggen och västväggen på plats. Arbetet rör sig i rätt riktning. Lovar att återkomma med rapporter om framåtskridandet. Någon gång är jag bergis hemma i dagsljus och kan ordna en bild...
Utpressning?
För alla de människor som dagligen försöker få livet att gå ihop och som sitter på pendeltåget från Märsta eller på Mälarbanan från Strängnäs med förseningar och inställda tåg som vardagsmat är det ett hån att höra regeringen slingra sig undan ansvaret för tågtrafiken. Att svara dem att det beror på om politikerna väljer att låta deras kommununalskatt bekosta järnvägen istället för att bygga äldreboenden, det är inget annat än utpressning. Och Stockholmsfientligheten är tydlig.
Kongressombudskandidater
Uppsala eller Ruhr?
- Idag ser Uppsala ut som Ruhrområdet, utbrast maken i går morse när vi anlände till Uppsala söderifrån. Vi hade valt att köra 255:an istället för E4 och Uppsala var insvept i dimma. Bara några rykande skorstenar stack upp i den gråkalla morgonen. Vi var på väg till Fyrishov, det var dotterns egen dag.
Våra barn har fått varsin ”egen dag” i julklapp. Att ha en egen dag innebär att det barn som fått dagen bestämmer vad familjen ska göra den dagen. Förr om åren har barnens dagar t ex fört oss till Naturhistoriska riksmuséet, Holiday on Ice, bio och Nationalmuseum. Det började som en desperat åtgärd från oss föräldrar som var fantasilösa nog att inte komma på vad vi skulle ge bort i julklapp. Men ungarna har blivit förtjusta i sina dagar och önskar sig ibland en dag till jul eller födelsedag. I år var det dags igen.
Lördagen var sonens. Kl 6.25 kom han och gjorde ett första försök att väcka sina föräldrar. Vi förhandlade oss till ytterligare 20 minuters sömn. Sedan var det dags. Engelsk frukost med bacon, ägg och rostat bröd och sedan bar det iväg i Södertälje. Sonen ville nämligen gå på äventyrsbad och Tom Tits, så vi avstyrde Fyrishov. Sydpoolen var en ny erfarenhet för hela familjen. Mysigt bad. Vågmaskinen var en höjdare, även om min personliga favorit är bubbelpoolen. På eftermiddagen var det Tom Tits, inklusive lunch. En lunchbuffé som var riktigt bra. Annars är matställen på den här typen av ställen ofta ganska dåliga – det finns ju inget alternativ.
När vi alla var helt slut och inte ens sonen orkade pilla och testa och prova åkte vi hem till Rosersberg. M hade beställt middag på den lokala italienska restauranten ”Alfonso från Neapel”. Sonens dag avslutades med kanelgifflar och ”Livet é Python”.
Dotterns frukost bestod av blåbärssoppa och rågbröd med ost. Efter Fyrishov åkte vi hem och dottern lagade lunch. Korvgryta med pasta till. Så styrde vi kosan till Sigtuna museum. Där visas nämligen Östasiatiska museets mangautställning. Och dottern är mangafrälst. Och Japanfreak. Vidare från museet till bokhandeln i Väsby, där vi hittade en faktabok om Japan som dottern önskat sig. Sedan bestämde C att vi skulle ta en paus – alla fick göra det de ville. Sonen spelade Sims, maken sov middag, jag såg Herzogs ”Cobra Verde” och dottern tecknade manga och läste Japan-bok.
Middag avåts på kinarestaurang i Märsta. Som tur var serverades allmänt asiatisk mat, så jag kunde beställa Yakiniku – något som dottern uppskattade. Vi kunde ju äta av varandras mat, tills vi blev mätta och belåtna. Dagen avslutades med bastu och en kopp te.
Planeringsdagar
Nu är terminen igång och ungarna på plats. Vårt arbete med kulturinriktning tar fart. Idag samlas fritidspedagogerna. Efter en kort inledning sitter fritidspersonalen nu med läroplanens strävansmål och diskuterar vilka kulturaktiviteter som vi ska erbjuda barnen.
Nyhetsinslagen om Skolverkets fritidshemsrapport kom som ett brev på posten. Det var en bra utgångspunkt att provocera fritidspersonalen lite lagom med frågan om det är pedagogisk verksamhet eller förvaring. Och vems ansvaret är för att stå upp för fritidshemmen?
Nu diskuterar de vilt. Kan man åka till konsthallen? Vi vill komma åt musiksalen! Kan barnen idag hoppa bondtolvan? Högläsning har vi nästan glömt bort! Och barnen behöver få lyssna. Kan musikläraren hjälpa oss på eftermiddagen?
Oj, vad det jobbas hårt runt bordet. Det känns bra. Fritids kommer lätt in i kulturinriktningen. För mig känns det jättebra att börja med fritidspersonalen, det är väldigt inspirerande att höra dem. Är nyfiken på hur det blir imorgon, då samlas ett trettiotal grundskollärare….
Och vad hade de tänkt sig??
Är det inte lite slöseri med god kompetens att låta Hans Rode gräva ner sig i en fullständigt onödig utredning? Eller är det så här de nya jobben kommer med alliansregeringen? Man sysselsätter människor i onödiga utredningar istället för i arbetsmarknadsåtgärder? Men de riktiga jobben då?
Mest spännande är kommentarerna till utredningen. Enligt dagens DN har infrastrukturministern ännu inte tagit ställning till ytspår eller tunnel - först ska regeringen bereda frågan. Men vad har Rode gjort då, undrar vän av ordning. Det som inte var så viktigt, noggrann beredning, när man skulle sabba a-kassan är nu så viktigt att det måste göras flera gånger?!?
Och det moderata trafiklandstingsrådet som nu handlingskraftigt ska dra igång arbetet med tunneln. Men hallå, det var borgarna som drog i nödbromsen och stoppade arbetet. Det var igångsatt av s-regeringen och de då s-ledda landstinget och stockholms stad. Det är ju inte särskilt handlingskraftigt att släppa nödbromsen...
Och man kan ju inte låta bli att fundera över varför man nu ska gå ut med håven ett varv till. Varför kan inte staten stå för infrastruktur i Stockholm-Mälardalen? Varför ska vi betala det via kommunalskatt och landstingsskatt? Vi vet att fungerande infrastruktur i Stockholm-Mälardalen både har en regional och en nationell effekt på tillväxten. Infrastrukturprojekt ute i landet betalas av statskassan. Varför inte i storstan? Och jag känner viss oro när de talar om att dra in näringslivet genom s k "OPS". Senast det hände i stor skala var när nuvarande kommunministern var kommunikationsminister och skulle få fram finansiering till Arlandabanan. Det är inte OPS, det är oups! Oups! det blev visst väldigt dyrt att åka Arlanda Express. 200 kr enkel resa. Och den som åker Upptåget eller något fjärrtåg och kliver av på Arlanda station får betala våldsamt mycket mer än om han/hon tar samma tåg och åker en station längre. Allt för att näringslivet ska få tillbaka sina satsade pengar. Oups!
Men åter till turerna kring Citybanan. Det verkar så fullständigt onödigt att utreda och dra på detta så det måste ligga något annat bakom. Jag tror att det är så enkelt som att den nuvarande regeringen är Stockholmsfientlig. De vill helt enkelt inte att vardagslivet ska fungera i den här regionen. Och man kan ju alltid promenera från Östermalm till Rosenbad.
Kärlek och Politik, Dramatens lilla scen
Nej, vi var inte särskilt sena. Men vi hamnade nästan sist i kön till garderoben. Och något stämde inte med arbetsorganisationen. Två personer var placerade i garderoben och två rev biljetter. De två i garderoben jobbade nog på så gott de kunde, men de släppte endast långsamt fram teaterbesökare till biljettrivarna. Första ringningen. Andra ringningen. Och man undrade varför det var så omöjligt för biljettrivarna att bestämma sig för att en gick in i garderoben. Men icke.
Nå, föreställningen var grann och lidelsefull. Magnifika sjuttonhundratalskläder, som Lady Millfords (Elin Klingas) enorma röda krinolin i första akten. Den var svalt lila i andra akten. Eller mer Sgt-Pepper-inspirerad hippie, som Claes Månssons hovmarskalk. Fast det var nog inte kläderna som fick oss att bokstavligt hänga vid Elin Klingas läppar. Hela hon var magnifik.
Claes Månsson lider nog ibland av det fenomen som stora komiker ibland drabbas av. Så fort de visar sig fnissar publiken förväntansfullt. När kommer det roliga? Hovmarskalk von Kalb är en löjlig figur. Stundtals rolig. Men också djupt tragisk i sitt fjäsk för den som har makten. Och Månsson förtjänar att tas på allvar. Han är inte bara rolig.
De båda fäderna, spelade av Tomas Pontén och Björn Granath, hade djup i sina karaktärer. Och det unga kärleksparet var inte bara mesiga och förälskade. Ferdinand (Danilo Bejarano) uttryckte starka känslor och Louise (Ellen Mattsson) var outsinligt förtvivlad i sitt omöjliga val.
Hilda Hellwig hade i bearbetning och regi valt att ta fasta på det teatraliska och dramatiska. Det var action och stora gester i alla scener. Inte alls nödvändigt att grubbla över budskapet om man inte ville. Det gick fram ändå. Teater är härligt!
Årets
Julstämning hos familjen Lundström, med gran, adventsbarn och änglaspel
hemgjorda julgrupp på farmors jullöpare. I bakgrunden en Toarpskrona.
Hela listan
Om någon undrar vad som serverades på vårt julbord så kommer här hela listan:
- Senapssill
- Löksill (mormors recept)
- Sillröra (sill, dill, lök, potatis mm)
- Knäckebröd
- Kavring
- Mitt saffranskryddade julbröd
- Gravad lax
- Löjrom
- Skinka
- Pressylta
- Prinskorv
- Köttbullar
- Brysselkål
- Rödkål
- Apelsinsallad
- Cheddarost (tack för fina presenten!)
- Stilton
- Fromage du Larzac
Utöver julmusten serverades också ”Holiday booster” – ett nytt julöl från Sigtuna brygghus. Gott, inte så himla sött som julöl ibland är och med en tydlig beska.
Till Kalle Anka och julklappsutdelningen serverades kaffe, glögg, julgodis, frukt, pepparkakor och saffransskorpor.
Efter den verkliga högtidsstunden – Karl-Bertil Johnssons julafton – var det kvällsmat: risgrynsgröt.
Juldagen firades traditionsenligt hos svärföräldrarna, svärfar fyller år. Kalkon och spettekaka.
Idag har vi tokträngts med folk på mellandagsrean, men vi lyckades köpa sista julklappen och i övrigt få tag i det vi ville, så man ska väl inte klaga.
Imorgon är det arbetsdag igen och jag har massor av jobb liggande som jag ska se till att bli färdig med. Det har sina fördelar att arbeta när det är få på plats.
Julen när vi hann!
Julen 2006 kommer att gå till familjehistorien som den när vi hann. Dagen före julafton hann vi åka hela familjen till G, 95 år, med årets julblomma och till sonens namngivare R med årets foto. Däremellan hann vi smaka på julskinkan och umgås med vänner. Så for vi hem och ungarna gick och lade sig och vi satte igång så sakteliga. Strax efter kl 22 satte Karsten Thurfjell och Gunnar Bohlin igång sändningen från Krakow. Före 23 var vi klara! Satt och lyssnade en stund på deras lista över vilka svenska historiska kulturpersonligheter som borde få en plats i en kyrka. Jag gillar deras intelligenta småpratande. Men man kan ju inte sitta uppe bara för att det ska bli sent, så jag julbastade och kom i säng vid midnatt.
Julafton fortsatte i samma goda tempo. Svärföräldrarna skulle komma ca 12,45 så vi kunde äta kl 13. Kl 12.40 var allt färdigt och jag satte mig i en fåtölj för att bara julmysa. Otroligt, det har inte hänt förut. Risgrynsgröten kokade inte över eller brände fast i grytan. Ingen sillsallad glömdes i kylen – kort sagt, den perfekta julkortsjulen finns.
Lägesrapport
Dottern har duschat och krupit ner i sängen med en försvarlig hög serietidningar. Gud nåde det barn som stiger upp före 7 imorgon! Sonen ligger i badet för det årliga julbadet. Jag väntar på att kunna sätta igång det verkliga pyntandet - Gunnar Bohlin och Karsten Thurfjell ska börja "tomta" sig i radions P1. Det verkar bli en tidig kväll i år, undrar om jag hinner höra både Claes Hylinger och Ingrid Lutherkort?
Frågan är nu om man ska gå ifrån jultraditionerna och ta julbastun före pyntandet?
Julstressen
Räddad i sista sekunden!
Sju minuter i stängningsdags sladdar jag in på parkeringen, ställer p-skivan, rycker åt mig handväskan och låser bilen. Efter ett djupt andetag kastar jag mig dödsföraktande över gatan och in genom dörren.
- Har ni Dickens ”En spökhistoria vid jul”, flåsar jag med något vilt och desperat i blicken.
Jo då. Den milda bibliotekarien tar fram ett slitet och lite gulnat exemplar ur hyllan. Jag lyckas förklara att imorgon ska jag göra årets insats på barnens skola – läsa högt under jultemadagen. Och när jag sagt det kommer jag på att det nog är bra att ha åtminstone en berättelse till. Jultemadagen går till så att alla eleverna delas in i grupper med elever 6-12 år. Sedan går eleverna runt på olika stationer: pepparkaksbak, danslekar, julpyssel och liknande. En av stationerna är just ”julsaga” och jag, som inte gör så mycket annat i barnens skola, har sedan flera år erbjudit mina tjänster som högläsare. Jag är allergisk mot silkespapper, piprensare och flirtkulor och min djupa tacksamhet över att andra ser till att mina barn får pyssla ser inga gränser.
Men åter till biblioteket. När man är inne på sådär fjärde gruppen kan det kännas lite tråkigt för uppläsaren att läsa samma text igen. Därför behövs lite variation. Så jag undrar om inte den vänliga bibliotekarien kan rekommendera någon mer bok. Jo då. Det har hon också. Först en stor bok om jultraditioner, visor, sagor och annat – där finns Tove Janssons finurliga berättelse om ”Granen”, när mumintrollen vaknar mitt i vintern och alla är så uppjagade i väntan på Julen och det faktum att man ska klä granen för att Julen ska bli glad. Sedan en nyare bok Rover räddar julen” av Roddy Doyle. En berättelse som inleds så här måste vara oemotståndlig för 11-åringarna:
”Det var julafton i Dublin och så hett att stenarna sprack i solen. Ödlorna bar badtofflor, och kaktusarna som kantar gatorna flämtade.- Vatten! flämtade en kaktus.- Lättvatten! flämtade hans flickvän bredvid honom.”Och om nu vän av ordning blir orolig för att barnen lär sig geografiska vansinnigheter så kan jag lugna läsarna med att berättelsen börjar om, till dess att de geografiska detaljerna stämmer överens. Men kul är det!
Jaha, tänker läsaren, vad är nu lärdomen av denna fåniga berättelse?
Åter har biblioteket och bibliotekarierna visat vilka som är de verkliga hjältarna i våra liv. Åter är jag räddad i sista sekunden. Vad gjorde jag utan ett bra bibliotek? Nu är det bara att packa kandelabern, tändstickorna och en rejäl vattenflaska så är jag redo för morgondagen!