Anna-Karins ofullbordade

Under en tid har diskussionen om behovet av lägenheter för äldre diskuterats. Det behövs förstås särskilt boende – vårdboende för de gamla som inte klarar sig själva. Men det behövs också ett bekvämt boende, nära till affärer, vårdcentral, bibliotek och apotek för de som bara är lite äldre, men som känner att det kostar på att gå två-tre trappor upp eller att sköta om en trädgård och skotta snö på uppfarten. För den gruppen är hyresrätten den optimala upplåtelseformen. Man behöver inte investera med tanke på en framtida bostadskarriär. Hyresvärden förvaltar huset och gården. Om en kran läcker eller det blivit isigt på trappan är det bara att ringa värden. Man kan också tänka sig att värden kan sälja enklare tjänster, t ex hjälp att bära ner julsakerna från vinden.

 Den gruppen blir allt större och bekväma, centralt belägna seniorlägenheter växer inte precis på träd. Och nya hyresrätter? Nja, med den nya regeringens politik blir hyresrätten något exklusivt, för den med mycket tjock plånbok.  Då gäller det att våga tänka nytt.

Idag skiner solen. Jag har varit ute och tagit några nappatag med trädgården inför vintern. Härligt. Och i den stora rabatten på framsidan blommar ”the Fairy” fortfarande! Små rosa rosor strax ovanför marken. Och i rabatten vid uteplatsen har en förvirrad viol slagit ut. Annars är det mest pampiga fröställningar, nypon och rönnbär som muntrar upp i det gråbruna.

Annars har en stor del av helgen gått åt till att tjata på sonen. Vi städar varje lördag förmiddag. Det går till så att barnen städar sina rum och maken och jag resten. Dottern är ofta klar långt före alla andra och lägger sig på sin bäddsoffa med en bra bok. Sonen spelar Deep Purple eller Led Zeppelin på hög volym, men när man tittar in i hans rum händer inte så värst mycket. Vi låter honom hålla på i sin takt, men det händer fortfarande rätt lite. Framåt eftermiddagen infaller den första drabbningen. Det kan låta ungefär så här:

Elak-och-tjatig-mamma-eller-pappa: Är du klar snart?

Trulig-Lille-Bror: mumlar något ohörbart och prasslar med legobitar

EOTMEP öppnar dörren: Men M, vad har du gjort hela dagen? Alla andra är färdiga och vi tänkte åka och handla. Sätt lite fart nu

TLB irritierat: Ja, jag gör!

EOTMEP också irriterat: Det gör du ju inte alls. Se till att bli färdig nu. Varför ligger alla smutsiga kläder på golvet? Börja med att ta upp dem.

TLB förhandlande: Räcker det om jag gör det?

EOTMEP, som förhandlat förr förklarar: Glöm det - du måste städa ditt rum den här veckan också, det finns ingen anledning till att du skulle vara den enda i familjen som slipper!

TLB dramatiskt: Förlåt, förlåt, förlåt – jag är en dålig människa

EOTMEP irriterat: Lägg av! Gör det du ska när vi är borta – hej då.

Någon dryg timme senare återvänder vi och knackar på hos sonen, där det nu är knäpp tyst. I sonens rum ligger sonen på den fortfarande obäddade sängen och läser. I vardagsrummet spår efter pappersplanstillverkning och tv-tittande.

Nu exploderar den andra drabbningen:

EOTMEP ilsket: Men M, varför är du inte klar?! Vi har varit borta i över en timme och du har inte en timmes effektivt arbete att göra? Nu får du skärpa dig!

TLB melodramatiskt, dunkar huvudet i väggen, samtidigt som han gråtfärdigt ropar: Förlåt, förlåt, förlåt. Jag ska aldrig mer göra så! Jag är värdelös!

EOTMEP ännu ilsknare: Nu får du lägga av med dumheterna. Du är inte värdelös, men du måste städa som alla andra. Kom igen nu.

Stänger dörren och går ut.

Så där fortlöper eftermiddagen med allt hårdare drabbningar. Framåt kvällen äter vi middag, sonen är inte klar och vi förklarar att han måste fortsätta på söndagen. Inga roliga aktiviteter förrän han har städat. Hotelserna och knepen från oss föräldrar blir allt värre. Nu är klockan över två på söndagen och jag tror han är på gång. Men det tar tid… och energi. Det är mycket roligare att göra andra saker med honom än att städa. Och han är inte den enda i familjen som tycker det är tråkigt att städa... Tur för oss att novembersolen skiner och att jag blir på så gott humör av att gå ut i trädgården.

Tio dagar i skolans värld och de elaka bacillerna klipper till. Snorig, frusen, ont i huvudet, ont i örat och en rejält uppsvullen överläpp – kort sagt jag känner mig eländig. Ligger omväxlande i sängen och i soffan och tycker synd om mig.

Det hindrar mig dock inte från att skriva ner en tanke jag gått med rätt länge. I Sigtuna kommun har ungefär 1/3 sina rötter i andra delar av världen. Finnarna är den största gruppen i befolkningen som helhet, men i befolkningen under 20 år är Libanon största utsprungsland. Här finns över tio olika aktiva församlingar, protestanter, katoliker, frikyrkliga, muslimer, buddhister. Här finns massor av aktiva etniska kulturföreningar. Det borde vi dra nytta av. För mig handlar integration om ett ömsesidigt utbyte. Det handlar om att våga göra våra olikheter synliga. Lyssnade i förra veckan på ett inslag i Studio Ett som handlade om en motion lagd av en miljöpartist om att låta Ali och Mohammed få namnsdagar. Diskussionen med honom och med Sture Allén blev rätt förvirrad. Sture Allén konstaterar att 80% av namnen i almanackan har utländsk bakgrund och miljöpartisten pratar om diskriminiering. De möttes inte. Tyvärr. Jag ser en del svårigheter med vilja namn som ska få plats, men tycker att det finns en poäng med motionen. Vi skulle göra alla Ali, Mohammed, Zeynab och Sevgi synliga. De skulle vara en del i vårt samhälle, precis som Anselm, Kevin, Johanna och Martha. Det som var riktigt intressant är att det tydligen bara är i Sverige och Norge som vi firar namnsdagar. Genom ett turkiskt namn i almanackan skulle vi dels påverka den svenska traditionen genom nya namn, dels påverka den turkiska familjens traditioner, de skulle få anledning att fira namnsdag. 

Det är fortfarande så att det främst är vit medelklass som fattar besluten. Ibland kommer någon på att man ska tänka på att alla inte lever som de, men ofta är besluten anpassade till den verklighet beslutsfattarna lever i. Därför finns det t ex särskilda tider i simhallen för bara vuxna besökare, men inga särskilda tider för kvinnor respektive män. I skolan serveras oftast två rätter och för det mesta är den ena rätten vegetarisk. Då behöver den som äter halal eller i alla fall inte griskött inte svälta. Men hur är man säker på att en små barn på förskolan inte serveras "oren" mat? Barnen kan kanske inte beskriva så mycket själva. Vi har nu anpassat skolåret så att muslimer kan fira Eid-al-Fitr, perser och kurder kan fira Newroz och syrisk-ortodoxa kan fira långfredag utan att behöva vara lediga. Det är de stora grupperna och högtiderna nu, men hur ser det ut i framtiden? Vilken policy bör skolan ha för att få med alla elever på friluftsdagen eller lägerskolan? Hur ska äldreomsorgen hantera kulturella skillnader så att alla gamla får ett bra liv? Hur ska valnämnden jobba för att få fler valförrättare med huvudduk och turban?

Sedan lång tid tillbaka finns ett särskilt kommunalt pensionärsråd för att pensionärerna ska få tycka till om olika frågor som rör dem. Det finns ett handikappråd för att granska att kommunen verkligen är tillgänglig för alla. Ett ungdomsråd är under bildande för att garantera att kommuninvånare utan rösträtt ska kunna göra sin röst hörd. Råden har dessutom den fördelen att de fungerar som en arena för dialog och ömsesidighet, inte enbart som en kravmaskin. Därmed blir beslutsunderlagen bättre. Men trots att vi har ett mångkulturellt samhälle har vi inte något motsvarande mångkulturråd. Det borde vi ha.

Mamma ringde för någon vecka sedan och undrade om inte P och jag ville följa med på teater. Hon hade ett par biljetter. Vi hade inget för oss och tackade genast ja. Utan att riktigt veta vad vi gav oss in på.

Det var Hjalmar Söderbergs ”Gertrud” som spelades. En  hemsk historia om kärlek och om vem som älskar mest. Och om äktenskapet. Samma tema som ”Den allvarsamma leken” Det är härifrån det berömda citatet ”Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet” kommer.  Kärnan är den klassiska konflikten om hur kärleken ständigt är ”otimad”. Gertrud lämnar sin man för att hon inte längre älskar honom och ber sedan sin nya kärlek Erland Jansson (Erik Johansson) resa med henne. Han å sin sida tycker inte det är nödvändigt att resa bort och dessutom har han en förpliktelse mot en annan kvinna. Inte av kärlek, utan därför att hon har hjälpt honom under studietiden och fram till hans musikaliska genombrott. Plikten eller kärleken? Bakom alltsammans lurar en relation från tiden före hennes äktenskap. Gabriel Lidman (Christer Fant) upprepar sin fråga – varför lämnade du mig?

Maria Salah gör en avvisande och stram Gertrud som på ett sätt är svår att älska. Men hon leverear repliker och känslor som går rakt in i maggropen. Hela historien kretsar kring henne och de tre männen som hon har älskat eller älskar och som i varierande grad älskar henne. Mest sympatisk är maken Gustaf Kanning (Gustaf Hammarsten) som nu får nertryckt i halsen det han lovade när de förlovade sig – att de skulle leva tillsammans så länge båda ville det. Rationalitet ställs mot kärlek och mot konvention. I bakgrunden lurar den statsrådspost som Gustaf Kanning erbjuds och tackar ja till. Kan fru Kanning – Gertrud – presenteras som statsrådinna vid hovet?

Livet är verkligen inte lätt. Hjalmar Söderberg väjer inte från de svåra frågorna och förenklar inte heller svaren. Det är märkligt att tänka sig att pjäsen är hundra år gammal. Den är skriven före kvinnornas rösträtt och nästan 20 år innan vi fick en lag om gifta kvinnors medborgarskap. En verklig modernist.

Stockholm Stadsteater är en fantastisk institution. På två dagar har jag kastats från det storslagna, episka till det småskaliga, personliga. Från Stora Scenens musikteater till den Lilla Scenens vassa repliker. Jag hoppas verkligen att den nya politiska ledningen är tillräckligt kulturkonservativ för att inte utsätta Stockholms Stadsteater för några nyliberala experiment, utmaningsrätt eller utförsäljning. Stadsteatern måste få koncentrera sig på den konstnärliga utvecklingen och slippa affärsplaner och vinstkrav. Det finns privatteatrar i Stockholm, så för mångfaldens skull behövs Stadsteatern.

Andra dagen på Smedbyskolan har präglats av ett ivrigt sorterande. Snart har jag rensat skrivbord, hyllor och anslagstavla i mitt nya rum och flyttat sakerna tillplatser där jag vill ha dem. Och jag har slängt - massor.

Det är lite konstigt att komma på plats under höstlovet. Några få fritidsbarn och fritidspedagoger är på plats. I övrigt är det ledningen, vaktmästare och administratör här. Alldeles tyst och lugnt. Inte alls som en skola. Men det kanske är lika bra att det är så - så hinner jag sortera och komma på plats innan det rör sig alldeles.

Nu har jag dessutom fått fungerande fast telefon och tillgång till nätet. Oj, vad man är beroende av tekniken för att sköta det vardagliga arbete!