Osmaklig affärsidé
Det är förstås bara en slump, men Sofiahemmets planer presenteras just som moderaterna inleder sin stämma. De moderater som leds av Fredrik Reinfelt - kommer ni ihåg hur han tittade djupt in i TV-kamerorna i valrörelsen och lovade att inte sälja ut akutsjukhusen? Och sedan medverkade till att ta bort stopplagen och därmed ge landstingen tillstånd att sälja ut akutsjukhusen? Som lovade att värna den offentligt finansierade vården och nu inte tycker det är särskilt oroande att Sofiahemmet öppnar privatfinansierad sjukvård. De moderater, som i landstinget representeras av sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfelt. Hon tycker det är viktigare att sänka skatten med 17 öre än att se till att sjukvårdens anslag åtminstone ökar i takt med lönekostnadsökningar och prisökningar. Samma sjukvårdslandstingråd som förhalade den viktiga närakuten vid Astrid Lindgrens barnsjukhus och i frågasatte om den ens behövdes. Jag hoppas väljarna kommer ihåg det 2010.
Om sjukvårdspolitiken i landet och i Sveriges största landsting sköts så illa och om den offentligt finansierade sjukvården hela tiden får maka åt sig för skattesänkningar och marknadslösningar - då kommer de föräldrar som har råd att skaffa privata lösningar att göra det. Det finns inga föräldrar som inte gör allt de kan för sina barn. Det finns inga föräldrar som inte är livrädda för att deras barn ska bli svårt sjuka eller skadade. Det finns inga föräldrar som inte skulle gå förbi vilka köer som helst när livets mening hotas. Därför är Sofiahemmets affärsidé så infernalisk.
Och när man börjar betala särskilda sjukvårdsförsäkringar för sina barn, slutar söka sig till de privata eller landstingsägda sjukhus som finansieras över skattsedeln vad händer då? Hur många kommer att tycka att det är ok att betala samma sak två gånger? De kommer naturligtvis att kräva att få slippa landstingsskatten, i alla fall den del som bekostar barnsjukvården. Och så är det ett faktum. Det solidariskt finansierade systemet som ska garantera vård till alla på lika villkor krackelerar. Och det är barnen som är murbräckan.
Trängsel
Trångt i huvudet också. Man få många tankar i huvudet när man arbetar med sin kvalitetsredovisning - inte bara de man förväntas få om hur vi kan förbättra skolan, utan av mer praktisk karaktär. Varför har vi fått de mallar och underlag och den beställning vi fått från förvaltning och nämnd? Är det för att det är det mest intressanta att undersöka eller är det för att det redan finns siffror?
Den sifferbilaga vi lämnar in består enbart av resultat på nationella prov, kommunala prov och betyg. Ingenstans ska vi i siffror redovisa elevernas inflytande eller deras växande som människor. Frågor om måluppfylleser handlar nästan uteslutande om kursplanemålen och inte så ofta om de andra.
Huvudet fylls också av tankar på den upprördhet som nu tycks prägla hela Sverige över våld på stan. Bra att man reagerar. Men jag kan inte låta bli att önska att de många människor som igår kväll tog sig tid att delta i manifestationer mot våld också tog sig tid att reagera i vardagen. Att säga åt grannens barn när de gör dumma saker. Att inte titta åt ett annat håll och tro att någon annan ska ingripa. Att inte vänta sig att skolan, fältassistenerna och fritidsgårdarna ska göra det som borde vara föräldrars och grannars viktigaste uppdrag. Ulrika By skriver som vanligt klokt i DN. Något konstigt har hänt, så jag lyckas inte länka till hennes text. När jag kommit på vad som har hänt kommer länken.
Trångt är det i min uppkoppling också. Som den lantis man är har jag ett gammaldags ångmodem via den luftledning, som en gång salig Televerket satt upp. Vi är förmodligen ensamma i Rosersberg om luftledning, men det funkar. Däremot innebär avsaknaden av bredband eller i alla fall hyfsat snabb uppkoppling att jag drar mig för att publicera bilder på bloggen. Det tar helt enkelt för lång tid. Så - ni som vill se resultatet av arbetet i sonens rum, ni får hålla er en liten stun till. Det kommer när jag orkar invänta uppkopplingen:-)
SSB
Just nu har de en orkesterresa till Wismar framför sig. De åker visserligen inte förrän 29 april, men de ska repetera in en repertoar - och framförallt de samla in pengar. Nästa lördag har de en spelning för ett företag, men det lär bli många fler spelningar. Så om någon läsare av bloggen vill engagera en blåsorkester (eller några trumpetare för en fanfar, eller några flöjtister eller ...) så hör av er!
Tänk att man kan göra en insats för musiken, utan att spela själv.
Bär rött för Burma
Det är spännande att ha en tonåring i huset. Vid morgonens frukostbord höll C en utläggning om att det verkade knäppt att sänka skatterna, borde man inte ha lite högre - för skatterna betalar ju välfärden? Maken undrade då förhoppningsfullt om hon inte skulle vilja följa en riksdagsledamot eller så? - Nej tack, jag är inte så intresserad av politik, förklarar C. Inte? undrar två förvirrade föräldrar i kör. - Nej, svarar hon, det verkar så krångligt. Och så svalde hon rågmackan, borstade tänderna och satte på sig en röd jacka -för att visa sin solidaritet med Burmas folk.
Jo, jag bär också rött idag.
Högtflygande dumheter
När jag stod ute och målade under helgen så hörde jag som alltid fåglarna, grannar som spikar, sågar och klipper gräs, järnvägen och E4. Men flyget var ovanligt tyst. Så var det en ganska blåsig helg. Rätt få plan som lyfter och landar rakt över oss. Och det gör skillnad. Jag tillhör inte dem som klagar över flygbuller - i en kommun som marknadsför sig som flygplatskommun så bullrar det. Det betyder inte att jag inte njuter av de stunder det är relativt tyst. Trots allt hörs flygplan som är 300 m rakt ovanför huvudet.
Flyget innebär att det finns gott om jobb i kommunen - det är faktiskt fler som pendlar in än som pendlar ut. Det är bra. Men flyget innebär också stora restriktioner för byggandet. Sigtuna kommun är en stor kommun med sina 352 kvadratkilometer, lika stort som Gazaremsan (där det bor 1,5 miljoner människor). Men 86% av kommunens yta får inte bebyggas på grund av olika riksintressen. I huvudsak är det riksintresset flyget. De 14% som återstår består av vattendrag, naturreservat och befintliga tätorter och lite byggbar mark.
Ändå har Sigtuna kommun under flera år legat i topp vad gäller bostadsbyggande. Det leder förstås till intensiva diskussionerna. I vissa delar av kommunen finns det många högljudda som tycker det byggs för mycket just hos dem. I andra delar, som Rosersberg, tycker invånarna att det byggs för lite. Här behövs fler hyresrätter för våra ungdomar och för våra äldre. Vi behöver hus med fyra våningar eller mer för att få något hus med hiss för den som inte kan springa upp och ner för trappor. Och vi behöver bli flera för att rädda vår service.
När det kommer efterlängtade detaljplaneidéer säger länsstyrelsen och luftfartsstyrelsen nej. Det kanske blir bullrigt där i framtiden. Man måste tänka på att det inte går att bo för nära flygplatsen. Vi är några som bor närmare och trivs, men om det fanns logik skulle jag accepterar resonemanget. Så ser jag i tidningen i helgen att ett nytt avtal för Bromma flygplats har skrivits. 30 år, utan någon möjlighet att bryta det. Sta'n arrenderar ut marken för en spottstyver, även om det är höjt arrende. Men hallå, om man inte kan bo 8-9 kilometer från Arlanda, hur kan då samma länsstyrelse acceptera att Bromma får mer flyg?? För Stockholm är det en tveksam affär - om marken såldes på marknadsmässiga villkor istället för att hyras ut subventionerat skulle staden förmodligen vinna på det.
Jag hoppas i alla fall att konsekvensen av Brommaavtalet blir att länsstyrelsen och luftfartsstyrelsen ändrar sin inställning till bostäder i Rosersberg och tillåter en utveckling av vår tätort! Lite logik skulle inte skada.
Vådlig veckända
Fick ju avbryta renoverandet och jobba i förra veckan. Så i helgen var det dags igen. 15 meter golvlister, dörrfoder och fönsterfoder skulle målas klarröda - istället för den murriga mahognybruna som är genomgående i huset. Ut med listerna på grusgången (vi har inget garage) och på med grundfärg. Sonen höll på att svimma när han såg de grundmålade listerna. Rosa. Bläää. Men han blev lugnad när han såg första strykningen några timmar senare. Och så var det dags för tapeterna. Mäter, skär och på med tapetklister.
Första våden har fördelen av att inte behöva mönsterpassas. Men måste bli lodrät. Ropar på P och ber honom titta om det är rakt. Han börjar i stället fråga om tapeten ska sitta lite in på väggen från hörnet eller om den inte ska sitta i vinkeln. Inser att det är lika bra att använda den gamla hederliga sax- och snöreprincipen. Det lär finnas par som håller ihop sina äktenskap genom att renovera gamla hus. Det gör inte vi. Vi håller ihop vårt genom att renovera var för sig. Med stor respekt för den andres sätt att göra saker, men en fast övertygelse om att inte lägga sig i så mycket. Jo, det var en fullt berättigad fråga, men...
Efter att ha fått upp de tre första våderna inser vi att det är dags att skjutsa sonen till basketträningen och att samtidigt hinna köpa födelsedagspresent till honom. Paus i renoverandet. Nya tag efter shoppandet; först en strykning med röd färg på alla listerna (och en hel del bortpillande av björkfrön, löv, självdöda insekter och annat kul som fastnat i den blöta färgen). Så upp med de sista fyra våderna. Coolt sade C som tittade in genom dörren. Och faktiskt, det är mycket bättre än jag trodde det skulle bli.
På söndagen var det dags att ge sig på listerna en andra gång. Då började min kropp tala om att jag nog inte skulle få någon stjärna i arbetsmiljöverkets noteringar. Inget tapetbord - det går ju bra att ha våderna på golvet när man för på lim. Och lister kan ju målas liggande på marken... Fast på söndagen viskade kroppen att det nog var lite dumt. På måndagen jämrar sig kroppen så fort man rör sig!
Skolstartvecka med kalasavslutning
I måndags hade vi upprop. Äntligen kom eleverna! Vi hade en skolstart som anstår en skola med kulturinrikning ? vi bjöd alla elever och deras föräldrar på en gycklarföreställning när de kom till skolan. Gycklarna gick hem i alla åldrar. Superkul och precis så festligt som det ska vara när skolan äntligen börjar.
Jag förstår och accepterar att med det valresultat som var i Upplands Väsby för ett år sedan kommer kommunledningen att framhålla föräldrarnas rätt att välja skola. Det tycker jag inte är så konstigt egentligen. Men jag har en liten stilla önskan: Inför deadline för valet av skola. Se till att alla val inför nästa läsår är avklarade i mitten av april. Då kan alla skolor, både privata och kommunala planera för att på bästa sätt ta emot de elever som kommer. Man kan skapa en hållbar organisation. Vi vet av erfarenhet att inte alla elever på våra listor dyker upp när skolan väl börjat. Därför har vi haft is i magen och inte anställt så mycket personal som det ser ut på listorna att vi behöver. Om vi inte gör så riskerar vi att behöva säga upp personal och splittra klasser ett par veckor in på terminen. Vi vet heller inte vilka barn som i sista minuten (eller kanske till och med när terminen har börjat) byter skola, så det gäller att gissa rätt. Det här är förstås eländigt för barnen själva som skickas hit och dit, för deras kompisar som inte vet vilka klasskompisar som blir kvar och för lärare och rektorer som inte kan planera verksamheten. Alternativet till att införa deadline för valet av skola skulle vara att helt lämna idén om att pengarna följer eleverna och istället ge varje skola ett givet anslag. Men det tror jag inte passar den styrande majoriteten i kommunen där jag jobbar.
Annars har skolstartsveckan, som alltid, varit både rolig, förvirrad och fylld av hårt arbete. Det är lätt kaosartat innan nya arbetslag, scheman och nya aktiviteter har satt sig. En strid ström av både lärare, elever och föräldrar kommer med frågor om allt mellan himmel och jord. Det är kul, men tröttande.
Mitt i allt var det dags att fira sjuttioåringar. Bilen packades full med ombyteskläder, instrument och presenter och sedan hämtades maken och barnen upp vid stationen och skolan. Så styrde vi kosan mot Uppsala. Maken fick köra, för jag behövde ringa några samtal? Jag skulle bara ringa en förälder och fixa en vikarie (känner någon till en bra musiklärare?). Under tiden bytte barnen om i baksätet, noggrant bältade förstås. Och äntligen kom vi fram. Släktingar och vänner huller om buller, flera som jag träffat i helt andra sammanhang och sällskap. Flera som framförde sina hälsningar musikaliskt. Båda sjuttioåringarna är djupt engagerade i svenskt kulturliv, och det märktes både bland gästerna och på presentbordet. Och på den ena jubilarens blogg...
På buffébordet sådant som för mig smakar barndom: gravad sik, böckling, kycklingleverpaté, gifflar med mandelmassa, marängrabarberpaj och kokoskakor. I köket slavade barnen A, K och M och jag anar att födelsedagsbarnen och deras barn har jobbat ganska länge för att utfordra dessa hungriga horder som kom. Tack för det! På vägen hem, efter att ha träffat kusiner, sysslingar, mostrar och vänner funderar jag en del. Det är märkvärdigt att moster B, som för inte särskilt längesedan, vig som ett kassaskåp och förskräckligt gravid, skuttade på stenarna ut i vattnet vid Öregrund för att rädda ett stackars strandat syskonbarn på en klippa, nu blir sjuttio år. Det låter gammalt, men hon ser inte så värst gammal ut. Inte heller är det riktigt verkligt att E också blivit sjuttio, han som introducerade sådant som nästan var förbjudet, i alla fall farligt, som serietidningar, läsk och Joe Hill. Det måste ju betyda att vi alla blivit äldre. Undrar om vi blivit klokare?
Golf
Fast det är häftigt med alla besökare som kommer med buss, cykel, bil , flyg, tåg och på andra sätt. Folklivet och vimlet. Till och med i lilla Rosersberg. Alfonso har ordnat med tält och servering av mat och öl från Sigtuna brygghus, livemusik och gemyt för alla som kommer till Rosersbergs station. Märstakalaset pågår för fullt och i Sigtuna stad är det After Golf.
Med så många festligheter runt om, alla glada besökare som kommer till kommunen - och de arbetstillfällen som det faktiskt betyder - är det bara att glädjas åt Mastersturneringen.
Oops!
Nog för att man anade att det skulle bli kaos med borgerlig majoritet i Sumpan, men så här? Tur att det finns gott om kloka socialdemokrater i Sundbyberg, t ex Nathalie.
Tillbaka!
På väg hem hörde jag den glada nyheten att Jytte blivit ny SSU-ordförande på radio. Jag vet just inget om hennes motkandidat, men Jytte är urduktig och vet vad hon vill. Jag hoppas att hon, tillsammans med de andra i förbundsledning och ute i klubbar, ser till att bli den progressiva kraft i svensk politik som behövs nu! Det socialdemokratiska partiet har saknat en kritisk vän när SSU har kämpat med sina egna problen. Mångfaldsperspektiv och en ny vision för skolan lovade Jytte på radio. Det bådar gott!
Gräsklippning och sommarkalas
En svettdroppe letar sig ner längs ryggraden. Jag känner starkt för en paus med lite vatten och skugga, efter att ha ägnat den senaste knappa timmen åt gräsklippning. Vi har inte klippt gräset så mycket den här sommaren, och det straffar sig.
Egentligen är det en lång historia som började redan förra hösten. De gamla batterierna började bli trötta och ville inte längre låta sig laddas så bra. Och det var dags att skaffa nya. Men vi väntade till den nya säsongen - det är ju onödigt att låta batterier bara ligga och åldras. Så den 30 april gav vi oss av till Märsta Järn & Färg och beställde de nya batterierna. Och började vänta. Och vänta fick vi göra. De skulle visserligen ringa när de nya batterierna kom, men när de aldrig ringde åkte vi dit igen lagom till Kristi Himmelsfärdshelgen. Då fick vi ett batteri, inte ett batteripaket. Och så där har det hållit på. Så småningom fick vi två batterier och kunde ersätta de gamla. Då funkade gräsklipparen! Ända tills de nya batterierna behövde laddas. Inte ett skvatt hände. Vi testade med att byta uttag, att använda uttag som vi hade kollat med andra elapparater - ingen laddning. Vi åkte till Järn&Färgs verkstad i Vassunda med batteripaketet för att de skulle se över och eventuellt reparera. Det visar sig att den lilla lampan som snällt tänds när man ansluter batteriladdaren inte alls indikerar att laddning pågår, bara att strömkretsen är sluten - man skulle kunna stoppa dit en hårnål och få samma effekt! Med allting testat och kollat och med intyganden om att det inte var något fel på batteripaketet. Tillbaka och ladda upp. Nej, inte den här gången heller. Tillbaka till Järn&Färg. Det kanske är laddaren som inte funkar - vi beställer en ny laddare. Men då ska de inte ha några siffror från laddare, bara alla uppgifter på gräsklipparen. Hem och kolla, och tillbaka. Den skulle ha kommit innan vi åkte ut på tågluff, men dagen innan hade det kommit ett nytt batteri. Till. Pust - det var ju en laddare vi skulle ha. Ny beställning. Glatt meddelande till husvakterna: strunta i att klippa gräset. Efter tågluffen tillbaka - jo den hade kommit, såg visserligen inte ut som den gamla, men samma ström in och ut och likadana kontakter. Hem och ladda. Och efter ett dygns laddande: ingen ström i gräsklipparen. Så i lördags var jag på Järn&Färg igen och drog historien om gräsklipparen för ännu en ny sommarvikarie. Och nu är det handjagaren som gäller. Det går väl hyggligt på de mer mossbelupna partierna av gräsmattan, men vi har faktiskt delar med mycket tätt, saftigt (och numera långt) gräs... Där av en svettdroppe (eller två) längs ryggraden.
Gårdagen tillbringades i Öregrund på det årliga sommarkalaset med mostrar och morbröder, kusiner och kusinbarn. Faster K brukar säga att i vår släkt finns det lika många åsikter som i FN:s generalförsamling - och lika stark vilja att argumentera för dem. Våra kalas brukar alltså vara ganska livliga tillställningar. Så var det igår också. Där satt vi i små grupper under äppelträden i mosters härliga trädgård och njöt av sommaren, maten, sällskapet och de många små kusinbarnen som myllrade runt. Trädgården i Öregrund är fantastisk. Det växer överallt. Stormhattar, riddarsporrar, rosor, bondbönor, squash, krikon, äpplen, vinbär? Och massor av klippor, häckar, bersåer och små dungar, så man kan gömma sig och leka i det oändliga. Moster och E ägnar massor av tid till att sköta om sin trädgård och det betalar sig. De har förvandlat de karga klipporna till en djungel!
Sitter just och tjuvlyssnar på dotterns telefonsamtal med bästa kompisen, som tillringat sommaren i Norge och tycker att mycket är dyrt där.
- Vet du, säger dottern, i Zimbabwe har de värsta inflationen, typ 10 000% eller så? och så följer en förklaring om vad som händer med priserna under inflation, och sedan lite resonemang om inflationen i Sverige, som ju inte alls märks... bara om man tänker historiskt och kanske jämför med 60-talet eller så. Det är härligt med sommar och semester!
Pålitlige Assar!
I lördags morse kom vi hem med pendeltåget efter 15 dagars tågluffande i Europa. Därav bloggpausen. Mer om resan i ett senare inlägg. Nöjda, men utmattade, har vi koncentrerat oss på att tvätta och proviantera samt att komma ifatt. Det senare genom att gå och se Harry Potterfilmen som hade premiär när vi åkte och genom att kolla post- och tidningshögarna.
Det var väl förmodligen inte JK Rowlings avsikt, men hon har genom Trolldomsministern och Dolores Umbridge lyckats gissla den nuvarande svenska regeringens skolpolitik på ett otäckt sätt. För den läsare som ev inte har läst boken eller sett filmen så anses den fria skolan Hogwarts och dess rektor vara ett hot mot Trolldomsministern, varför han skickar ut sin handgångna kvinna (en Margareth Thatcher i rosa kofta) för att ställa saker tillrätta. Hon utses till överinkvisitor och Trolldomsministern konstaterar i media att de ska skapa ordning och reda i en skola som under den gamla ledningen blivit slapp och inte håller tillräckligt hög kvalitet. Ständigt nya regler och förbud spikas upp. Straffen blir allt hårdare. Istället för verkliga övningar i försvar mot svartkonster ska de läsa om dem. "Inte behöver ni kunna sådant i klassrummet" och de elever som protesterar och hänvisar till livet utanför skolan blir straffade för sin uppkäftighet. Trots allt behöver de inte kunna något i praktiken för att klara examensproven och det är ju det hela skolan går ut på. Inte utan att man får lust att applådera när tvillingarna Weasley, som bestämt sig för att hoppa av skolan, flyger in med smällare och fyrverkerier och allmän oreda under de stora examensproven.
Tidningsläsandet präglas nu och då av hål i rapporteringen. På sina ställen märks det att man saknar ett led. Men inte på seriesidan. Favoriten Assar är precis så skruvad som den brukar, trots att man missat mer än tio avsnitt. Pålitlige Assar!
Angeläget upprop
Död åt kärnfamiljen - på KD:s vis...
Har äntligen fattat att jag har semester. Trodde faktiskt att det skulle funka att jobba två dagar förra veckan och sedan ha semester. Jo visst. I onsdags hade jag första semesterdagen. I tisdags kväll satt jag visserligen hemma, men ändå vid datorn efter middagen. Tog en paus för "Morden i Midsomer" och återgick till datorn några timmar till. Steg upp strax efter sex på morgonen och fortsatte vid min dator. Vid halv tio åkte jag till jobbet. Vi hade fortfarande anställningar kvar att göra. Kom hem till middagen, fullastad med "jag ska bara"... Torsdag kväll åkte jag till Uppsala för ännu en anställningsintervju och i fredags och måndags ringde jag på referenser. Nu blir det inte mer jobbat den här semestern! Inte undra på att familjen ruttnar på en mellan varven.
Idag har jag sågat ner några decimetertjocka syrenstammar och uteplatsen ser lite kal ut. Ja, jag vet att man ska klippa ner syren direkt efter blomning. Men det har jag försvarat mig med de senaste tio åren, och någon gång får man ge sig. Det blir nog inte så mycket blomning på syrenen nästa år, men kanske får jag fler grönskande och på sikt blommande grenar i ögonhöjd och strax under?
De första jordgubbarna är färdiga, ungefär samtidigt med de första hallonen. Räknar med en smaskig efterrätt med jordgubbar, smultron och hallon någon av de närmaste dagarna.
Almedalsveckan verkar inte lyfta. I alla fall inte i DN:s pappersrapportering. Trots att DN Debatt gjort sitt bästa. På Centerns dag fick Andreas Carlgren bre ut sig, trots att han inte hade särskilt mycket att komma med. När det var Socialdemokraternas dag fick en brittisk professor skriva något som förmodligen var starkt nerkortat eller felöversatt. Jag tror att hela artikeln gick ut på att socialdemokratin var död som idé och att vi lika gärna kunde lägga ner, men det var svårt att följa resonemanget. Kanske tänker professorn bättre än han formulerar sig, kanske är det debattredaktionen som sabbat det hela.
Igår pratade miljöpartiet. Om miljöpolitik. Jaha.
I förrgår var det KD:s tur. Tänk vad spännande det hade varit om Göran Hägglund hållit ett tal på temat alliansens sysselsättningspolitik och kärnfamiljen. Det hade varit så intressant att höra hur det hänger ihop. Jag tycker det är konstigt att ingen journalist tycks ha grävt lite djupare i den borgerliga sysselsättningspolitikens effekter på kärnfamiljen. Med Kristdemokraterna i spetsen, ivrigt påhejade av de gamla moderaterna och centerpartisterna (om det finns några nya kan diskuteras) är det ju de borgerliga partierna som står för en konservativ syn på familjen, där kärnfamiljen ska hållas ihop. Ändå kunde inte ens Gudrun Schyman gjort det bättre. Hela arbetsmarknadspolitiken skriker ?Död åt kärnfamiljen!?, högt och ljudligt.
Så här hänger det ihop: Det borgarna kallar arbetslinjen är i själva verket en hetsjakt på arbetslösa. Med sämre villkor ska de jagas och med hugg och slag tvingas att ta jobb som de egentligen inte kan ta. Det finns inga rationella skäl att tveka. En arbetslös måste vara beredd att både pendla och flytta. Och det är väl ok för den som inte har familj.
Men om man har familj? Ska man bli en frånvarande förälder som inte delar ansvaret för barnen? Ska man tvinga sin partner att säga upp sig för att flytta med till en osäker tillvaro? Eller är det helt enkelt så att man ska avstå från att skaffa barn om man tror att man någon gång i livet kan riskera att bli arbetslös? Och till glädje för barnen är det numera så att både pappor och mammor vill ta ansvar för barnen också om olyckan är framme och en skilsmässa blir nödvändig. Så en skilsmässa innebär inte längre att pappan blir fri att flytta vart som helst. Så när alliansen säger att den som är arbetssökande endast anses stå till arbetsmarknadens förfogande om han/hon är beredd att flytta från första dagen, då förutsätter de också kärnfamiljens omedelbara död.
Att borgarpolitiken är direkt barnfientlig behöver man inte säga.
Fast visst finns det en lösning: Kvinnan tillbaka till spisen. De kan ju bli egna företagare och med f-skattsedel få kommunala bidrag för att vara hemma med barnen. Då spelar det ingen roll att maken måste flytta dit jobben flyttar. Och moderna kvinnor kanske hellre är företagare än hemmafruar? Centern kan ju bli glada också, det kan ju öka det kvinnliga företagandet. Men finansministern skulle få problem. Den ekonomiska politik som innebär att arbetslösa och sjuka ska jagas med blåslampa har ju motiverats med att arbetskraftsutbudet måste öka, d v s att fler människor måste arbeta mer. Hur går det ihop?
Nej, det är inte konstruktivt att grubbla över borgarpolitiken. Tyvärr regerar de.Det är betydligt mer konstruktivt att fundera över socialdemokratisk skolpolitik. Och ska man tro Marie Granlund i ekot idag så är rådslagsmaterialet inte i första hand något som är ett färdigt program att ändra kommatecken eller ord i. Utan något arbetsgruppen vill ha åsikter om. Nu ska jag ladda ner rådslagsmaterialet från socialdemokraternas hemsida. Och sedan kopplar jag ner mig, läser och begrundar. Det dröjer nog några dagar innan jag kopplar upp mig igen. Trots allt kräver tankeverksamhet ibland tid. Och det är semester!
Barnfientligt, ministern
Ett tjugotal kinesiska barn har försvunnit den senaste tiden från barnboendet i Sigtuna. Vad som hänt dem är oklart. Förmodligen har de inte gått vilse i blåbärsskogen - antagligen är det frågan om någon sorts människohandel.
Det är inte första gången det händer. För något år sedan var det indiska barn som försvann kort efter att de ensamma anlänt till Sverige och ännu lite tillbaka försvann ett hundratal kinesiska barn.
Vad gör man? Hur ska vi skydda barnen från detta? Mycket görs, många vuxna håller koll på dem och man försöker med olika sorters boenden och placeringar. Men det hjälper inte. Och i vårt land låser man inte in människor hur som helst - särskilt inte barn.
Migrationsministern håller en märklig linje: Regeringen gör allt rätt, det är Sigtuna kommuns fel att barnen försvinner. Det är bara att använda LVU.
Men det finns inget lagligt stöd för att låsa in grupper. LVU (lagen om vård av unga i vissa fall) förutsätter att varje enskild ung människas situation utreds noggrant. LVU är skriven för att skydda barn som far illa i familjen eller som har ett eget destruktivt beteende ( t ex använder droger), inte för att hindra trafficking.
Alla beslut enligt LVU måste fattas individuellt - det duger inte med att säga att det är ett barn som kommer från ett visst land och att vi tror att barnet kommer att försvinna. Om lagen ska följas så måste en utredning göras först. Länsrätten måste godkänna beslutet inom en viss tid. Till råga på allt är det oftast svårt att identifiera barnen, vilket ytterligare försvårar utredningen. Och under tiden som kommunen följer lagen försvinner barnen. Alternativet är att bryta mot lagen och fatta beslut utan utredning. Och då lär länsrätten upphöva beslutet.
Det duger inte att den ansvarige ministern skyller på kommunen och föreslår andra rutiner för utredningar enligt LVU, så som migrationsministern gör i dagens Metro. Det är ett hånfullt slag i ansiktet på alla de socialsekreterare, överförmyndare och anställda inom barnboendet som varje dag sliter för barnens skull. Om migrationsministern brydde sig det minsta om barnen skulle han med raketfart ta fram en proposition om en särskild lagstiftning, som faktiskt riktar sig mot trafficking med barn. Nu nöjer han sig med att skylla i från sig och att uppmana kommuner till lagbrott.
Poltik före och efter ett val
Diskussionen om utnämningspolitiken blir allt underligare. Det är inte särskilt konstigt att en regering vill ha kontroll över myndigheterna och därför vill anställa myndighetschefer som de litar på, oavsett om de har partibok eller inte och oberoende av var den eventuella partiboken hör hemma.
Trots allt har vi i Sverige ett lite ovanligt sätt att styra landet. Relativt få ministrar, som dessutom inte ska lägga sig i hur myndigheterna gör för att uppfylla sitt uppdrag. Så fort en minister stoppar dit fingrarna blir han eller hon, med rätta, anklagad för ministerstyre och prickad av Riksdagens konstitutionsutskott. Så mycket viktigare för den svenska ministern att ha en generaldirektör eller ambassadör som man har högt förtroende för. Samtidigt är det naturligtvis irriterande för oppositionen att tjänstemännen, generaldirektörer eller andra, gör sitt bästa för att omvandla politiken till praktisk och väl fungerande verklighet.
Det är inte så konstigt om oppositionen ständigt granskar vilka chefer som tillsätts. Och det är bra, för det bidrar förstås till både öppenhet och hög kompetens. Jag tror det finns massor av exempel på regeringar av både nationell och mer lokal karaktär som anstränger sig lite extra för att hitta guldkornen med partibok/förtroende hos oppositionen just för att slippa kritik som riktar in sig på att man stöder sina egna. Men, så resonerade inte den högerallians som nu regerar landet.
I alla fall inte före valet. Då var det falsettoner om korruption och hemlighetsmakerier. En särskild arbetsgrupp tog fram en hel manual för hur generaldirektörer och andra höga tjänstemän skulle tillsättas. Den som röstade fram en borgerlig regering kunde lita på att det skulle bli andra bullar och ett öppet rekryteringsförfarande.
Och sedan började utnämningarna. Per Unckel. Jonas Hafström. Carl Cederskiöld. Alla tre säkert utomordentligt väl lämpade för sina uppdrag och sina uppdragsgivare, men knappast tillsatta genom annonsering, utfrågning i riksdagsutskott och andra öppna rekryteringsvägar. När Carl Bildts tidigare medarbetare Jonas Hafström fick jobbet som ambassadör i Washington var argumentet mot det öppna rekryteringsförfarandet att det ju inte fanns så många kvalificerade i landet att man kunde få fram några fler eller bättre genom annonsering. Nej, kanske inte.
Och när ambassadör Lars Danielsson (tidigare statssekreterare) inte fick någon placering sade utrikesministern att man inte kan ha ambassadörer som ljuger i KU. Nähä, men utrikesministrar behöver visst inte vara så noga med sanningen.
Nå, den 9 juni var Mats Odell i Ekots lördagsintervju och redan då förstod vi vartåt det barkar med den ?nya öppna utnämningspolitiken?. Den är lika ny som de ?nya moderaterna?. Bara ord. Odell konstaterade att det nog var svårare än de tänkt sig. Jaså? Och att det väl kanske inte var så lockande att kallas till öppna utskottsförhör innan man kunde få generaldirektörsjobb. Nej. Men det var inget nytt. Det var ju precis vad företrädarna för den socialdemokratiska regeringen sade före valet.
Och igår framträdde de fyras gäng på DN-debatt och lovade att öka hemlighetsmakeriet vid tillsättningar. Genom att förändra sekretesslagstiftningen ska det inte längre vara offentligt vilka som söker de offentligt annonserade tjänsterna. Och på radio hör vi statsminister Reinfeldt förklara att det nog inte är så kul för den som sökt en tjänst och som redan har ett jobb att komma in på kafferasten om det är offentligt att han eller hon har sökt jobbet. Man riktigt hör hur statsministern lägger huvudet på sned och tittar bedjande med sina bruna hundögon på reportern. Och i studio ett får vi höra näringsminister Olofsson desavouera två nytillsatta generaldirektörer genom att konstatera att regeringen inte hade några goda erfarenheter av att annonsera ut tjänster. Man får inte så många kvalificerade sökande om det är offentligt att de sökt jobbet. Nej. Men det var inget nytt. Det var ju precis vad företrädarna för den socialdemokratiska regeringen sade före valet.
Jag tycker inte att en speciell partibok ska vara meriterande i sig (bortsett från rent politiska tjänster som ombudsman eller partisekreterare), men det blir också fel om en partibok förhindrar kompetenta människor att arbeta inom offentlig sektor. Yrkesförbud är inte rätt väg att gå. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att alla människor har åsikter, även om de inte deklarerar dem öppet. Och det är nu mina konspirationsteoretiska talanger gör sig gällande. Finns det ett samband mellan den nya sekretessbelagda utnämningspolitiken och moderaternas envisa ovilja att öppet redovisa vilka privatpersoner som ger stora bidrag till partiet genom exklusiva sammanslutningar som ?Tornet?. Är det de hemliga bidragsgivarna som senare ska lämna in sekretessbelagda ansökningshandlingar och utses som ?oberoende? experter och hämtade från näringslivet? Jag bara undrar. Ibland är det lättare när man vet var folk står.
Fast allra mest besviken är jag över att regeringen inte står fast vid och genomför det de sade att de skulle göra före valet. Alla vi andra, som står för en sak före valet och sedan håller fast vid den oavsett om vi vinner eller förlorar får ta smällen.
Jo, jag lever. Tror jag.
Huset förfaller och dammar igen, trädgården växer igen och de sommarlovslediga barnen förvildas. Själv jobbar jag fortfarande i 180, men börjar ana ljuset i tunneln. Imorgon har jag ett möte med föräldrar till en elev och fem anställningsintervjuer (bortsett från att jag måste annonsera efter en halvtids musiklärare och en textilslöjdslärare på heltid och sköta en hel del eftersatt pappersarbete). På vår bibliotekarietjänst har vi 73 sökande! Jättekul, men en hel del att göra för att kunna rekrytera rätt?
Idag har jag storhandlat. Inte åt mig själv, men åt skolan. Med musikskolans stråklärare som kartläsare och expert i sällskap for vi till Stockholm för att förse skolan med fioler inför hösten. Sju ½-fioler, åtta ¾-fioler och en 4/4- fiol. Färdiga att hämta hem i början av nästa vecka. Det är ganska mycket pengar, men också väl använda skattepengar. Det finns få läromedel som så tydligt hjälper eleverna fram mot målen, både i musik och mot de mål som läroplanen föreskriver om förmåga till samarbete, lyhördhet, samspel och förmågan till uthållighet som ju faktiskt är grunden till alla goda kunskaper.
Nu är vi verkligen på väg! Samtidigt som jag har köpt fioler så har 2-3:ans arbetslag bestämt vem av dem som ska få chansen att vara kompanjon med musikskolans stråklärare och därmed få chansen att själv lära sig grunderna i fiolspel.
Nu kommer dottern och meddelar att i valet mellan Simpsons och Shakespeare-boxen har hon bestämt sig för att se ?Trettondagsafton?. Bäst jag hänger med.
Jag vet. Jag ska.
Nya stolligheter från SL
I förslaget till beslut står som första punkt det fullständigt huvudlösa: alla måste ha giltig biljett - oavsett om någon suttit i spärren eller inte. Man tar sig för pannan. Konsekvenserna av ett sådant resonemang blir stolliga.
Jag reser oftast till och från Rosersbergs station. Det är inte en av de mest trafikerade, varför det är en av de stationer som ibland får vara utan spärrvakt om det kärvar med vikarier och annat. Det har hittills inneburit att vi som behöver köpa biljett eller få remsan stämplad får resa gratis. Det är möjligt att SL förlorar några kronor på det, men det är inte särskilt svårt att kontrollera om den som ertappas utan stämplad biljett har smitit in eller passerat en obemannad spärr.
Med det nya förslaget blir det bara resenärer med kort som får åka pendeltåg när spärren är obemannad. För en förköpsremsa utan stämpel är ingen giltig biljett! Det betyder i sin tur att man - om man är ärlig och vill följa reglerna (och slippa den höjda kontrollavgiften på 1200 kr) får avstå från att ta tåget, alternativt cykla en mil till Väsby eller Märsta och ta tåget från en bemannad station. Hur troligt är det? Och varför ska jag som reser med remsa ta smällen om SL inte får fram spärrvakter. Och om nu spärrvakten måste gå på toa, ska jag då vänta på nästa tåg? Det kan ju verka futtigt att man inte vill vänta på nästa tåg när de nu går varje kvart, men det är inte ovanligt att man kombinerar tåget med någon anslutande buss och de kanske inte går varje kvart...
Och så kan man inte låta bli att fundera över om obemannad spärr kanske gör att resegarantin kan användas. Alltså, det finns ingen i spärren som kan stämpla min remsa. Det gör att jag missar anslutningsbussen och därmed blir jag mer än 20 minuter sen till min destination. Då borde jag kunna ta taxi istället för tåg och buss och skicka räkningen till SL. Fiffigt SL!
trampartankar
Hälften av svettigheten när man cyklar till jobbet beror nämligen inte på jobbiga uppförsbackar. Väg 859 mellan Märsta och Upplands Väsby är rejält trafikerad. Och eftersom logistikverksamheten i Rosersberg växer med rekordfart fastän det inte finns någon motorvägsanslutning så ska man inte bara trängas med stressade personbilsförare, mopeder och annat, det blir allt fler stora lastbilar som pustar en i nacken. Och vägen är smal och saknar vägren. Sådant blir man riktigt svettig av.
En fördel med cyklandet är att man får en hel del tid för ostört tänkande. Till exempel på varför statsministern åker runt i världen och försöker låtsas att han är engagerad i klimatfrågorna, samtidigt som hans partikompisar i Stockholms län gör allt de kan för att det ska vara så attraktivt som möjligt att välja bilen före tåget och cykeln.
En annan sak man funderar över är varför regeringens utredare tycker det är en smart idé att lägga ner Räddningsskolan i Rosersberg och behålla dem i Revinge, Skövde och Kramfors. Räddningsskolan i Rosersberg är populär för blivande brandmän. Det är stort söktryck. Och ungefär 3 miljoner svenskar i Mälardalen är beroende av dem för sin räddningstjänst. Jag är inte så säker på att den som måste flytta till Skövde för att gå Räddningsskolan sedan flyttar till Mälardalen för att jobba. Vi vet att det idag är svårt att finna brandingenjörer norr om Hässleholm (de utbildas i Lund)... Dessutom finns det ingen Räddningsskola som ligger 1 mil från en internationell storflygplats. Och i Rosersberg har man just byggt upp det som behövs för att utbilda skorstensfejarmästare. Men utredaren tänker sig att det ska bli en "privat" lösning. Jag tror att det blir som med Citybanan. Om man talar om för kommunerna i Mälardalen att det inte blir något om de inte finansierar det själva så förväntas de snällt fram plånboken. Stockholmsfientligt kallas sådant!
Man hinner också fundera över en massa annat. T ex över den okunnighet som folkpartisten Mauricio Rojas visade härom morgonen i DN när han hade ett fullkomligt raseriutbrott över den kryptokommunistiska propagandan i skolans SO-böcker. Tråkigt nog har Rojas missat något viktigt i verkligheten. SO-böckerna uppfattas som så urbota tråkiga av eleverna att de sällan läser dem. Och böcker som skrivs för att inte reta någon och som dessutom håll så korta som möjligt blir tråkiga. Om eleverna läser dem så är det bara för att komma ihåg några viktiga detaljer till provet - för att raskt glömma allt sammans. Bra SO-lärare låter verkligheten spela huvudrollen i SO-undervisningen. De använder dagstidningar, UR-program, verkliga människor, museer, Internet, skönlitteratur, faktaböcker och allt annat som berättar om samhället och historien omkring oss. SO-böckerna finns där främst för att förbipasserande folkpartister inte ska anklaga dem för flumpedagogik.
Men framför allt. Solen sken och det blåste bara lite motvind. Och nu börjar "sittbenen" vänja sig vid cykelsäsongen.