Vårdnadsbidraget suger
Häromdagen meddelade DN att vårdnadsbidraget är en flopp bland Stockholmsföräldrar. Inte så överraskande. Fast lite väl tidigt att ropa hej...
Illustrerande är dock de föräldrar som intervjuas, där flera säger att "Det är nog bra - för andra. Mitt barn ska gå i förskola." Jag tror att om man frågar småbarnsföräldrar så är de över lag positiva till att andra är hemma med vårdnadsbidrag. Varför döma hur andra vill leva sina liv? Så länge det inte inkräktar på de egna valen?
Problemet är att det kommer att inkräkta på de egna valen. Ju fler som tar ut vårdnadsbidraget, desto farligare lever förskolan. Hur det hänger ihop? Vårdnadsbidraget ska finansieras på något sätt. Några enstaka bidrag kan säkert skrapas fram utan stora nedskärningar, men skulle det bli vanligt så måste man ta pengarna någonstans ifrån. Och man kommer inte att skära i äldreomsorgen eller skolan för att småbarnsföräldrar ska få vara hemma.
Det blir förskolan som får betala. Och även om det inte blir färre barn i förskolan, utan bara de som idag är hemma med sina barn använder vårdnadsbidraget blir det rätt mycket pengar. Och om förskolan drabbas av försämringar lär det bli fler som lämnar förskolan. Och om fler lämnar förskolan så blir det ju inte mindre barngrupper och högre personaltäthet - det blir färre, men lika stora, barngrupper.
Ju fler som lämnar förskolan, desto färre tycker att det är rätt att vi gemensamt betalar för förskolan via skattsedeln. Kraven på att höja avgifterna kommer som ett brev på posten. Och så kan man genom höga avgifter åter göra förskolan till ett reservat för medelklassens barn. Alla partier i alliansen är inte så roade av fler hemmamammor, men det finns partier i alliansen som gillar medelklassreservat.
En intressant detalj i sammanhanget är att reglerna för vårdnadsbidraget skiljer så tydligt på folk och folk. Om du tar ut heltidslön, men inte använder kommunalt finansierad barnomsorg, då kan du få vårdnadsbidrag. Men om du uppbär a-kassa och därmed inte får ha barnen på förskolan mer än 15 timmar/vecka, då får du inte vårdnadsbidrag. Skumt. Varför är det mer orättvist att heltidsarbetande som inte använder kommunalt finansierad barnomsorg inte har fått ta del av samhällets satsningar på barnomsorgen än att arbetssökande inte kan göra det? Och varför ska man ha vårdnadsbidrag om man jobbar? Jag trodde att syftet var att föräldrar skulle ha mer tid med sina barn.
Det är för varmt
för att orka blogga, men det är härligt! Sitter på nya uteplatsen och bara njuter.
Laga
Idag har det varit stora lagardagen. Vi började tidigt imorse med dottern på närakuten på Löwenströmska. Därifrån skickades vi vidare till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för att gipsa. Jo, det var en spricka i handleden. Gipset ska sitta kvar i tre veckor och vi fnissade lite vid tanken på hur det skulle gå att åka på stråkläger med gipsad arm. Tur att det är stråkarmen..
Därifrån vidare för att skaffa en ny hjulbult (det upptäcktes häromdagen att en av bultarna saknades) men tro inte att bultar finns i lager. De ska beställas och kan hämtas på onsdag, om man inte måste beställa från Tyskland. Så vidare till Expert för att lämna in dotterna mobiltelefon, vars skärm slutat fungera. Pust. Jo, visst kunde vi få ett kostnadsförslag för 500 kr, men det kostade förmodligen lika mycket att laga telefonen som att köpa ny. Nya beslut att fatta. Hon gillade ju sin telefon!
Väl hemma efter 7,5 timmes flängade var det bara att sätta sig óch ringa runt till traktesn rörmokare. Ha, i juli? Vad tänker hon på? De har väl semester de också? Till slut fick jag tag i en som kanske kunde hjälpa oss i slutet av veckan. Kunde jag ringa på onsdag, så fick vi se?
Nu lagar jag mat och kommer på att jag nog borde åkt till guldsmeden. Igår fastndade jag med fina frökenringen i ett gångjärn och ringen blev böjd så jag fick klippas ur den. Håhå jaja. Snart slutar jag laga.
Därifrån vidare för att skaffa en ny hjulbult (det upptäcktes häromdagen att en av bultarna saknades) men tro inte att bultar finns i lager. De ska beställas och kan hämtas på onsdag, om man inte måste beställa från Tyskland. Så vidare till Expert för att lämna in dotterna mobiltelefon, vars skärm slutat fungera. Pust. Jo, visst kunde vi få ett kostnadsförslag för 500 kr, men det kostade förmodligen lika mycket att laga telefonen som att köpa ny. Nya beslut att fatta. Hon gillade ju sin telefon!
Väl hemma efter 7,5 timmes flängade var det bara att sätta sig óch ringa runt till traktesn rörmokare. Ha, i juli? Vad tänker hon på? De har väl semester de också? Till slut fick jag tag i en som kanske kunde hjälpa oss i slutet av veckan. Kunde jag ringa på onsdag, så fick vi se?
Nu lagar jag mat och kommer på att jag nog borde åkt till guldsmeden. Igår fastndade jag med fina frökenringen i ett gångjärn och ringen blev böjd så jag fick klippas ur den. Håhå jaja. Snart slutar jag laga.
Pusslet är lagt!
Maken platsar numera som superhjälte - vår 35 kvadratmetrar är nu vackert skifferbelagda. Makens semester är slut och jag har en vecka kvar. Till helgen ska vi bjuda på "tack-för-hjälpen"-middag. Fast allt är inte rikgtigt perfekt - lagom som det var dags att börja vattna på alla fogarna för att sättsanden verkligen ska sätta sig har vår vattenutkastare sagt upp sig. Dött. Kaputt. Det är snustorrt i trädgården och jag släpar runt med hinkar och vattenkannor för att åtminstone hjälpligt rädda några av de plantor som vi misshandlat genom att flytta runt dem.Bara den orörda Clematis Jackmannii ser ut att vara helt oberörd av torkan.
Det får bli rörmokarjakt imorgon.
Men först ett besök på Närakuten på Löwenströmska. Vi var på släktkalas igår i Värmland och det brukar inte gå så värst vilt till. Men dottern, på vift i skogen med sysslingar och stor valp, drogs omkull och slog i armen så hon blev alldeles blek. På hemresan satt hon med en kylklamp på armen ända tills allt hade smält. Trots det är handleden svullen idag och det gör ont när hon rör fingrarna (eller handleden). Efter ett samtal med Löwets närakut bestämde vi oss för att ta en tid imorgon bitti, när de har röntgen där, hellre än att sitta och vänta på Astrid Lindgrens barnsjukhus i värmen. Dottern har suttit/legat i skuggan och läst. Det går att bläddra med vänsterhanden också.
Som tur var föll hon sent på eftermiddagen, lagom som det var dags för oss att fara hem. Innan dess hade vi kusiner, mostrar, fastrar, farbröder och morbröder hunnit sita i skuggan och prata och alla sysslingarna hade hunnit leka, stoja och bada. Moster B såg ut över sysslingskocken och konstaterade att det var ungefär som för 35 år sedan, fast då var det vi kusiner som for omkring.
Tråkigt nog hade sjön drabbats av cyanobakterier och de hade förstås samlats just vid morbrors och mosters brygga. Men sysslingarna lät sig inte hindras. De lånade kanoten och paddlade de femhundra meterna över sjön, till andra sidan där det gick att bada.
Och så paddlade de tillbaks igen, fast på tillbakavägen ville några hoppa i och simma. Och när de kom till bryggan vände de och paddlade bort igen. Då hade några av kusinerna och de yngre sysslingarna åkt över sjön i båt för att kunna bada. Vi andra satt i skuggan och njöt av sommaren, av morbror och mosters fantastiska trädgård.
Kvartsfinal i Svenska Cupen
Igår kom vi hem efter en Tallinn-kryssning. Det var skönt att resa lite grann på semestern. Maken behövde få lämna gropen och jag är grymt trött på att köra runt och köpa sand, dräneringsrännor och annat.
På väg hem blev vi påminda om att Valsta-Syrianska hade hemmamatch på kvällen. Kvartsfinal i Svenska Cupen mot Hammarby. Så vi åkte dit. Publikrekord - 3125 åskådare och, åtminstone de första 44 minuterna rejält spännande fotboll. Valsta Syrianska, som inte gjort någon succesäsong i seriespelet hade skrällt i Svenska Cupen genom att slå både Häcken, Örebro och Helsingborg. Det borde de inte ha gjort. Ett div 1-lag ska inte ha en chans mot de allsvenska lagen. Och igår var det slut på skrällandet. I alla fall när Hammarby gjort sina två första mål - det första under första halvleks sista minut och det andra under andra halvleks andra minut. Sedan var det klippt. Tyvärr. 0-4 blev slutresultatet.
Men Valsta-supportrarna trummade glatt och det var faktiskt mer samba hos Valstaklacken än hos de besökande Bajen-fansen. Och tråkigt nog hade Hammarby ngra trista typer i sin svans. Gänget som skulle klättra över staketet och som måste motas bort av polis och ordningsvakt. Eller de fans som trodde att de kunde provocera Valstasupportrarna till slagsmål och som snabbt blev bortmotade av funktionärerna. Heder åt Valstafansen som inte lät sig provoxeras och åt de schyssta och glada Bajenfans som betalade för sig. Publikrekordet var ett viktigt tillskott i klubbens kassa.
Pride
Den pågående Pridefestivalen väcker liv i debatten om hur toleranta vi är igen. I SL:s styrelse sitter en intolerant kristdemokrat som nödtorftigt döljer sina verkliga motiv till att ogilla att SL regnbågsflaggar bakom formalia. Om han sade som det var - nämligen att han känner sig obekväm med att bögar, flator och transor inte smyger i skuggorna utan kliver fram, tar plats och låter sig erkännas av oss andra - då skulle han förmodligen inte betraktas som riktigt rumsren. Därför säger han att det är beslutat på fel sätt. Underar hur många som tror honom.
När vi var i Tallinn publicerade en kristdemokratisk tankesmedja en debattartikel i DN där debattörerna talade sig varma för att folkhölksoministern borde ta krafttag för att stärka parrelationer och minska separationerna. Med färre separationer kan folkhälsan förbättras meddelar de. Och menar då förstås separationer i tvåkönade äktenskap.
Om regeringen anser att det är bra för samhället att understödja långsiktiga parrelationer så finns det ett sätt att manifestera detta. Se till att snabbt som sjutton lägga en proposition om könsneutrala äktenskap. Den skulle få brett stöd i riksdagen. Men, se det vill inte kristdemokraterna. När det gäller homosexuella så är det tydligen bättre om de lever promiskuöst och i lösliga relationer än att de gifter sig. För mig en helt obegriplig inställning. Och när man lyssnar på deras argumentation blir man ännu mer konfunderad. Det verkar som om äktenskap mellan man och kvinna inte skulle vara lika mycket värt om samkönade par också fick gifta sig. Skumt. Jag har varit gift i 16 år och gillar det. Jag unnar mina homosexuella vänner samma sak. Mitt och makens äktenskap blir inte mindre viktigt eller värdefullt om fler fick chansen.
Så egentligen tror jag inte på debattörerna i DN. De är inte intresserade av långsikgta parrelationer. De är bara reaktionära.
En barndomsskildring
Det har nu gått ett par dagar sedan jag lade ifrån mig Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". Jag har börjat smälta intrycken och alla tankar och känslor den väckte. Är inte säker på att det verkligen är en barndomsskildring - kanske snarare en roman (?) om en pappa och härdarmästare.
Åsa Linderborg har valt romanen som form och det är i sig intressant. Hon kunde kalla den för en självbiografi, men hon väljer romanen. Det är en välskriven bok. Texten släpper inte taget om varken berättaren eller läsaren. Samtidigt som det slet i hjärtat och jag inte ville läsa mer, så var det svårt att låta bli. Men det är ingen bok att läsa om man samtidigt ska hålla ett öga på lekande barn - den kräver fullständig uppmärksamhet. Total koncentration.
Jag är 6 år äldre än Åsa och är alls inte uppvuxen i arbetarnas Västerås. Ändå är det lätt att känna igen sig i många vardagligheter. Det är lätt att bli Åsa under läsningen. Små detaljer gör hennes mycket speciella historia samtidigt allmängiltig. Hennes pappa är inte bara Alkoholist. Inte bara Härdarmäster. Inte bara en arbetare med näven knuten i byxfickan. Han är en sammansatt människa.
Åsa och Leif är mycket ensamma. Ändå finns där ett starkt nätverk runt om dem. Ett nätverk som, å ena sidan gör det möjligt för Leif att fortsätta supandet, å andra sidan tar många av de stötar som kanske skulle ha slagit sönder Åsa. Nu finns det flera stadiga, pålitliga vuxna runt Åsa som hon kan lita på.
Tänker att den borde vara obligatorisk litteratur för alla som ska arbeta med barn och ungdomar. Just för att Åsas relation till sin pappa är så mångfasetterad. Under läsningen pendlar jag mellan ilska över att Åsa tvingas leva i sådan misär och djupaste glädje över att hon är så älskad av sin pappa. Så är det förmodligen för alla de många barn som växer upp med föräldrar som inte fixar tillvaron.
En viktig detalj är hur vuxna runt om inte bara tar de vuxnas perspektiv, utan också de vuxnas parti. Åsas mamma väljer att ge Åsas pappa det finaste hon har när hon lämnar sin make. Det finns, ur vuxenperspektivet, en vacker tanke - men är barn presenter man kan ge bort? Sedan kan det ju vara så att Åsa, trots misären, hade det bättre hos sin pappa. Vid ett tillfälle antyds möjligheten att pappa Leif inte skulle vara lämplig vårdnadshavare. Men tanken att placera Åsa hos någon annan än pappan slås bort med argumentet att han nog skulle gå ner sig än värre om han inte hade flickan. Jag tror det är vanligare än vi anar att barn blir kvar i dysfunktionella familjer för de vuxnas skull. Därmed är inte sagt att barn i svåra situationer alltid ska placeras utanför hemmet. Stöd i hemmet är kanske bättre för många familjer.
Det är en fantastisk bok. Om böckers kvalitet har något med att göra hur många tankar och känslor de väcker också efter att man läst en bok, så är detta en bok av högsta kvalitet. Det är en bok som väcker många tankar om barndomen, sin egen, sina barns och sina medmänniskors.
Åsa Linderborg har valt romanen som form och det är i sig intressant. Hon kunde kalla den för en självbiografi, men hon väljer romanen. Det är en välskriven bok. Texten släpper inte taget om varken berättaren eller läsaren. Samtidigt som det slet i hjärtat och jag inte ville läsa mer, så var det svårt att låta bli. Men det är ingen bok att läsa om man samtidigt ska hålla ett öga på lekande barn - den kräver fullständig uppmärksamhet. Total koncentration.
Jag är 6 år äldre än Åsa och är alls inte uppvuxen i arbetarnas Västerås. Ändå är det lätt att känna igen sig i många vardagligheter. Det är lätt att bli Åsa under läsningen. Små detaljer gör hennes mycket speciella historia samtidigt allmängiltig. Hennes pappa är inte bara Alkoholist. Inte bara Härdarmäster. Inte bara en arbetare med näven knuten i byxfickan. Han är en sammansatt människa.
Åsa och Leif är mycket ensamma. Ändå finns där ett starkt nätverk runt om dem. Ett nätverk som, å ena sidan gör det möjligt för Leif att fortsätta supandet, å andra sidan tar många av de stötar som kanske skulle ha slagit sönder Åsa. Nu finns det flera stadiga, pålitliga vuxna runt Åsa som hon kan lita på.
Tänker att den borde vara obligatorisk litteratur för alla som ska arbeta med barn och ungdomar. Just för att Åsas relation till sin pappa är så mångfasetterad. Under läsningen pendlar jag mellan ilska över att Åsa tvingas leva i sådan misär och djupaste glädje över att hon är så älskad av sin pappa. Så är det förmodligen för alla de många barn som växer upp med föräldrar som inte fixar tillvaron.
En viktig detalj är hur vuxna runt om inte bara tar de vuxnas perspektiv, utan också de vuxnas parti. Åsas mamma väljer att ge Åsas pappa det finaste hon har när hon lämnar sin make. Det finns, ur vuxenperspektivet, en vacker tanke - men är barn presenter man kan ge bort? Sedan kan det ju vara så att Åsa, trots misären, hade det bättre hos sin pappa. Vid ett tillfälle antyds möjligheten att pappa Leif inte skulle vara lämplig vårdnadshavare. Men tanken att placera Åsa hos någon annan än pappan slås bort med argumentet att han nog skulle gå ner sig än värre om han inte hade flickan. Jag tror det är vanligare än vi anar att barn blir kvar i dysfunktionella familjer för de vuxnas skull. Därmed är inte sagt att barn i svåra situationer alltid ska placeras utanför hemmet. Stöd i hemmet är kanske bättre för många familjer.
Det är en fantastisk bok. Om böckers kvalitet har något med att göra hur många tankar och känslor de väcker också efter att man läst en bok, så är detta en bok av högsta kvalitet. Det är en bok som väcker många tankar om barndomen, sin egen, sina barns och sina medmänniskors.
Stockholms jazzfestival
Hela familjen tog en pusselpaus från skiffer och annat för att besöka Stockholms jazzfestival. Efter diverse turer, som kan få den mest hysteriska filmfamilj att framstå som illsutration av harmoni, kom vi iväg - betydligt senare än planerat. Nå, vi tog en promenad från Centralen till Gamla Stan, där maken hade presentkort på en italiensk restaurant, åt middag och promenerade vidare till Skeppshplmen.
Jo, vi hörde slutet av Van Morrisson. Ungefär som förväntat. Tungt bluesgung. Men framför allt såg vi Anders Bergcrantz Quintet i en tät spelning. Också små utflykter lyfter en semester!
När orden döljer sanningen
Visst är det märkligt att varje gång någon högerföreträdare ger sig på arbetsrätten så talar de om att det ska bli lättare att anställa? Vad jag vet finns det inga arbetsrättsliga hinder att anställa folk. Däremot får man inte säga upp människor godtyckligt. Med goda skäl och till schyssta villkor kan man säga upp medarbetare med dagens arbetsrättsliga regler. Nej, det är inte så att högerfolket vill att det ska bli lättare att anställa. Det de menar är att det ska bli lättare att säga upp. Människor som inte vet om arbetsgivaren tänker säga upp dem imorgon blir inte så kaxiga. Fast kuvade medarbetare är inte så kreativa. Så för kreativitetens skull är det nog bäst att bibehålla arbetsrätten.
Mer pussel
Pusslet rör sig i rätt riktning. Igår blev det inte så mycket pusslande. Efter frukost fann jag maken kliande sig i håret och med en bekmrad rynka mellan ögonen - behöver vi möjligen mer sand? Det ser faktiskt ut som om gropen inte är så jämn som vi hoppades - trots 4,8 ton stenmjöl. Häpp. Ringa vänner med dragkrok, hyra släp och iväg till grustaget i Vidbo. 900 kg lassades av. Och sedan var det dags att fräscha till sig och åka till Rinkeby för att fira kusinbarnet som fyller 16 år idag. Hurra och grattis! Därifrån åkte maken och jag vidare till Solna för att hjälpa goda vännen J att packa upp sina flyttkartonger. Vi var inte hemma förrän vid niotiden. Fast musklerna gillade den korta arbetsdagen.
Idag har jag klippt gräset norr och öster om huset, tuktat en forsythia (jo, det är fel tidpunkt men ibland måste man göra saker när man har tid), slagit ett hörn av vår äng med lie, grävt ner en avdelare mellan skiffer och gräs och blivit svettig. Därav en paus med blogg och melon. Även dottern har en paus.
Pusslets tid
Äntligen. Efter att ha kärrat 5 ton stenmjöl har vi nu börjat ägga skifferpusslet. Pilligt är det och man blir hiskeligt trött i ryggen, men oj vad fint det kommer att bli!
Såg fram emot att efter en god middag få sjunka ner i sköna lammskinnsfåtöljen och se på när ännu en invånare (eller två) i Midsomer fick sätta livet till. Men, nej, ikväll är det makens tur. AIK spelar fotboll. Och han kan ju inte rå för att det visas deckare samtidigt. Fast det är lite förtretligt, igår kväll laddade jag för deckare vid 21-tiden (det har ju varit Foyle's war och Montalbani på måndagar). Men glöm det. Man slår på tv:n, intet ont anande, och möts av en massa schlagertrams. Snart nog förstår jag varför det inte är någon deckare. Kronprinsessan fyllde år och hon kunde inte få fira den ifred, det skulle bli "gala" och uppträdanden. OK, låt folk gå på kungligt födelsedagskalas på en idrottsplats på Öland, för all del. Blir de lyckligare så inte mig emot. MEN LÅT BLI MIN DECKARE. Då blir jag gramse när deckaren helt plötsligt får utgå. JAg tycker monarkin i största allmänhet är löjlig och inte blir jag vänligare inställd när någon tar min deckare. Grrr.
Såg fram emot att efter en god middag få sjunka ner i sköna lammskinnsfåtöljen och se på när ännu en invånare (eller två) i Midsomer fick sätta livet till. Men, nej, ikväll är det makens tur. AIK spelar fotboll. Och han kan ju inte rå för att det visas deckare samtidigt. Fast det är lite förtretligt, igår kväll laddade jag för deckare vid 21-tiden (det har ju varit Foyle's war och Montalbani på måndagar). Men glöm det. Man slår på tv:n, intet ont anande, och möts av en massa schlagertrams. Snart nog förstår jag varför det inte är någon deckare. Kronprinsessan fyllde år och hon kunde inte få fira den ifred, det skulle bli "gala" och uppträdanden. OK, låt folk gå på kungligt födelsedagskalas på en idrottsplats på Öland, för all del. Blir de lyckligare så inte mig emot. MEN LÅT BLI MIN DECKARE. Då blir jag gramse när deckaren helt plötsligt får utgå. JAg tycker monarkin i största allmänhet är löjlig och inte blir jag vänligare inställd när någon tar min deckare. Grrr.
Bäva månde barnfamiljerna
Debatten om barnsjukvården blossade upp igår genom Hugo Lagercrantz ilskna debattartikel i DN. Familjer med sjuka barn borde flytta från Stockholms län tyckte Lagercrantz, för här finns det för få platser på barnsjukhus. Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt viftar bort kritiken och oron i Ekot och förklarar att antalet vårdplatser visst inte är något mått på kvaliteten i vården.
Sjukvårdpolitik är inte min starkaste gren, men det låter faktiskt rätt oroande att höra sjukvårdslandstingsrådet. Men, visst ja, barnfamiljer med pengar behöver förstås inte flytta från Stockholm - det kommer ju ett privatfinansierat barnsjukhus för dem. Ett sjukhus där de med privata försäkringar får gå före. Där det inte är behovet utan betalningsförmågan som blir avgörande. Och då kommer debatten i en annan dager. Vem vinner på att barnsjukvården i Stockholms län försämras?
Ännu oroligare blir man av att veta att moderaterna, med ovan nämnda sjukvårdslandstingsråd i spetsen, vill införa Vårdval Stockholm i hela Sverige. Ett vårdval som här i Rosersberg betyder att BVC läggs ner, det är inte tillräckligt lönsamt för något av de fyra privata vårdföretag som bedriver primärvård i vår kommun.
Och om 20 minuter kommer äntligen stenmjöl och skiffer!
Sjukvårdpolitik är inte min starkaste gren, men det låter faktiskt rätt oroande att höra sjukvårdslandstingsrådet. Men, visst ja, barnfamiljer med pengar behöver förstås inte flytta från Stockholm - det kommer ju ett privatfinansierat barnsjukhus för dem. Ett sjukhus där de med privata försäkringar får gå före. Där det inte är behovet utan betalningsförmågan som blir avgörande. Och då kommer debatten i en annan dager. Vem vinner på att barnsjukvården i Stockholms län försämras?
Ännu oroligare blir man av att veta att moderaterna, med ovan nämnda sjukvårdslandstingsråd i spetsen, vill införa Vårdval Stockholm i hela Sverige. Ett vårdval som här i Rosersberg betyder att BVC läggs ner, det är inte tillräckligt lönsamt för något av de fyra privata vårdföretag som bedriver primärvård i vår kommun.
Och om 20 minuter kommer äntligen stenmjöl och skiffer!
Väntar
Sitter under äppelträdet med datorn i knät och en bok bredvid mig. Utrustad för att vänta. Idag kommer 3,4 ton stenmjöl och 2 pallar skiffer. Har just varit uppe och, med risk för eget liv, talat vänligt med monstret som ligger isonens säng. "Du skulle ju inte väcka mig idag", morrar det från en obestämd plats under kudden. Bäst att hålla sig därifrån och inte föreslå att han ska plocka ur diskmaskinen. Man undrar var den trevlige gossen som klippte gräs igår tog vägen?
Funderar mycket över det radioinslag som jag hörde häromdagen på P1 (och som jag inte hittar) om hur oljepriserna nu kan komma att förändra den amerikanska livsstilen drastiskt. Och snabbt. De utspridda villaförorterna runt städerna, som saknar kollektivtrafik, blir inte längre medelklassens dröm när oljepriset passerat 147 dollar fatet och bensinpriset gått upp därefter. Istället bli åter stadskärnorna attraktiva och man diskuterar förtätningar av villaförorterna för att de ska bli möjliga att kollektivtrafikförsörja. Varsin bil för att ta sig till jobb, skola och fritidsaktiviteter blir i längden omöjligt.
Tankarna vandrar tillbaka hemåt. Hur bor vi egentligen?. Vi som bor inne i Rosersbergs Villastad har alla promenadavstånd till pendeltåget och ett par gånger om dagen finns det buss, både till Löwenströmska sjukhuset och till Arlanda. Men alla de som bor på landsbygden? När måste vi, av miljöskäl, börja fundera över om man kan bo hur långt från tätorten som helst? Kan man bo så långt bort att den vanliga skolbussen inte räcker, utan man måste ha taxihämtning? Hur långt från samhället kan man bo om man behöver hemtjänst? Det kanske är så att vi av miljöskäl måste fundera över om gamla människor ska erbjudas bostäder i tätorten, även om de inte behöver särskilt vårdboende? Och kan man ha samma normer för tättbefolkade regioner som Mälardalen som man har för mer glest befolkade delar av Sverige?
Kommen så långt i funderingarna inser jag att det är grova ingrepp i den självklara friheten att bosätta sig var man vill. Kommer att tänka på de stora skiftena, när människornas ägor slogs ihop och byarna slogs isär. Bra för jordbruksproduktionen då, men människorna kom långt från varandra. Och nu, ingen bra idé om man ska kunna kollektivtrafikförsörja fler.
Men vi måste nog börja tala högt om vad klimatet och miljön tål. Är det så värst miljövänligt att bo på landet, utan kollektivtrafik eller gemensamt vatten och avlopp?
Funderar mycket över det radioinslag som jag hörde häromdagen på P1 (och som jag inte hittar) om hur oljepriserna nu kan komma att förändra den amerikanska livsstilen drastiskt. Och snabbt. De utspridda villaförorterna runt städerna, som saknar kollektivtrafik, blir inte längre medelklassens dröm när oljepriset passerat 147 dollar fatet och bensinpriset gått upp därefter. Istället bli åter stadskärnorna attraktiva och man diskuterar förtätningar av villaförorterna för att de ska bli möjliga att kollektivtrafikförsörja. Varsin bil för att ta sig till jobb, skola och fritidsaktiviteter blir i längden omöjligt.
Tankarna vandrar tillbaka hemåt. Hur bor vi egentligen?. Vi som bor inne i Rosersbergs Villastad har alla promenadavstånd till pendeltåget och ett par gånger om dagen finns det buss, både till Löwenströmska sjukhuset och till Arlanda. Men alla de som bor på landsbygden? När måste vi, av miljöskäl, börja fundera över om man kan bo hur långt från tätorten som helst? Kan man bo så långt bort att den vanliga skolbussen inte räcker, utan man måste ha taxihämtning? Hur långt från samhället kan man bo om man behöver hemtjänst? Det kanske är så att vi av miljöskäl måste fundera över om gamla människor ska erbjudas bostäder i tätorten, även om de inte behöver särskilt vårdboende? Och kan man ha samma normer för tättbefolkade regioner som Mälardalen som man har för mer glest befolkade delar av Sverige?
Kommen så långt i funderingarna inser jag att det är grova ingrepp i den självklara friheten att bosätta sig var man vill. Kommer att tänka på de stora skiftena, när människornas ägor slogs ihop och byarna slogs isär. Bra för jordbruksproduktionen då, men människorna kom långt från varandra. Och nu, ingen bra idé om man ska kunna kollektivtrafikförsörja fler.
Men vi måste nog börja tala högt om vad klimatet och miljön tål. Är det så värst miljövänligt att bo på landet, utan kollektivtrafik eller gemensamt vatten och avlopp?
Söndag
Idag har maken fixat avrinningen från stuprören där vi ska ha uteplats. Själv har jag mest bidragit med att hålla i ett par gånger och i övrig beundra.
Dottern och jag har varit i Stockholm. Ett absolut nödvändigt besök på Science-fiction-bokhandeln, fika på Stadsmissionens konditori och bara en hastig titt på sommarrean hos Gudrun Sjödén i Gamla stan. På det senare stället lyckades jag köpa nya gardiner till dotterns rum, så snart tar vi ner julgardinerna. 
Vackra mönstret "slingerblomma" valde dottern. I blågrönt. Blir förmodligen snyggt till hennes blekgula väggar.
Efter några små avstickare hade vi handlat både shorts, böcker och födelsedagspresenter till sysslingarna som fyller år i veckan som kommer och kunde åka hem efter väl förrättat värv.
Sonen blev tvärsur över att inte genast få åka till sin nya kompis i Rinkeby (han kom just hem...) men accepterade att mot en förskräckligt hög ersättning klippa en del av gräsmattan.
Väl hemma njöt vi av grillad marulk (marineras i en blandning av vitt vin, olivolja, färska örter - mest timjan - och provencalsk senap), kokt potatis, sockerärter och squash från mammas odlingar och en sås på gräddfil, saffran, vitlök och lite salt. Alltsammans under äppelträden - livet är härligt!
Åska
Har flängt omkring halva dagen för att få tag i en liten böj till stuprören, en rem att sätta fast bensindunken med och dessutom sonen. Nu har det åskat ett bra tag och regnet har vräkt ner. Man blir sömnig av sånt. Egentligen hade jag tänkt skriva något klokt om klimatförändringarnas och oljeprishöjningarnas effekt på hur man bor, men det får vänta till en annan dag.
I morse var det verkligen semester på riktigt. Maken och jag åt frukost ensamma (barnen var på vift) under äppelträdet. Och jag löste melodikrysset för första gången på decennier. Definitivt semester. Men det måste ha varit ett lätt kryss, jag behövde varken googla eller söka mig till Enn Kokks läsvärda blogg för att klara av krysset - jag kunde alla svaren!
I morse var det verkligen semester på riktigt. Maken och jag åt frukost ensamma (barnen var på vift) under äppelträdet. Och jag löste melodikrysset för första gången på decennier. Definitivt semester. Men det måste ha varit ett lätt kryss, jag behövde varken googla eller söka mig till Enn Kokks läsvärda blogg för att klara av krysset - jag kunde alla svaren!
The journey & the labyrint
Mätt och lite däst lutar jag mig tillbaka i fårskinnsfåtöljen och lägger på ett av mina favoritalbum "the journey&the labyrint - tthe music of John Dowlands" med Sting och Edin Karamazov. Mjuk och med samma lätta känsla som i Shakespeares kommedier. Kanske inte helt fel - Dowlands är ungefär samtida med Shakespeare.
Jag gillar Police och jag gillar också Stings soloplattor, men det här är något alldeles extra. Tack K för att du berättade att den fanns!
Maken ligger strax bredvid i soffan och smälter middagen liksom jag. Barnen är på vift - som tur är finns det tåg och buss till vännerna i Rinkeby. Vi har ätit en ljuvlig måltid med grillad lammfilé, fänkål, gorgonzolasås, caprese och ris. nu lyssnar vi på musik, lugn och ro och smälter maten.
Jodå, gropen framskrider. Igår lämnade vi tllbaka markvibratorn och på en timme hade vi lassat ut 1,6 ton stenmjöl i gropen. Samt konstaterat att vi behöver mer. Beställt mer och på måndag kommer det mer stenmjöl och dessutom allt skiffer. Häpp! Fram till dess - vila!
Jag gillar Police och jag gillar också Stings soloplattor, men det här är något alldeles extra. Tack K för att du berättade att den fanns!
Maken ligger strax bredvid i soffan och smälter middagen liksom jag. Barnen är på vift - som tur är finns det tåg och buss till vännerna i Rinkeby. Vi har ätit en ljuvlig måltid med grillad lammfilé, fänkål, gorgonzolasås, caprese och ris. nu lyssnar vi på musik, lugn och ro och smälter maten.
Jodå, gropen framskrider. Igår lämnade vi tllbaka markvibratorn och på en timme hade vi lassat ut 1,6 ton stenmjöl i gropen. Samt konstaterat att vi behöver mer. Beställt mer och på måndag kommer det mer stenmjöl och dessutom allt skiffer. Häpp! Fram till dess - vila!
Heja Hässleholm!
En stor del av min vardag som skolledare i Upplands Väsby har ägnats åt relationen med socialtjänsten. Många barn far illa och i en del områden är de en högre andel än i andra. Jag har jobbat i ett område där många barn har en tuff uppväxt och där många föräldrar kämpar mot nästan omöjliga villkor. Föräldrar som gör sitt bästa, men som ändå inte riktigt förmår skicka med sina barn all den trygghet, stumulans och de gränser som barnen behöver. Till svårigheterna i arbetet hör de gränser, nej murar, som finns mellan skola och socialtjänst. Skolan har sitt sätt att organisera verksamheten och socialtjänsten sitt. Vi har olika språk, olika tidsuppfattning, lyder under olika lagar och olika politiska nämnder. I viss mån ska det vara så, men alldeles för ofta blir olikheterna ett hinder. Och det är barnen som blir lidande.
Jag brukar skoja med några av de socialsekreterare som är ofta hos oss och föreslå att de ska flytta in. Eller skoja, det är rätt mycket allvar i det. Faktum är att jag har varit beredd att upplåta rum i skolan åt sociatjänsten om de bara velat flytta in.Med socialsekreterarna på plats skulle det gå snabbare och vara mindre dramatiskt när en familj behöver hjälp. Både personal och föräldrar skulle kunna konsultera socialsekreteraren "i förbifarten" innan det blivit stora problem - eller för att bedöma hur stort ett problem egentligen är. Och socialsekreterarna skulle ha massor av "kringkunskap" om vad skolan kan göra och vad som ligger utanför. Skolan skulle å sin sida kunna göra upp med sina förväntningar på socialtjänsten.
Upplands Väsby kommun har en fantastisk inrättning - Skolserviceenheten, SSE. Där finns fyra familjeterapeuter som arbetar med gränslandet mellan hem och skola. De arbetar med att vuxna i barns vardag ska göra sitt jobb bättre. Därför träffar de föräldrar, lärare, socialsekreterare och andra. De leder ofta nätverksmöten kring barn som far illa och handleder både enskilda lärare och hela arbetslag. Men de räcker inte.
En eftermiddag i höstas fick jag nog. Då hade jag talat med fyra olika socialsekreterare samma dag, som utredde situationen för fyra olika elever. Massor av lärare och annan personal var förtvivlad. Alldeles för många av våra barn och ungdomar "stökade runt". Jag hade under höstterminens första fem veckor gjort åtta anmälningar till socialtjänsten om oro för elev enligt den anmälningsskyldighet som alla som arbetar i skola och förskola har.
Tillsammans med områdets rektor och förvaltningschefen gjorde vi upp om en satsning på socionomstöd till skolan under vårterminen. Barn- och utbildningsförvaltnignen stod för 300 000 kr under första halvåret 2008. Syftet var att dels "komma ikapp" med trygghetsarbetet, dels ge personalen och oss i ledningen fler verktyg i arbetet framöver.
Uppdraget gick till Söderstöd AB och en intensiv resa tog fart. Halvdagar för personalen i hur man bemöter föräldrar, har samtal och hur vi blir tydligare med skolans regelverk. Två arbetslag handleddes i Skol-KOMET. I samma arbetslag hölls föräldramöten om föräldrarollen. De föräldrar som inte svarat, eller som svarat att de inte skulle komma, blev kontaktade av Söderstöd. Ett 15-tal familjer erbjöds eget stöd av Söderstöd och de flesta var positiva.
Det har varit en jättetuff och krävande vårtermin. Även om vi har haft socionomer/familjeterapeuter inne som gjort en stor del av jobbet går det inte att komma ifrån att mycket hamnar hos oss själva. Inte minst det som handlar om att faktiskt fullfölja saker. Många saker är enkla, men måste göras. Som strax före påsk, när ett arbetslag suckade över hur svårt det var att hålla hårt på att eleverna skulle passa tiden, klockorna på skolan gick inte lika. På påsklovet köpte jag tio satellitstyrda klockor som vaktis satte upp på strategiska ställen. Nu gick det inte längre att strunta i regeln om att passa tiden.
Det finns fortfarande mycket kvar att göra, fortfarande hinns det familjer och ungar som behöver stöd, lärare som behöver orka och skolledning som måste prioritera. Men mot slutet av vårterminen kunde vi känna av en lite annorlunda stämning. Det var lite lättare. Allt var inte grått och mörkt. Det finns hopp. Samtidigt ser vi att vi, eller snarare eleverna, skulle behöva socialtjänsten mycket närmare än idag.
Hässleholm verkar ha fattat galoppen. Där finns socialsekreterare i skolan, inte som kuratorer, utan just som socialsekreterare. Fler kommuner borde följa efter. Kanske kan någon tipsa Huddinge, som inte verkar ha fattat alls. Om fler yrkesgrupper fanns i skola och förskola och om de hade tydliga uppdrag, då skulle lärare, fritidspedagoger och barnskötare kunna lägga krut på det de är duktiga på istället för att "kvacka" som socialsekreterare, terapeut och kurator.
Jag brukar skoja med några av de socialsekreterare som är ofta hos oss och föreslå att de ska flytta in. Eller skoja, det är rätt mycket allvar i det. Faktum är att jag har varit beredd att upplåta rum i skolan åt sociatjänsten om de bara velat flytta in.Med socialsekreterarna på plats skulle det gå snabbare och vara mindre dramatiskt när en familj behöver hjälp. Både personal och föräldrar skulle kunna konsultera socialsekreteraren "i förbifarten" innan det blivit stora problem - eller för att bedöma hur stort ett problem egentligen är. Och socialsekreterarna skulle ha massor av "kringkunskap" om vad skolan kan göra och vad som ligger utanför. Skolan skulle å sin sida kunna göra upp med sina förväntningar på socialtjänsten.
Upplands Väsby kommun har en fantastisk inrättning - Skolserviceenheten, SSE. Där finns fyra familjeterapeuter som arbetar med gränslandet mellan hem och skola. De arbetar med att vuxna i barns vardag ska göra sitt jobb bättre. Därför träffar de föräldrar, lärare, socialsekreterare och andra. De leder ofta nätverksmöten kring barn som far illa och handleder både enskilda lärare och hela arbetslag. Men de räcker inte.
En eftermiddag i höstas fick jag nog. Då hade jag talat med fyra olika socialsekreterare samma dag, som utredde situationen för fyra olika elever. Massor av lärare och annan personal var förtvivlad. Alldeles för många av våra barn och ungdomar "stökade runt". Jag hade under höstterminens första fem veckor gjort åtta anmälningar till socialtjänsten om oro för elev enligt den anmälningsskyldighet som alla som arbetar i skola och förskola har.
Tillsammans med områdets rektor och förvaltningschefen gjorde vi upp om en satsning på socionomstöd till skolan under vårterminen. Barn- och utbildningsförvaltnignen stod för 300 000 kr under första halvåret 2008. Syftet var att dels "komma ikapp" med trygghetsarbetet, dels ge personalen och oss i ledningen fler verktyg i arbetet framöver.
Uppdraget gick till Söderstöd AB och en intensiv resa tog fart. Halvdagar för personalen i hur man bemöter föräldrar, har samtal och hur vi blir tydligare med skolans regelverk. Två arbetslag handleddes i Skol-KOMET. I samma arbetslag hölls föräldramöten om föräldrarollen. De föräldrar som inte svarat, eller som svarat att de inte skulle komma, blev kontaktade av Söderstöd. Ett 15-tal familjer erbjöds eget stöd av Söderstöd och de flesta var positiva.
Det har varit en jättetuff och krävande vårtermin. Även om vi har haft socionomer/familjeterapeuter inne som gjort en stor del av jobbet går det inte att komma ifrån att mycket hamnar hos oss själva. Inte minst det som handlar om att faktiskt fullfölja saker. Många saker är enkla, men måste göras. Som strax före påsk, när ett arbetslag suckade över hur svårt det var att hålla hårt på att eleverna skulle passa tiden, klockorna på skolan gick inte lika. På påsklovet köpte jag tio satellitstyrda klockor som vaktis satte upp på strategiska ställen. Nu gick det inte längre att strunta i regeln om att passa tiden.
Det finns fortfarande mycket kvar att göra, fortfarande hinns det familjer och ungar som behöver stöd, lärare som behöver orka och skolledning som måste prioritera. Men mot slutet av vårterminen kunde vi känna av en lite annorlunda stämning. Det var lite lättare. Allt var inte grått och mörkt. Det finns hopp. Samtidigt ser vi att vi, eller snarare eleverna, skulle behöva socialtjänsten mycket närmare än idag.
Hässleholm verkar ha fattat galoppen. Där finns socialsekreterare i skolan, inte som kuratorer, utan just som socialsekreterare. Fler kommuner borde följa efter. Kanske kan någon tipsa Huddinge, som inte verkar ha fattat alls. Om fler yrkesgrupper fanns i skola och förskola och om de hade tydliga uppdrag, då skulle lärare, fritidspedagoger och barnskötare kunna lägga krut på det de är duktiga på istället för att "kvacka" som socialsekreterare, terapeut och kurator.
Gropen tillplattad
Imorse fick vi åter hjälp av vännen P och hans dragkrok för att kunna hämta den här lilla behändiga manicken. Nå, behändig - den tjuvstannade med jämna mellanrum, men maken har förstås tålamod och väntar ut den. Imorgon är det dags att skyffla ut stenmjölet och sedan får skiffret gärna komma.
Under tiden som maken har gått fram och tillbaka med den bullrande markvibratorn har jag grävt upp och grävt ner rosor och lavendel. Äntligen en anständig rosenrabatt! Jo, när vi ändå hade den lilla grävaren på plats var det bara en 5-6 gräv med skopan, så hade jag en djup ränna. 300 liter rosjord, 75 liter kogödsel, 50 liter planteringsjord och ungefär 50 liter kompost ligger nu i rännan. Och i detta är det planterat 4 plantor Ingrid Bergman, 1 New Dawn, 1 Clematis jackmanii, 1 brudslöja och 6 lavendel. Nu är det bara att vattna och vänta på prakten.
Almedalen och debatten
Igår var det Maud Olofsson som talade i Almedalen. Samma dag fick hon in en egen debattartikel på DN-debatt. Ingen kunde missa hur på, med och bra Maud Olofsson är. Idag var det Mona Sahlins tur. Då upplät DN-debatt, som av en händelse, sitt utrymme till Nyamko Sabunis våldsamma påhopp. Det är inte bara så att socialdemokraterna är ett ondskefullt parti - Mona Sahlin är personligen ansvarig för det onda. Artikeln tycks ha två syften - att styra bort intresset från innehållet i Monas tal (det är t ex rätt pinsamt för folkpartiet liberalerna med FRA-lagen), dels att fungera som argument för att fortsätta folkpartiets trista invandrarpolitik. Man får väl trösta sig med att det är rätt få, utanför kretsen av politknördar, som läser DN-debatt. Och nu verkar det klarna upp.
Uppdatering 9/7. Och gissa vem som talar i Almedalen idag?
Uppdatering 9/7. Och gissa vem som talar i Almedalen idag?
Vilodag
Jo, även jag har grävt med grävmaskinen. Imorse lämnade vi tillbaka den, tack P för att du ställde upp med din dragkrok!
Tack vare goda vänner kan vi nu unna oss en vilodag. Igår kom vännerna H och U, utrustade med spade kratta, arbetshandskar och middag. Vi lyckades få geotextilen på plats och dessutom allt grovt singel. Så nu vilar vi trötta muskler en dag, innan det är dags att få hem en markvibrator. Sedan är det bara stenmjöl och plattor kvar.
Något senare dök mammamumrik, hund och ungdomar upp. Trevligt! Katten Sotis var inte så nöjd med det där med hund, just som han åt ur hundskålen kom skålens rättmätige ägare in. Toppmöte i köket. Hunden: viftar glatt på svansen, flåsar lite och ser allmänt godmodig och lekfull ut. Katten: en perfekt imitation av känd batterikatt, åtföljt av hotfulla väsningar. Katten gick sedan ut och tillbringade kvällen med att ilsket granska ytterdörren, för att försäkra sig om att den stora, håriga inkräktaren snart skulle gå sin väg.
Kvällens övningar ledde till att vi i morse (läs förmiddags) hade fem ungdomar runt frukostbordet. Det hade föregåtts av fem ungdomar framför dvd:n halva natten. När jag gick och lade mig strax efter midnatt tittade de på "Det våras för Frankenstein", därefter såg de "Svensson, Svensson". De två äldre (och förståndigare?) flickorna gick och lade sig innan "Svensson, Svensson" var slut, men de yngre... Alla fem sov dock gott kl 7 imorse när vi åkte iväg med grävmaskinen. Nu har de gått ut i hällregnet efter att ha spelat Guitar Hero både länge och väl. Undrar hur blöta de blir?
Fast helt slö har jag inte varit. Ett par flaskor god rabarbersaft står på diskbänken. Goda vänner var på besök för någon vecka sedan och jag visade dem mina klena rabarber. Efter att de skrattat rått och hjärtligt (hur kan man misslyckas med rabarber!!) steg jag ut en morgon och konstaterade att U lagt rabarber på kvisten. Det tycker jag om!
Gropisar och Chewbakka
Minigrävaren är helt häftigt effektiv. Jag har inte grävt med den, utan med spade. Sparat pioner, irisar.praktveronika och luktviol, men helt osentimentalt ratat bolltistlar, praktlysing och randgräs. Grävt ner syrensticklingar längs med staketet. Hämtat, handlat, lagat mat, köpt flera trädgårdshandskar´. Och kolla - gropen är nästan färdig! Fast det ska erkännas. Vi har haft gropis här. Goda vännerna M och P har slitit hårt i vår grop. Många skottkärrelass har de kört. Grävt, planterat, fixat mat. Så när gänget samlades för middag lät det som släktkalas för Chewbakka och hans lika artikulerade kompisar. Uh, Ah, Mmmh. Tack gropisar! De lämnade dottern S här tillsammans med våra barn - hon sover över.
Vid halv fyra-tiden såg det ut så här. Kul va?
Gropen växer
Nu är det verkligen semester! Hämtade lilla grävaren i morse (nej, skjutsade maken till Bredden där han mötte sin svärfar med dragkrok), åkte till jobbet och sedan har det grävts. Hoppas det är min tur imorgon, det är kul med grävskopor.
Semester
Nu.
Nu är det semester. Fyra veckor.
Och sedan - nytt jobb. Den 4 augusti börjar jag som rektor på Arlandagymnasiet. Kul.
Fast just nu känns det mest konstigt. Har packat ner mina gamla böcker som förvarats här (tur att det finns plats i förrådet), min kaffemugg och mina tofflor. Och har faktiskt lite jobb med mig hem - ska rensa några USB-minnen och fila lite på kvalitetsredovisningen och...
Men nu ska jag hem och pusta.
Nu är det semester. Fyra veckor.
Och sedan - nytt jobb. Den 4 augusti börjar jag som rektor på Arlandagymnasiet. Kul.
Fast just nu känns det mest konstigt. Har packat ner mina gamla böcker som förvarats här (tur att det finns plats i förrådet), min kaffemugg och mina tofflor. Och har faktiskt lite jobb med mig hem - ska rensa några USB-minnen och fila lite på kvalitetsredovisningen och...
Men nu ska jag hem och pusta.
Framåtskridande i gropen
Igår när jag kom hem från jobbet hade gropen blivit så här stor. Det går framåt!
Sommar, uteplatsprojekt och blommande trädgård
Sommar och semester betyder som så ofta nya projekt av byggkaraktär. Här är början på vårt uteplatsprojekt. Ernst, Martin och de andra tv-byggarna kan slänga sig i väggen. Här finns maken. Snyggare, smartare och framförallt roligare än alla tv-byggare tillsammans. Och inte nog med att vår forna uteplats snart är en grop - vi har också en prydligt staplad hög med begagnat trallvirke. Vad vi nu ska ha det till. Kanske dyker det upp någon bättre behövande?
Hittills har det mest varit maken som arbetat med uteplatsen - jag har inte semester riktigt ännu. Men vänta bara... Och medan man väntar kan man njuta av sommarens blomning.
Honungsrosen Rosa Helenae hybrida, frikostigt blommande underbart doftande
Hibiskusen, som för det mesta bara blommar på vintern.
Vår otroliga fläder som jag skrev om för två år sedan här och här är gudomligt vacker, pampig och i största allmänhet överdådig!
