Anna-Karins ofullbordade

Under en tid har diskussionen om behovet av lägenheter för äldre diskuterats. Det behövs förstås särskilt boende – vårdboende för de gamla som inte klarar sig själva. Men det behövs också ett bekvämt boende, nära till affärer, vårdcentral, bibliotek och apotek för de som bara är lite äldre, men som känner att det kostar på att gå två-tre trappor upp eller att sköta om en trädgård och skotta snö på uppfarten. För den gruppen är hyresrätten den optimala upplåtelseformen. Man behöver inte investera med tanke på en framtida bostadskarriär. Hyresvärden förvaltar huset och gården. Om en kran läcker eller det blivit isigt på trappan är det bara att ringa värden. Man kan också tänka sig att värden kan sälja enklare tjänster, t ex hjälp att bära ner julsakerna från vinden.

 Den gruppen blir allt större och bekväma, centralt belägna seniorlägenheter växer inte precis på träd. Och nya hyresrätter? Nja, med den nya regeringens politik blir hyresrätten något exklusivt, för den med mycket tjock plånbok.  Då gäller det att våga tänka nytt.

Idag skiner solen. Jag har varit ute och tagit några nappatag med trädgården inför vintern. Härligt. Och i den stora rabatten på framsidan blommar ”the Fairy” fortfarande! Små rosa rosor strax ovanför marken. Och i rabatten vid uteplatsen har en förvirrad viol slagit ut. Annars är det mest pampiga fröställningar, nypon och rönnbär som muntrar upp i det gråbruna.

Annars har en stor del av helgen gått åt till att tjata på sonen. Vi städar varje lördag förmiddag. Det går till så att barnen städar sina rum och maken och jag resten. Dottern är ofta klar långt före alla andra och lägger sig på sin bäddsoffa med en bra bok. Sonen spelar Deep Purple eller Led Zeppelin på hög volym, men när man tittar in i hans rum händer inte så värst mycket. Vi låter honom hålla på i sin takt, men det händer fortfarande rätt lite. Framåt eftermiddagen infaller den första drabbningen. Det kan låta ungefär så här:

Elak-och-tjatig-mamma-eller-pappa: Är du klar snart?

Trulig-Lille-Bror: mumlar något ohörbart och prasslar med legobitar

EOTMEP öppnar dörren: Men M, vad har du gjort hela dagen? Alla andra är färdiga och vi tänkte åka och handla. Sätt lite fart nu

TLB irritierat: Ja, jag gör!

EOTMEP också irriterat: Det gör du ju inte alls. Se till att bli färdig nu. Varför ligger alla smutsiga kläder på golvet? Börja med att ta upp dem.

TLB förhandlande: Räcker det om jag gör det?

EOTMEP, som förhandlat förr förklarar: Glöm det - du måste städa ditt rum den här veckan också, det finns ingen anledning till att du skulle vara den enda i familjen som slipper!

TLB dramatiskt: Förlåt, förlåt, förlåt – jag är en dålig människa

EOTMEP irriterat: Lägg av! Gör det du ska när vi är borta – hej då.

Någon dryg timme senare återvänder vi och knackar på hos sonen, där det nu är knäpp tyst. I sonens rum ligger sonen på den fortfarande obäddade sängen och läser. I vardagsrummet spår efter pappersplanstillverkning och tv-tittande.

Nu exploderar den andra drabbningen:

EOTMEP ilsket: Men M, varför är du inte klar?! Vi har varit borta i över en timme och du har inte en timmes effektivt arbete att göra? Nu får du skärpa dig!

TLB melodramatiskt, dunkar huvudet i väggen, samtidigt som han gråtfärdigt ropar: Förlåt, förlåt, förlåt. Jag ska aldrig mer göra så! Jag är värdelös!

EOTMEP ännu ilsknare: Nu får du lägga av med dumheterna. Du är inte värdelös, men du måste städa som alla andra. Kom igen nu.

Stänger dörren och går ut.

Så där fortlöper eftermiddagen med allt hårdare drabbningar. Framåt kvällen äter vi middag, sonen är inte klar och vi förklarar att han måste fortsätta på söndagen. Inga roliga aktiviteter förrän han har städat. Hotelserna och knepen från oss föräldrar blir allt värre. Nu är klockan över två på söndagen och jag tror han är på gång. Men det tar tid… och energi. Det är mycket roligare att göra andra saker med honom än att städa. Och han är inte den enda i familjen som tycker det är tråkigt att städa... Tur för oss att novembersolen skiner och att jag blir på så gott humör av att gå ut i trädgården.

Har ni tänkt på hur märkligt skolans arbete är upplagt? Alla elever ska närvara 178 dagar. Skolåret ska börja i augusti och sluta i juni. Detta gör vi fastän vi vet om att eleverna förlorar på upplägget. Det långa sommaruppehållet innebär nämligen att eleverna tappar kunskapsmässigt och framför allt tappar de bort sina arbetsmetoder. Alla erfarna lärare vet att det tar flera veckor på hösten innan eleverna fått in rutinerna och att det dessutom ofta är tvunget att repetera sådant de kunde i maj.  När folkskolan infördes 1842 var det nödvändigt för att övertyga bönderna om att de kunde skicka barnen till skolan – de skulle var lediga när de behövdes som bäst på gården.

Jag missunnar inte eleverna ledigheten, men jag undrar om vårt sätt att organisera skolåret är så smart. De yngsta eleverna går dessutom i skolan hela året, även om deras lärare har sommarlov. När skolan har haft avslutning fortsätter åttaåringen att gå till skolan vid samma tid varje morgon – men nu kallas hela dagen för fritids. Man undrar ju lite stilla om åttaåringen slutar att lära sig saker bara för att lärarna gör något annat? Varför är det till exempel så att simskola alltid arrangeras under skolåret, fast det ofta betyder att barnen använder en hel förmiddag som annars skulle ha innehållit annan undervisning? Vore det inte smart att ha simskola på sommaren?

Många av de lite äldre barnen går mest och drar. När jag gick i högstadiet fick de flesta av oss sommarjobb. Så är det inte idag. De flesta får sitt första sommarjobb tidigast efter nian. Varför ska man då ha så långt uppehåll i skolan? Speciellt med tanke på att många tonåringar är fruktansvärt stressade och pressade i sin skolsituation. Om man hade fler dagar i skolan skulle kanske läxläsning, prov och inlämningsuppgifter bli mindre pressade.

Allt fler barn begär ledigt från skolan för att göra semesterresor, resa till mammas eller pappas hemland, fira jämna födelsedagar eller andra högtider i familjen. För de familjer som har den snävaste ekonomin är det kanske enda chansen att få råd att resa bort – att åka under lågsäsong. Trots att lagstiftningen säger att man ska vara restriktiv med ledigheter så är det sällan barn nekas ledighet. Och det förekommer dessutom att familjer som nekats ledighet tar sig ledigt ändå. Några kommuner har börjat med ett ”flexibelt sportlov”, d v s att eleverna och deras föräldrar själva får välja när de ska ta ut sportlovet. Det är en sympatisk tanke, men jag tror inte att det funkar särskilt bra. Skolan bygger fortfarande på att alla elever är närvarande samtidigt. Man går igenom bråk i vecka x och procenträkning vecka y. Den som är ledig i vecka x måste läsa in bråk på egen hand eller få specialhjälp.

Antag att skolan fick ett upplägg som arbetslivet i övrigt. Man kan tänka sig att man går i skolan hela året och att alla elever har ett visst antal semesterdagar att ta ut. Barn kan gott ha fler semesterdagar att ta ut än vuxna – det finns ofta både mor- och farföräldrar och föreningsliv som pockar på barnens tid. En sådan struktur kräver dels ett nytt sätt att lägga upp undervisningen, dels ett mycket närmare samarbete mellan skolan och fritidshemmen. Ett nära samarbete mellan skola och fritidshem kan betyda att gränserna nästan helt suddas ut. Dagens lärarutbildning funkar i den riktningen. Man kan kombinera t ex läsinlärning med fritidspedagogik och naturkunskap riktat mot 6-12-åringar.

Ett skolår med semesterdagar för barnen kräver att pedagogerna är beredda att vara arbetsledare. Precis som i arbetslivet i övrigt kan chefen säga nej till en önskad semesterperiod. En elev som behöver lära sig att simma kanske måste skjuta upp sin semester en vecka för att hänga med på simundervisningen – eller så kan man tänka sig att en elev får nej därför att just då arbetar eleven tillsammans med andra elever. Så är det ju i vanliga arbetslivet, så varför inte i skolan?

För lärarna skulle förstås ett skolår utan gemensamma lov innebära en ny arbetssituation. I stället för 194 arbetsdagar från augusti till juni så gäller semester som för alla andra. Det vore dessutom klart önskvärt om lärarna inte behövde jobba 45 timmar i veckan under terminerna. Allt för många är slut innan terminen är slut och allt för lång tid av loven går åt för lärarna att ”landa” och bli normala. Dessutom skulle det underlätta samarbetet med alla andra yrkeskategorier i skolan om det var så att alla arbetade under samma villkor. Undrar förresten vad som nu händer med lärarnas arbetstider i förhållande till det nya arbetstidsdirektivet?

En annan intressant sak med tiden i skolan är det faktum att man jagar upp ungar så himla tidigt. De som går på fritids är förvisso beroende av föräldrarnas arbetstid, men hur är det med de lite äldre eleverna? Varför ska vi tvinga dem att börja kl 8 vare sig det passar dem eller inte? Vi behöver inte längre anpassa oss till solens upp- och nedgång. Det finns elektriskt ljus. Varför inte bestämma sig för att ge eleverna flextid, så som det är på många arbetsplatser, och  passa på att lägga in läxor i flextiden? Då skulle den morgonpigge kunna komma till kl 8, sätta sig med sina läxor och jobba med lärare i närheten, till dess att de andra kommer framåt 9. När den morgontidige går hem på eftermiddagen sitter den kvällspigge kvar en timme och jobbar med sina läxor.

Kan någon förklara för mig varför vi skickar hem sjuåringarna så tidigt från skolan? När de äntligen får börja skolan, så hinner de knappt dit innan skoldagen är slut. De mest skoltrötta däremot, de håller vi kvar så länge det går. Obegripligt. Jag tror att ett närmande mellan fritidshem och skola är lösningen här också. Låt fritidspedagogerna få bryta det formella lärandet under skoldagen med drama, lek och skapande och låt lärarna bryta in med formella kunskaper under eftermiddagen – barnen är inte mätta kl 13!

Har ni tänkt på att i det verkliga livet så börjar möten, föreställningar och annat för det mesta på hela eller halva klockslag. På en konferens kan man möjligen ha en kvarts fikapaus och därför börja kvart i eller kvart över. Men i skolan börjar man 8.10, 9.55 eller slutar 14.25. Är det för att vi ska lära eleverna klockan? Eller är det en rest av fyrtiominutersterrorn? Jag tror på det senare. Fastän skolan sedan ganska lång tid har gått över till 60-minuterstimmar så finns det fortfarande 40-minuterstimmar i schemaläggningshjärnan. Raster blir fem och tio minuter långa.

Eleverna byter innehåll i arbetet fem-sex gånger om dagen utan att det finns något inbördes samband (efter rasten ett nytt ämne och kanske också ny lärare). Jag menar vilka av oss vuxna skulle acceptera att byta såväl arbetsinnehåll, arbetsrum som arbetsledare flera gånger om dagen? Antagligen skulle vi ropa på arbetsmiljöverket.  Jo men, säger någon, barnen behöver omväxling. Ja, och? Det faktum att man byter ämne och lärare är inte någon garanti för omväxling. Hur omväxlande är det att först läsa ett stycke i NO-boken och svara på de tillhörande frågorna och sedan läsa ett stycke i SO-boken och svara på frågorna? Varför måste de byta klassrum, lärare och ämne för att få omväxling? Dagens lärare har en stor och omfattande verktygslåda. Den måste användas för att ge eleverna omväxling.

Jag har tidigare lovat att komma tillbaka här på bloggen med idéer om skolan. Som skolledare utvecklar man skolan inom systemets ramar – det finns mycket man kan göra. Som bloggare kan man tänka helt fritt. Kanske inte alltid realistiskt.

Jag roar mig ibland med att fundera över vad som skulle hända om skolan uppfanns idag. Det finns en förfärlig massa strukturer och företeelser som ”bara är” av gammal tradition, men som ofta har en förklaring i den omvärld som rådde då. Det lär till exempel vara så att skälet för oss att ha 25-30 elever i en skolklass är att det var så många som fick plats i skuggan av en jätteplatan i Aten när Platon undervisade. Ordet pedagog kommer från det antika Grekland och var benämningen på den slav som ledde barnen vid handen till sin lektion. Å andra sidan är skolklockans ringning något som var ett effektivt sätt att lära bondungarna att följa fabriksvisslan i industrialismens barndom. Skolåret är fortfarande anpassat till jordbrukssamhället… potatislov på hösten, vinterlov när det är som kallast så man ska slippa elda och det långa sommarlovet så att barnen kan arbeta med skörd och valla kor utan att vara lediga från skolan. Tänk om skolan uppfanns idag, med hänsyn till dagens verklighet.

Tio dagar i skolans värld och de elaka bacillerna klipper till. Snorig, frusen, ont i huvudet, ont i örat och en rejält uppsvullen överläpp – kort sagt jag känner mig eländig. Ligger omväxlande i sängen och i soffan och tycker synd om mig.

Det hindrar mig dock inte från att skriva ner en tanke jag gått med rätt länge. I Sigtuna kommun har ungefär 1/3 sina rötter i andra delar av världen. Finnarna är den största gruppen i befolkningen som helhet, men i befolkningen under 20 år är Libanon största utsprungsland. Här finns över tio olika aktiva församlingar, protestanter, katoliker, frikyrkliga, muslimer, buddhister. Här finns massor av aktiva etniska kulturföreningar. Det borde vi dra nytta av. För mig handlar integration om ett ömsesidigt utbyte. Det handlar om att våga göra våra olikheter synliga. Lyssnade i förra veckan på ett inslag i Studio Ett som handlade om en motion lagd av en miljöpartist om att låta Ali och Mohammed få namnsdagar. Diskussionen med honom och med Sture Allén blev rätt förvirrad. Sture Allén konstaterar att 80% av namnen i almanackan har utländsk bakgrund och miljöpartisten pratar om diskriminiering. De möttes inte. Tyvärr. Jag ser en del svårigheter med vilja namn som ska få plats, men tycker att det finns en poäng med motionen. Vi skulle göra alla Ali, Mohammed, Zeynab och Sevgi synliga. De skulle vara en del i vårt samhälle, precis som Anselm, Kevin, Johanna och Martha. Det som var riktigt intressant är att det tydligen bara är i Sverige och Norge som vi firar namnsdagar. Genom ett turkiskt namn i almanackan skulle vi dels påverka den svenska traditionen genom nya namn, dels påverka den turkiska familjens traditioner, de skulle få anledning att fira namnsdag. 

Det är fortfarande så att det främst är vit medelklass som fattar besluten. Ibland kommer någon på att man ska tänka på att alla inte lever som de, men ofta är besluten anpassade till den verklighet beslutsfattarna lever i. Därför finns det t ex särskilda tider i simhallen för bara vuxna besökare, men inga särskilda tider för kvinnor respektive män. I skolan serveras oftast två rätter och för det mesta är den ena rätten vegetarisk. Då behöver den som äter halal eller i alla fall inte griskött inte svälta. Men hur är man säker på att en små barn på förskolan inte serveras "oren" mat? Barnen kan kanske inte beskriva så mycket själva. Vi har nu anpassat skolåret så att muslimer kan fira Eid-al-Fitr, perser och kurder kan fira Newroz och syrisk-ortodoxa kan fira långfredag utan att behöva vara lediga. Det är de stora grupperna och högtiderna nu, men hur ser det ut i framtiden? Vilken policy bör skolan ha för att få med alla elever på friluftsdagen eller lägerskolan? Hur ska äldreomsorgen hantera kulturella skillnader så att alla gamla får ett bra liv? Hur ska valnämnden jobba för att få fler valförrättare med huvudduk och turban?

Sedan lång tid tillbaka finns ett särskilt kommunalt pensionärsråd för att pensionärerna ska få tycka till om olika frågor som rör dem. Det finns ett handikappråd för att granska att kommunen verkligen är tillgänglig för alla. Ett ungdomsråd är under bildande för att garantera att kommuninvånare utan rösträtt ska kunna göra sin röst hörd. Råden har dessutom den fördelen att de fungerar som en arena för dialog och ömsesidighet, inte enbart som en kravmaskin. Därmed blir beslutsunderlagen bättre. Men trots att vi har ett mångkulturellt samhälle har vi inte något motsvarande mångkulturråd. Det borde vi ha.

Mamma ringde för någon vecka sedan och undrade om inte P och jag ville följa med på teater. Hon hade ett par biljetter. Vi hade inget för oss och tackade genast ja. Utan att riktigt veta vad vi gav oss in på.

Det var Hjalmar Söderbergs ”Gertrud” som spelades. En  hemsk historia om kärlek och om vem som älskar mest. Och om äktenskapet. Samma tema som ”Den allvarsamma leken” Det är härifrån det berömda citatet ”Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet” kommer.  Kärnan är den klassiska konflikten om hur kärleken ständigt är ”otimad”. Gertrud lämnar sin man för att hon inte längre älskar honom och ber sedan sin nya kärlek Erland Jansson (Erik Johansson) resa med henne. Han å sin sida tycker inte det är nödvändigt att resa bort och dessutom har han en förpliktelse mot en annan kvinna. Inte av kärlek, utan därför att hon har hjälpt honom under studietiden och fram till hans musikaliska genombrott. Plikten eller kärleken? Bakom alltsammans lurar en relation från tiden före hennes äktenskap. Gabriel Lidman (Christer Fant) upprepar sin fråga – varför lämnade du mig?

Maria Salah gör en avvisande och stram Gertrud som på ett sätt är svår att älska. Men hon leverear repliker och känslor som går rakt in i maggropen. Hela historien kretsar kring henne och de tre männen som hon har älskat eller älskar och som i varierande grad älskar henne. Mest sympatisk är maken Gustaf Kanning (Gustaf Hammarsten) som nu får nertryckt i halsen det han lovade när de förlovade sig – att de skulle leva tillsammans så länge båda ville det. Rationalitet ställs mot kärlek och mot konvention. I bakgrunden lurar den statsrådspost som Gustaf Kanning erbjuds och tackar ja till. Kan fru Kanning – Gertrud – presenteras som statsrådinna vid hovet?

Livet är verkligen inte lätt. Hjalmar Söderberg väjer inte från de svåra frågorna och förenklar inte heller svaren. Det är märkligt att tänka sig att pjäsen är hundra år gammal. Den är skriven före kvinnornas rösträtt och nästan 20 år innan vi fick en lag om gifta kvinnors medborgarskap. En verklig modernist.

Stockholm Stadsteater är en fantastisk institution. På två dagar har jag kastats från det storslagna, episka till det småskaliga, personliga. Från Stora Scenens musikteater till den Lilla Scenens vassa repliker. Jag hoppas verkligen att den nya politiska ledningen är tillräckligt kulturkonservativ för att inte utsätta Stockholms Stadsteater för några nyliberala experiment, utmaningsrätt eller utförsäljning. Stadsteatern måste få koncentrera sig på den konstnärliga utvecklingen och slippa affärsplaner och vinstkrav. Det finns privatteatrar i Stockholm, så för mångfaldens skull behövs Stadsteatern.

En fördel med att inte vara kommunstyrelsens ordförande är att man kan sprida idéer och tankar omkring sig utan att behöva ta några hänsyn till taktiska överväganden om den strategiskt mest lämpliga tidpunkten och sammanhanget. Inte heller behöver man yttra sig å någon annans vägnar än sina egna. Visst bottnar min tankevärld i att jag är socialdemokrat, men ingen kräver längre att jag ständigt ska vara medlemsmötets språkrör.

Jag tycker att bloggen är ett bra forum för att sprida idéer och få reaktioner på dem. Eller som Nalle Puh säger: "Ibland kan en idé som verkar riktigt idéaktig inne i huvudet se helt annorlunda ut när den kommer ut i det fria och andra får se på den"

Jag tycker det är dags för en spårvagnslinje till Arlanda. Eller kanske en stombuss. Stombussarna har ju kommit till för att fungera som ”spårförbindelse” på vägnätet. Idag tar det dubbelt så lång tid från Valsta eller Sigtuna stad till Arlanda som det tar från Stockholm eller Uppsala. Upplands Väsby och Knivsta har fått pendeltåg till Arlanda. Trots allt är det ungefär en tredjedel av Arlandas 17 000 anställda som bor i Sigtuna kommun. Ändå är kollektivtrafiken så dålig att arbetsförmedlingen gång på gång möte människor som inte kan ta jobb de erbjuds. De kan helt enkelt inte ta sig till och från jobbet. Det är riktigt illa! Dessutom slår Arlanda snart i utsläppstaket. Hälften av koldioxidutsläppen kommer från marktransporterna. Om vi inte gör något åt marktransporterna så måste flygverksamheten maka på sig. Det är inte klokt! Därför måste något radikalt göras för att få fler att ställa bilen hemma. Och det skulle ge riktigt stora effekter om de många som bor i Sigtuna kommun ställde bilen. Men det kräver bra, pålitliga och snabba förbindelser hela dygnet.

Vad ska du göra med all tid du får nu? Den frågan har jag mötts av under senare tid. Tja, det är faktiskt ett heltidsjobb att leda en skola, så så hemskt mycket mer tid får jag nog inte. Men det blir fler lediga kvällar. Och mitt svar har kommit reptilsnabbt: Gå på teater! Så min första helg efter att ha lämnat kommunalrådsstolen har fyllts av Stockholms Stadsteater.

1975 såg jag sista föreställningen av ”Jösses flickor – befrielsen är nära”. Om någon frågar mig om det finns något enskilt konstverk som påverkat mig och mitt liv, så skulle jag svara ”Jösses…” Det var en så stark upplevelse. Orättvisorna blev så tydliga. De starka kvinnorna gjorde ett outplånligt intryck på mig som då var en ganska blyg12-åring. Bojan, Sigrid, Vera, Myran, Harriet och Ragnhild vågade ta strid. De var fantastiska. Jag lärde mig alla sångerna och uppfylldes av kamplust. Och sedan dess har det varit självklart att vara feminist.

Därför var självklart att jag, men med bävan, bestämde mig för att se ”Jösses flickor – återkomsten”. Tänk om jag blir besviken? Jag tror inte jag skulle ha klarat av att få föreställningen ”förstörd” av en besvikelse. Dottern, som nu är lika gammal som jag var då, fick frågan och ville följa med! Så vi tog sällskap med vännen U (som såg föreställningen som sjuåring och inte minns den) och hennes mamma och i fredags var det äntligen dags. Pirrigt värre!

Tack Stadsteatern! Min känsla finns kvar. Dottern, som annars brukar svara ”jorå vars” när hon gillar en föreställning lyste i ögonen i paus och sade att det var jättebra. Och jag kom ihåg alla sångerna. Och även om jag hade glömt mycket av handlingen, så var det igenkännandets första akt. Visst märktes det att det var en avkortad version. Ibland så snabba vändningar att det kändes lite konstigt. Och verser fattades. Tidsversen som börjar ”Jösses flickor, tag upp kampen/mot de hårda stöveltrampen” och tredje versen på Ragnhilds sång ”När jag går i graven”, den som börjar ”Medveten blev jag från början/jag fick det med modersmjölken/min man är agitator…” var inte heller med. Men det funkade.

Och andra akten. Känslan är ju att feminismen är mycket mer komplicerad nu än då. Antagligen för att så gott som hela andra akten utspelar sig här och nu. Det blir svårare att finna de tydliga linjerna när man är mitt uppe i ett skeende. Är ”girl-power” en uppkäftig feminism eller bara ett kommersiellt sätt att göra budskapet ofarligt?

Det var förmodligen svårt också vid förra sekelskiftet, eller på 30-talet eller… att urskilja skogen för bara träd. Samma spretighet som vi ser idag fanns då. Särartsfeminist eller likhetsfeminist? Medelklasskvinnors villkor eller arbetarkvinnornas? Det som är riktigt nytt är ju det mycket större inslaget av etnisk och kulturell mångfald, som ju faktiskt förändrar frågorna. Och att vi öppnare talar om HBT-perspektivet.

Bra konst gör en inte bara lycklig. Bra konst fastnar ibland i halsen. Det finns en revolutionsromantik som fastnar i min hals. Ragnhilds (spelad av Tina Råborg) Sovjetdrömmar problematiserades i ursprungsföreställningen, men det hanns inte med i den korta versionen. I akt två ersattes Sovjetdrömmarna med en ”reclaimromantik” som inte problematiserar de antidemokratiska inslagen. Men samtidigt har det väckt massor av tankar i mitt huvud. Om ”Jösses fittor” ser svarta fanor och maskering som vägen fram, vad har tidigare generationers feminister gjort fel? I stället för att förfasa oss kanske vi som är medelålders ska fundera över om vi lämnar någon demokratisk och fredlig arena för unga människors egna tankar och värderingar. Eller som regissören Maria Löfgren skriver i programmet: ”Föreställningen har en uppriktig önskan om lyssning mellan generationerna. Jag har lyssnat mycket på min föräldrageneration, men tycker inte de har lyssnat lika mycket på mig.” Och kanske är det det som är andra aktens starkaste budskap. Det tillsammans med att feminism är otänkbar utan koppling till etnicitet och klass.

”Jösses flickor – återkomsten” är en rolig föreställning med allvarlig botten. Trots att kvinnorna ständigt tvingas till val som gör dem olyckliga så skrattar vi ofta och mycket. T ex punkartjejen gör upp med Per Gessle, som förstört hennes barndom och sövt människor genom att få dem att känna sig såååå nöjda. Eller när Eva (Lena B Eriksson) i integrationsmagasinet Prisma gör en intervju med Hanna (Lo Kauppi)  om hennes erfarenheter av att växa upp i hedersförtryck i den segregerade förorten Lidingö. Och jo visst har hon erfarenheter av hedersförtryck.

Det finns egentligen bara en sak som känns tveksam. Det förekommer en hel del ”våld i nära relationer”. Föreställningen tar tydligt ställning mot mäns våld mot kvinnor. Så långt är allting bra. Men, en kvinna slår sin man vid ett tillfälle. Och den man som blir slagen är pappalediga Olle, som i solidaritet med kvinnorna går omkring i lång kjol och en rosa t-shirt med texten ”Jag är pappa”. Han blir lätt löjlig, istället för att få vara en stark könsrollsöverskridande man. Men man kan kanske inte få allt.

Fyra timmar inklusive paus kunde ju bli för långt. Inte minst för tolvåringen som var med. Men, nej det är inte för långt om man har ett bra manus och en fantastisk ensemble. 1975 skrevs den underbara musiken av Gunnar Edander och orkestern var manlig. Den nyskrivna musiken har komponerats av Monica Dominique och Marit Bergman. Alla musikerna var kvinnor – och de måste ha rekryterats på kompetens. Men sedan är det fantastiskt att få se Barbro Hiort af Ornäs, Yvonne Lombard och Lo Kauppi på samma scen. Kanske var ändå Katarina Ewerlöfs Harriettolkning den mest överraskande. I första akten spelade hon en roll man är van att se henne i –den stressade tidsoptimisten som vill, men inte hinner. I andra akten är hon mormor till huvudpersonen Mari-Linn (Sofia Ledarp) och när hon rullas in i rullstol är det en mycket gammal och sjuk kvinna som kommer in på scenen. Hon är, hon spelar inte.

I morse hörde jag något på nyheterna som jag trodde hörde till historiens skräphög. LO-förbundens avtalssekreterare (många män) hade haft möte och industrifacken gick emot LO-ledningens tal om satsningar på kvinnors löner. Argumentet är att "samhällsekonomin inte tål" de löneökningarna. Jaså? Tål samhällsekonomin att löntagarna kompenserar sig för försämringarna i a-kassan? Hur trovärdig blir en avtalsrörelse där facken mullrar mot låglönepolitiken som regeringen driver? Nog tål samhällsekonomin att de sämst avlönade kvinnorna får de största löneförhöjningarna.  Det är en fråga om prioriteringar och om vilja. OCh för tillväxtens skull är det viktigare att de med de lägsta lönerna får mer i plånboken. De kommer inte att gömma undan sina pengar i ökat sparande, de kommer att köpa nya bilar, åka på semester och kanske också köpa en ny soffa för pengarna. Rättvisa är lönsamt. Regeringens kvinnofientliga låglönepolitik, som innebär att kvinnor som inte tillhör medelklassen ska försörja sig på subventionerade hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag, får plötsligt draghjälp av några fackliga gubbar. Skäms, industrifacken!

Andra dagen på Smedbyskolan har präglats av ett ivrigt sorterande. Snart har jag rensat skrivbord, hyllor och anslagstavla i mitt nya rum och flyttat sakerna tillplatser där jag vill ha dem. Och jag har slängt - massor.

Det är lite konstigt att komma på plats under höstlovet. Några få fritidsbarn och fritidspedagoger är på plats. I övrigt är det ledningen, vaktmästare och administratör här. Alldeles tyst och lugnt. Inte alls som en skola. Men det kanske är lika bra att det är så - så hinner jag sortera och komma på plats innan det rör sig alldeles.

Nu har jag dessutom fått fungerande fast telefon och tillgång till nätet. Oj, vad man är beroende av tekniken för att sköta det vardagliga arbete!